Veckans nätverksträff med ett helt gäng förmoderna doktorander från när och fjärran (mest fjärran, det blir ju så när man bor i Umeå) var verkligen hur bra som helst. Det blir en annan stämning när man bara är doktorander. Mindre prestige och färre av uppstyltade pretentioner. Mer av genuin nyfikenhet och tillfredsställelse över att ha hittat likasinnade lekkamrater. Att bläddra i häftet med allas samlade abstracts var rena julafton. ALLA höll ju på med rätt tidsperiod! Middagar och fikaraster fylldes av diskussioner om allt från abstrakt teori till konkret arbete med källmaterialet. Är vi morgondagens forskare går historieämnet en ljus framtid till mötes (vågar jag helt ödmjukt lova)!

Samtidigt kan man slå på Sveriges historia på TV4 och konstatera att vad som händer i akademin uppenbarligen inte når ut därifrån. Den publika historien fylls av samma årtal, samma krig, samma kungar och samma sega manliga dominans som på far och farfarstid. I avsnittet om stormaktstidens framväxt nämns inte en enda kvinna vid namn, bortsett från drottning Kristina. Allt skildras ur ett ovanifrånperspektiv, rejält aktörsinriktat. VI får till exempel veta att stormaktens öde vilar i händerna på Sveriges enväldiga monark (Karl XI). Hm, här finns det uppenbarligen lite jobb att göra.

Som tur är finns det fler som bloggar. Följ den eminenta My Hellsings inlägg på Scandias hemsida här: