Det egna obehaget

Publicerat maj 4, 2014 av annasara under Utblickar

Under våren har det i Umeå dykt upp ett nytt inslag på gatorna: liksom i många andra europeiska städer ser vi nu människor som tigger. Eftersom Umeå är en liten stad – centrum består praktiskt taget av ett par enstaka gator – är deras närvaro mycket synlig och har de senaste veckorna diskuterats ganska livligt både i lokalpressen och i sociala medier. (Här glömmer vi för anständighets skull bort kommunalråd Lennart Holmlunds bedrövliga blogginlägg härom veckan). Jag tänker här inte orda om tiggarnas situation och vad man eventuellt bör göra eller inte göra för att hjälpa dem att få det bättre. Istället vill jag diskutera reaktionerna som både förbryllar och förskräcker mig. Framför allt förskräcker mig.

En vanlig reaktion som cirkulerar i kommentatorsfält och på bloggar är att tiggarna väcker obehag. Det är en begriplig reaktion: vem tycker inte att det är plågsamt att se när en annan människa lider? Men det som förbryllar mig – nej, det som upprör mig – är när diskussionen stannar vid dessa obehagkänslor. Som att det vore själva obehaget som var problemet. Det är det inte. Det är inte obehaget hos människor med inkomst, tak över huvudet och mat för dagen som är problemet. Problemet är att människor inte har inkomst, tak över huvudet och mat för dagen och därför tigger. När obehaget hamnar i fokus fastnar diskussionen kring hur tiggeriet på något sätt ska upphöra så att man slipper se det. Antingen genom att tiggarna ges så mycket hjälp att de inte behöver tigga, eller genom att de på något sätt förmås att ge sig av härifrån. Att det egna obehaget tillmäts större värde än andra människors rätt att försöka skapa sig drägliga liv måste vara ett av de mer bedrövliga exemplen på överflödssamhällets egoism

Hand i hand med obehaget går misstänkliggörandet. Det är en gammal reaktion som kanske framför allt är ett sätt att försöka slå obehaget ifrån sig. Så att det inte kommer så nära. Så att en annan människans uppenbara lidande inte kommer så outhärdligt nära. Misstänkliggörandet går ut på att de fattiga själva bär ansvaret för sin situation. Sådana åsikter har funnits så länge det har funnits fattiga. De fattiga har på något sätt förtjänat sitt elände och måste därför vara lite sämre än andra. Här slår misstänkliggörandet över i en moraliserande attityd. Ve den fattiga som stjäl, som samarbetar (”organiserar sig” ) eller kanske lurar någon. En riktig fattig måste vara ärlig och underdånig för att förtjäna medlidande och hjälp. Det hjälper inte om det är ren desperation som föregått stölden eller bedrägeriet. En riktig fattig bör hellre svälta ihjäl än stjäla. Helst ska den fattiga vara bättre, ärligare och ädlare än alla oss andra.

Jag har för min del en historia om moral. Den är helt sann och den utspelade sig för tio år sedan eller så, gissningsvis omkring 2002. En färja med afghanska båtflyktingar fick motorhaveri och drev omkring utanför Australiens kust i flera veckor. Vattnet ombord började ta slut. Färjan var överfull. Katastrof hotade. Men av något skäl som jag har glömt vägrade Australien ta emot flyktingarna. Då grep det lilla landet Östtimor in. Nyligen självständigt och plågad av ett långt, uppslitande krig erbjöd det fattiga Östtimor afghanerna en fristad. ”Vi har alltid plats, på något sätt ska vi ta hand om dessa människor” eller något liknande, sa den nyligen utnämnda presidenten Xanana Gusmão när han fick frågan om Östtimor verkligen klarade av att ta emot flyktingar. Men det stora, rika Australien klarade inte av det. Tydligen. Frågan är: vill Umeå vara Östtimor eller Australien?

Både obehaget, misstänkliggörandet och moraliserandet leder till en ganska förskräckande bild av världen. Plötsligt förvandlas det hela till någon slags uppgörelse mellan gott och ont. Den goda, fina staden har invaderats av obehagliga (och kanske kriminella) element som liksom stör den fina, trivsamma stadsbilden. När allt det handlar om är människor som desperat försöker hantera en ohållbar livssituation och en liten stad som är ovan att öppet konfronteras med ett krackelerande Europa. Jag för min del tänker att Umeås lyckligt lottande människor med tak över huvudet, mat på bordet och inkomst att leva av åtminstone har råd att göra en sak: att inte låta de fattiga bära ansvaret för lyckligt lottade människors obehag.

Vi inviger kulturhuvudstadsåret

Publicerat februari 1, 2014 av annasara under Personligt, Utblickar

Idag invigs kulturhuvudstadsåret. Jag har kravlat ut ur avhandlingsskrivargrottan och sakta börjat känna mig som en människa igen. Jag märker ett nyväckt intresse för saker. En lust, en nyfikenhet och en energi som under hösten och julen var helt bortblåst. Det största tecknet är att det inte längre känns som en monumental ansträngning att träffa andra människor och faktiskt lyssna på vad de säger. Jag ser till exempel fram emot kvällens invigning Burning Snow på älven, fastän kulturhuvudstadsåret väcker mycket motstridiga känslor. Framför allt ser jag fram emot att se stadens gator fyllas med människor. Ända sedan mina fem månader i London har jag då och då drabbats av en ovettig längtan till trängsel, rörelse, liv. Jag föreställer mig att det kommer vara så idag. Ett Umeå fullt av folk, som myllrar och lever.

Kulturhuvudstadsåret gör mig å ena sidan lite glad. Jag tycker om tanken att kultur får stå i centrum och ta plats under ett helt år. Jag tycker om att själva kulturhuvustadsårsutmärkelsen tvingat redaktionerna i Stockholm att motvilligt (mycket motvilligt) lyfta blicken från sin egen navelskådande krets och uppmärksamma att det pågår saker utanför huvudstaden. Jag tycker att utmärkelsen till viss del är förtjänt. Umeå har ett roligt kulturliv. Kreativt och energiskt. Jag är uppvuxen i en annan liten stad som också alltid haft ett brett kulturutbud, men där glappet mellan utövare och åskådare är mycket större. Hela den vildväxande floran av driftiga (av galenskap lätt anstrukna) musiker, konstnärer, skådespelare, filmskapare och så vidare saknas där och därmed finns det heller ingen riktigt spännande dynamik i kulturen. De modiga var ensamma öar i ett hav av tillbakalutad tröghet. I Umeå känns det som om jag skulle kunna genomföra vilken idé som helst. Det skulle alltid gå att hitta människor villiga att hjälpa till, lokaler att vistas i och publik att locka nästan oavsett hur vansinnigt påhittet skulle vara. Det är på det sättet en välkomnande stad. Vänlig och inbjudande. Så har jag länge upplevt den.

Men å andra sidan har en helt annan känsla, eller kanske snarare en annan bild, smugit sig in. Den av en dörr som stängs. Bilden kommer ur en ganska hänsynslös omstrukturering av staden där det småskaliga, vildvuxna och rebelliska trängs ut till förmån för prydlig, välordnad kommersialism. Lite för många gånger har kommunen trampat i klaveret under förberedelserna inför året, kanske för att man inte sett symbolvärdet i vad det är man företar sig. Dit hör rivningen av Apberget, torgets självskrivna mötesplats och talarstol. En gravsten med texten ”här vilar det fria ordet” dök snabbt upp på platsen efter rivningen. Eller flytten av biblioteket. Bara blotta tanken på att det inte är bibliotekets erkända trångboddhet utan guldläget mitt i stan som gör att det ska flyttas får en del att se rött. En banderoll med texten ”Detta hus ska inte bli någon djävla galleria” hängdes upp på huset. Många gånger har jag förbluffats över kommunrepresentanternas fullständiga oförmåga att förutse kritik eller föra någon som helst dialog kring de beslut man fattat. Oförmågan har bidragit till en känsla av att kulturhuvudstadsåret har en hemlig agenda som inte har med kultur att göra. Prestige och putsade fasader är viktigare än gräsrotsarbete. Att somliga kommunrepresentanter – inte alla – under många decennier varit duktiga på att utnyttja gräsrotsverksamheten när det passar, men notoriskt usla på att ge cred till dem som förtjänar det, bidrar förstås till det pyrande missnöjet. I Umeå har den kreativa gräsrotsfloran inför kulturhuvudstadsåret förpackats till det säljande DIY – Do It Yourself – något man i broschyrer framhåller att man är stolt över samtidigt som gräsrotsfloran knappt fått ta plats. Uttrycket som en gång var själva antitesen av kommersialism, har för övrigt idag blivit en inkluderad del av det vilket gör det fullkomligt ofarligt att omhulda även för näringslivet.

Å tredje sidan har kulturhuvudstadsåret väckt en ganska fantastisk debatt kring sådant som kultur och sådant som stad som jag aldrig tror hade ägt rum annars. Debatten har många gånger varit hård och livlig vilket jag ser som ett friskhetstecken. I min gamla hemstad minns jag att förändringar mer diskuterades utifrån om de nya byggnaderna skulle skymma havsutsikten för villaägarna på gräddhyllan, eller om historiska värden skulle gå förlorade av att de nya gatlyktorna inte såg exakt ut som de gamla. Umeås rasande diskussion om tillgänglighet och inkludering är högst uppfriskande i jämförelse. Två frågor har envist ställts om och om igen av en rad olika människor och ur en rad olika perspektiv: vems kultur? Vems stad? Jag hoppas att de frågorna ska fortsätta gnaga genom hela kulturhuvudstadsåret och långt efter det. I så fall kan det hända att det faktiskt var värt att genomlida jippots alla skuggsidor, grusgropar och skog av lyftkranar.

Idag ska jag dock fira invigning utan bitterhet och istället tänka: detta är min fina, lilla roliga stad. Och det är mitt i vintern och vi tycker att det är okej med en utomhusinvigningsshow där vi hyllar is och snö. Och för min eventuella läsekrets i södra Sverige tänkte jag skriva ut temperaturen men insåg att -8 grader inte precis är något att skryta med. Det är ju typ sommartemperatur.

Utopia igen eller eftertankens kranka blekhet

Publicerat november 4, 2013 av annasara under Utblickar

Det förra inlägget om shoppinggallerian Utopia – alias Kungspassagen – blev till min oerhörda förvåning mitt mest lästa blogginlägg någonsin. Om jag hade anat det hade jag kanske varit bättre förberedd och sett till att ha tid till att svara på kommentarer, skriva utvecklande klokheter och energiskt delta i den kokande och indignerade debatten. Men ärligt talat tänkte jag nog mest som en del andra att en shoppinggalleria är ett obetydligt och ganska ointressant ämne. Något man kan skriva ett blogginlägg om och sedan glömma bort, för bloggen är ju sådan till sin natur: tillfällig, snabb och obeständig. Nu var jag lika överrumplad av dunkarna i ryggen och de glada tillropen som av synpunkterna och kritiken. Jag drar slutsatsen att ämnet trots allt rörde vid något som mitt i sin förmenta obetydlighet brände och bultade. VK:s Sara Meidell har skrivit klokt om vad det möjligen kan vara här:

Sedan sist har jag noterat att den citerade texten försvunnit från Utopias hemsida. Enligt vissa källor har jag också hört att den täckts över inne i själva gallerian och är det sant är det en ganska bra story. Jag har också varit snabbt inne i gallerian som, onödigt att påpeka kanske, hade föga av utopi över sig utan liknande dussintals andra gallerior jag haft nöjet att besöka genom åren. Sagotemat blev därigenom på inget sätt mer begripligt.

Till sist är det kanske på sin plats med två förtydliganden. Signaturen Ulf tycker att jag borde förstå att allt inte nödvändigtvis behöver stämma eller vara sant i sagans värld. Jag håller med, det behöver det verkligen inte. Det som retade mig med Utopias nu borttagna text var inte att den var osann eller påhittad. Jag medger att jag raljerade över beskrivningarna i texten som om det störde mig att de inte var verklighetsförankrade, men det gjorde jag nog mest för att jag inte kunde låta bli. Öppet mål, som det heter. Nej, det som retar mig är detta: för mig står sagor, drömmar och fantasi helt utanför marknaden. För mig är dessa tre unika storheter som alla människor redan äger, oavsett om man har pengar eller inte och oavsett om man besöker gallerior eller inte. Att köpa och sälja saker som trosor, ett snabbmatsmål, ett hårspänne eller en teburk har för mig mycket lite med vare sig sagor, fantasi och drömmar att göra. Sagan, drömmen och fantasin kostar nämligen ingenting. De är gratis och de är fria och är på så sätt raka motsatsen till allt vad en shoppinggalleria kan tänkas stå för.

Det betyder förstås inte (och här kommer förtydligande nummer två) att jag föraktar människor som shoppar. Det är ju knappast deras fel att Baltic anlitade en sådan usel reklamfirma för att marknadsföra sin nygamla galleria.