Avhandlingssommar

Publicerat juli 19, 2013 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt, Skrivande

Juli. Högsommar. Jag är 19 dagar in projektet ”slutskriva avhandlingen”. I början försökte jag sköta det snyggt som ett vanligt jobb. Gå till kontoret, arbeta i åtta timmar, gå hem, vara ledig om helgen. Men nu har jag lagt ned det. Jag arbetar istället alla möjliga konstiga tider på dygnet, näromhelst och hursomhelst. När energin tar slut stänger jag av datorn och ger mig ut och springer. Jag tänker nästan inga storslaget kreativa tankar alls och märker att det gör mig besviken. Kanske hade jag väntat mig att själva avhandlingsskrivandet skulle laddas med poetisk kraft bara för att det var sommar. Att ”slutskrivandet” skulle kännas annorlunda än tidigare avhandlingsskrivande. Att det lätt mytiska skimret som finns kring slutskrivningsfasen skulle göra att det kändes mytiskt och skimrande.

Men jag har tvingats konstatera att det är som vanligt. Det ligger böcker och papper i travar runt skrivbordet, på golvet och överallt och det jag vill ha ligger alltid underst. Den mesta delen av tiden går inte åt att föra skarpa, begåvade resonemang utan att leta citat i källmaterialet och gräva efter andra forskares påståenden om ditt och datt. Jag minns som vanligt alltid fel saker och tror att de har skrivit saker som de inte gjort. Jag öppnar tusen dokument, klipper och klistrar, kortar ned, skriver om, flyttar runt och stryker hänsynslöst. Det dyker ständigt upp nya ord och begrepp som jag inte slagit upp i SAOB. Jag odlar ett stilla hat mot att klicka runt i källmaterialet efter rätt datum och rätt vittnesmål och skriva in det i fotnoterna. Tiden räcker inte till. Arbetet går som vanligt för långsamt. Det gick inte att sitta och skriva i ett förklarat rus dag ut och dag in nu heller. Mina behov av pauser och avbrott irriterar precis lika mycket som de gör i vanliga fall.

Men det värsta är att jag har en känsla av att jag kommer minnas det här slutskrivandet som om det verkligen var laddat med poetisk kraft, med mytiskt skimmer och kreativ energi. Som om jag hela tiden skrev med flyt och lust och inspiration. Att minnet effektivt kommer sudda ut trögheten och svårigheterna och transportsträckorna. Jag kommer sitta och drömma mig tillbaka till en sprudlande, blomstrande plats och jag kommer att kalla den för avhandlingssommar.

Nystart

Publicerat januari 6, 2013 av annasara under Personligt, Skrivande

Nytt år. Det är förstås bara ett påhitt. I verkligheten inträffar inga stora förvandlingar av livet på nyårsafton, men jag gillar ändå känslan av nystart. Jag brukar försöka få det att kännas så också. Jag rensar ut gammalt skräp, ordnar om saker och, som nu, gör den där uppiffningen av bloggen jag så länge velat. Det är lite kvar. Favoritlänkarna är ännu inte på plats, men de kommer snart att dyka upp igen.

Att blogga är förresten en märklig sak. Efter ett tag har bloggen fått ett alldeles eget liv. Långsamt söker den själv nya former och nya uttryck, förändrar sig lite i taget så att det som var från början till sist är något helt annat. Jag tycker om det. Bloggandet är långt ifrån de styrda, kontrollerade och planerade texter jag skriver i jobbet. Här får allting hända och allting blandas. Ända från början har jag haft två principer för själva skrivandet. Den första är att att ett blogginlägg ska skrivas snabbt, i stunden, och inte vara föremål för några avancerade redigeringar. En omläsning innan jag publicerar texten brukar jag kosta på mig, men när jag väl har tryckt på offentlighetens blåa knapp är inga ändringar längre tillåtna. Den andra principen är att språket ska vara så fritt från det akademiska som möjligt. Jo, så finns en tredje princip också som jag höll på att glömma bort: det finns inga måsten. Jag bloggar bara när jag har lust.

Inför det nya året hoppas jag att jag kommer ha mycket lust till bloggen och till allting annat också. Jag hoppas att den där balansen som uppstod i höstas, där det var roligt och spännande att skriva avhandling, där undervisning och konferenser inte stressade mig utan tvärtom gav mig mer energi och där jag ofta kände mig rätt nöjd med vad jag lyckades göra om dagarna, ska stanna kvar. Kanske om jag fortsätter att klamra mig fast vid den magiska formeln: ”en sak i taget är gott nog” som verkade fungera så ofantligt bra veckorna före jul.

För övrigt tar jag ett glatt farväl av Strindbergåret. Jag kommer inte sakna det ett enda dugg!

Att ordna det för sig

Publicerat augusti 30, 2012 av annasara under Personligt, Skrivande

Efter vårens bisarra hetsskrivande då allting annat i mitt liv hängde liksom på en lös tråd har jag bestämt mig för att utnyttja min nya höstenergi för att skapa lite ordning och reda i tillvaron. Mitt nya motto fram till jul ska vara: det är gott nog. Det är gott nog betyder att det är gott nog att hinna läsa en bok i veckan och att man inte behöver ha dåligt samvete över att man inte läste två. Det betyder också att man inte kan bli färdig med allting samtidigt i sin avhandling utan att man faktiskt måste ta lite i taget. Och lite i taget är gott nog. Det är också gott nog att man inte skriver maniskt på sitt avhandlingskapitel från det att man kommer på morgonen till dess att man går hem på kvällen utan gör andra saker: fikar, går till UB, pratar med folk, läser eller sitter med pennan i handen och bara klurar. Det är gott nog.

Men det största ordnandet är skrivandet. I alla år som jag slitit med att hitta tillfällen då jag får syssla med det jag tycker bäst om i hela vida världen, nämligen att skriva skönlitterärt, och hela tiden misslyckats med gnäll och frustration som följd så verkar jag ha kommit på en lösning. För detta vill jag tacka den målare som tapetserade om hemma hos mig första veckan efter semestern och som dök upp utanför min dörr klockan sju varje morgon. Eftersom jag var tvungen att gå upp men inte ville åka till jobbet vid den tiden kom jag på en annan sak: jag kunde ju skriva en stund. Och till min stora förvåning gick det riktigt bra, trots att jag alltid ansett mig själv som alldeles för morgontrött för att kunna skriva något vettigt när jag just klivit ur sängen. Detta har nu gjorts till en vana. Jag skriver medan jag äter frukost i ungefär en halvtimme. Det är dagens bästa stund. Och vad bättre är: jag fortsätter att vara på gott humör när jag kommer till jobbet. Eftersom skönlitterärt skrivande dessutom inte tröttar ut min hjärna som akademiskan gör, utan tvärtom tillför energi, lust och kreativitet, är min hjärna lite vassare där på förmiddagskanten än vad den vanligtvis brukar vara. Det retar mig bara att jag inte kommit på det här tidigare. Gång på gång har jag försökt sätta mig och skriva om kvällen då hjärnan är en sås och jag mest inte vill göra någonting alls. Aldrig har jag tänkt att jag kunnat vända på ordningen: skriva först och jobba sedan, helt enkelt eftersom jag varit helt låst i mina fördomar om mig själv om att jag inte kan skriva på morgonen.

En halvtimme är också längre än man tror. Det är fullt tillräckligt för att hinna dyka ned i romanens värld, justera gårdagens text och skriva till ett nytt stycke. Det blir en liten pusselbit i sänder, men det är ju… gott nog.