Scharinska villan eller Umeå kommuns problem

Alla städer har det. En svag punkt. Londons svaga punkt uppenbarar sig efter fem minuter: trafiksituationen. Det finns ingenting i Londons kommunikationsnät som är dimensionerat för åtta miljoner människor och hur stackars fullknökade Central Line ska mäkta med att forsla publik ut till OS-arenan i Stratford i sommar övergår mitt förstånd. Men London har något annat som väger upp: ett grandiost självförtroende. ”If you are tired of London you are tired of life” som man i tid och otid påminns om och som man kan begrunda när man står med svetten rinnande nedför ryggen i en av de fullpackade tunnelbanevagnarna medan tåget stannat mitt emellan två stationer och minuterna tickar. Londons självförtroende bygger på att man är just London. Man är inte Paris, Bryssel, Berlin eller Oslo. Man är London. De igenkorkade vägarna ingår.

Umeås problem är det rakt motsatta. Stadens trafiksituation och uselt planerade bebyggelse tar man nu sig an med liv och lust. Gott så. Det är roligt med förändring. Däremot har Umeå tydliga problem med självförtroendet. Eller rättare sagt: Umeå kommun verkar ha problem med självförtroendet.  Det verkar som om man inte alls vill vara Umeå utan något annat. Något större. Något bättre. Någon plats med fler shoppinggallerior. Det gör att man stundtals tycks fullständigt blind för vad staden faktiskt har. Den har till exempel ett lysande musikliv sedan flera decennier tillbaka. Den är fullproppad med driftiga, entusiastiska och kreativa människor. Den är på det hela taget en ovanligt snäll, tolerant och vänlig liten stad – särskilt om man betänker att den har vinter sex månader om året. Alltså för att uttrycka det tydligt: jag bor inte i Umeå för att jag önskar att Umeå ska bli mer likt någon annan stad. Jag bor i Umeå för att det är Umeå. För att ingen annan stad är som Umeå är.

Men inställningen hos Umeås kommunalpolitiker är lika ängsligt tåtrippande som den är trist. Man är duktig på att fjäska uppåt (jag minns hur somliga var alldeles till sig i trasorna över kungaparets besök i samband med Sista slaget 2009) och på att omhulda det tjusiga, skrytsamma och kommersiellt gångbara. Men man visar stundtals upp en häpnadsväckande arrogans och okunnighet om sådant som inte prålar. Jag förstår att kommunalpolitiker måste vara strategiska och hålla sig väl med näringsliv och investerare så att man kan mjölka dem på pengar. Men om Scharinska villan som är ett fullt fungerande nav i svenskt musikliv och som älskas djupt av både sina artister och sin publik kostar 10 miljoner att rusta upp och ett nytt kulturhus som säkert blir fint men som ingen riktigt bett om kostar 42 miljoner om året i årshyra och man tycker att det verkar rimligt att lämna Scharinskas framtid åt slumpen… hur har man tänkt då?

Kära politiker, jag ska här avslöja något för er. Med städer och dess status förhåller det sig helt annorlunda än ni tror. Det kan låta märkligt men Londons grandiosa självförtroende kommer utav att London inte är sitt transportsystem. London är inte sina gator, inte sina hus. London är inte Big Ben, inte London Eye, inte St Paul’s Cathedral och inte ens Gurkan. Inte en enda sten i staden är London. London är de människor som bor där. Det är Londons befolkning som är Londons hjärta. Värt att ha ett grandiost självförtroende för.

I Umeås fall tvivlar jag inte på att det kommer att bli fint och trevligt med ett nytt kulturhus men själva staden Umeå är helt oavhängig hur många arkitektritade byggnader i stål och glas som man lyckas pressa fram ur jorden. Det är människorna som är stadens hjärta. Den dagen de driftiga, kreativa och entusiastiska inte längre hittar en plats i Umeå, den dagen upphör staden Umeå att vara Umeå. Att bjuda ut Scharinska villan till försäljning är inte bara ett utmärkt sätt att reta upp folk på, det kommer också med stor sannolikhet leda till att några av de kreativa och entusiastiska försvinner. Den frågan som man i kommunstyrelsen borde ställa sig innan man fattar beslut är: har Umeå verkligen råd att bli av med dem?

Om pennans påstådda försvinnande

Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagens skola i Sollentuna är säker på sin sak. ”Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt” säger hon, angående skolans satsning på digital teknik (hela artikeln finns här ). Jag läste och förfasades. För en gångs skull är jag och skolministern på samma sida. Att pennan är ett redskap som kommer att försvinna är faktiskt det dummaste jag hört. Helt enkelt därför att en penna är ett mer kreativt redskap än en dator.

I flera dagar har jag  suttit med ett worddokument och kämpat med en konferenspresentation inför en marinhistorisk konferens i Glasgow. Jag har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Det är sant att det går fortare att skriva på en dator. Att texten därför kan bli längre. Att den är prydligare. Men det är liksom en liten tröst när man sitter fast. Till sist öppnade jag en powerpoint-presentation istället för att strukturera upp presentationen lite med bilder och stödord. Men det det dröjde inte länge innan jag blev så  less på alla trista knapptryckningar man var tvungen att göra för att få något resultat att jag gav upp. Inte heller Prezi  kunde utföra det som min hjärna helst ville göra. Det var helt enkelt alldeles för komplicerat. Men…

… det hela löste sig under middagen på min kvarterspub. Med en bläckpenna och en servett. Det tog fem minuter, istället för det tiodubbla (som det hade gjort i datorn eftersom datorn kräver en massa kommandon för att fungera) och det uppenbarade för mig exakt var knuten fanns. Möjligen blev det inte lika snyggt som i Prezi, men det var liksom inte heller poängen. Till skillnad från en dator har en penna nämligen inga begränsningar. Man kan dra vilka linjer man vill, hur man vill, i vilken ordning man vill. Man kan skriva och rita precis som det faller en in. När jag tänker efter är det faktiskt  alltid till pennan jag går när jag kör fast. Helst vill jag ha flera pennor och ett stort, stort papper på golvet där man kan härja hänsynslöst, men det går som sagt också bra med en ynkligt servett och en vanlig bläckpenna. Jag kan däremot inte komma på en enda gång då jag gjort tvärtom – bytt från pennan till datorn för att jag kört fast.

Jag tror rektorn har blandat ihop det trevliga i att barnens texter är snygga och prydliga med att man faktiskt lär sig skriva för att ha nytta av det. Att skrivandet inte är till för andras skull utan för sin egen. Och då är det ju bra om man kan skriva även om man inte har ett tangentbord framför sig utan bara en bläckpenna och en servett.

Jag väljer penna och papper framför surfplattan. De har nämligen aldrig svikit mig, aldrig hakat upp sig, fått virus eller vägrat acceptera mina kråkfötter. De meddelar inte ERROR när jag försöker åstadkomma kreativa stordåd.  De gör allt vad jag ber dem om och så länge en dator inte gör det kommer den förbli pennan underlägsen.

Bara doktorander

Veckans nätverksträff med ett helt gäng förmoderna doktorander från när och fjärran (mest fjärran, det blir ju så när man bor i Umeå) var verkligen hur bra som helst. Det blir en annan stämning när man bara är doktorander. Mindre prestige och färre av uppstyltade pretentioner. Mer av genuin nyfikenhet och tillfredsställelse över att ha hittat likasinnade lekkamrater. Att bläddra i häftet med allas samlade abstracts var rena julafton. ALLA höll ju på med rätt tidsperiod! Middagar och fikaraster fylldes av diskussioner om allt från abstrakt teori till konkret arbete med källmaterialet. Är vi morgondagens forskare går historieämnet en ljus framtid till mötes (vågar jag helt ödmjukt lova)!

Samtidigt kan man slå på Sveriges historia på TV4 och konstatera att vad som händer i akademin uppenbarligen inte når ut därifrån. Den publika historien fylls av samma årtal, samma krig, samma kungar och samma sega manliga dominans som på far och farfarstid. I avsnittet om stormaktstidens framväxt nämns inte en enda kvinna vid namn, bortsett från drottning Kristina. Allt skildras ur ett ovanifrånperspektiv, rejält aktörsinriktat. VI får till exempel veta att stormaktens öde vilar i händerna på Sveriges enväldiga monark (Karl XI). Hm, här finns det uppenbarligen lite jobb att göra.

Som tur är finns det fler som bloggar. Följ den eminenta My Hellsings inlägg på Scandias hemsida här: