Varför jublar mina systrar när de lämnar akademin?

Så, då gjorde jag det till sist det som länge bara varit en tanke. Jag bestämde mig för att lämna akademin och göra något annat. Det fanns förstås ett antal pull-faktorer, för att tala emigrationsforskning; saker som drog mig ut ur forskarskrubben och ut ur de akademiska sammanhangen. Vi behöver inte tala om dem här för de är väldigt många och kommer därför ta mycket lång tid att berätta om. Och jag vill just nu hellre berätta om push-faktorerna, det som drev mig ut. Det finns nämligen ett par sådana.

Sedan jag lämnat akademin har jag, det måste erkännas, drabbats av en nästan euforisk känsla av frihet. Världen ligger öppen. Vetenskapsrådet har inte längre makt att krossa mina drömmar. Jag har fått energi till att återuppta gamla intressen som under flera år legat i träda. Jag börjar återerövra min gamla oängslighet. Det hade kunnat vara ganska trevligt, om detta vore min egen upplevelse ensam. Att det helt enkelt handlade om mitt eget högst personliga behov att få göra något annat. Men det är något i upplevelsen som skaver.  Runt omkring mig har jag en ökande skara vänner och gamla kollegor som också lämnat akademin och som beskriver exakt samma sak. Merparten av dessa är kvinnor. Och jag kan inte låta bli att ställa frågan:

Varför jublar mina systrar när de lämnar akademin?

Jag kan nämligen inte tro att det är en slump. Det verkar vara något i akademin som långsamt smular sönder folks, företrädesvis kvinnors men gissningsvis även en del mäns, känsla av lust, kreativitet, självkänsla, inspiration och glädje. Jag har ägnat hela våren åt att försöka formulera vad det är. Något av det är visserligen självklarheter, lätta att få syn på och lätta att beskriva. För min del fanns det tre mycket tydliga faktorer som under årens lopp började driva mig till tyst vansinne:

  • Den slitsamma arbetssituationen för många unga forskare som helt saknar anställningstrygghet och förutsägbarhet i sitt yrkesliv. Familjeförsörjare förväntas leva som rörliga studenter, ty flitiga forskare är alltid redo att offra hem och hus för nästa tjänst, nästa forskningsanslag eller nästa bok. En osäkerhet som påminner om entreprenörens – men utan entreprenörens frihet. Lite som att försöka frilansa i Gulag.[1] Dessa unga forskare är nästan helt osynliga i systemet. De finns överallt och driver massor av forskningsprojekt, men de har i princip ingen talan i institutionsstyrelser, undervisnings – och forskningsråd. Deras anställningar är alltid tillfälliga så de räknas inte. Tidigare var denna period kanske en relativt kort del av en forskares liv. Numera varar den i decennier. Jag räknade ut att jag, rent statistiskt, skulle hinna fylla 50 innan jag fick en tillsvidareanställning. Så länge har jag ingen lust att leva på nåder och vänta på att få position och mandat nog att börja påverka min egen arbetsplats.

 

  • Ett poängräkningssystem som gör att det lönar sig bättre att skriva korta, fnuttiga artiklar på engelska som publiceras i tidskrifter ingen läser, än fylliga, matiga, noggrant underbyggda böcker som även de skattebetalare som finansierar ens tjänst kan ta del av. Nej, jag vill inte alls sluta skriva på engelska eller inte skriva några artiklar alls. Jag tycker bara att värdet av dem är överdrivet. Och delvis ett svek mot skattebetalarna.

 

  • Det akademiska systemets oförmåga att se någonting annat än forskningsmeriter som just meriter. Undervisning verkar av systemet mest betraktas som något nödvändigt ont och kontakterna med omliggande samhälle – tja, det får forskarna göra på fritiden. Om de har någon. Detta har ofta fått mig att känna mig kriminell när jag gjort sådant som jag haft passion för eftersom det tagit tid från den upphöjt glimrande och så mycket förnämare forskningen. Jag har här lärt mig något viktigt om mig själv. Jag tycker bara om att forska om min forskning når utanför akademins väggar.Alla behöver inte känna så, men jag tycker nog att det i akademin åtminstone bör finnas plats för några som känner så. Idag är den känslan förunnat människor som redan har en tryggad anställning medan unga forskare strömlinjeformas till att i första hand bli antingen forskningsslavar (som aldrig undervisar eller sätter foten utanför kontoret) eller undervisningsbetjänter (som aldrig någonsin hinner bedriva egen forskning).

 

Men sedan finns det andra, kanske diffusare anledningar. Jag har till exempel börjat tröttna på att möta gråtande kollegor i korridorerna för att systemet vi arbetar under förväxlar stor förmåga att uthärda stress med ett skarpt forskarsinne. Tillåt mig att citera Christofer Larsson Grubbes: ”Swenska ordseeder och Lährespråk” från 1665, eftersom 1600-talet är århundrandet jag hämtar all min visdom ifrån:

”Alla goda ting vill hava tid. Man frågar intet så mycket huru snart en ting görs som huru väl”

Läs detta citat igen. Varför känns det så främmande? Så apart? Naturligtvis för att vi lever i en tid där allt färre verkar fråga efter hur väl någonting är gjort utan efter hur fort det kan göras. Under lång tid har universiteten varit förvånansvärt motståndskraftiga mot detta tänkande – och det finns fortfarande gott om motståndsfickor – men det är min upplevelse att kvantitet håller på att segra över kvalitet som måttstock på vad är en god forskare egentligen är. I den akademiska värld vi nu håller på att forma är det snabbtänkarna och snabbskrivarna som blir kvar. Eller med ett annat ord: strategerna. Jag är inte helt övertygad om att de alltid också är de mest kreativa, nyskapande och analytiskt sinnade. Framför allt inte om de tillåts att bli ensamma kvar på arenan.

Och så har vi detta med samlandet av publikationer och forskningsmeriter. Faktum är att jag kommit till en punkt där jag hellre blir skjuten i huvudet än hör någon än enda gång till yttra orden: ”detta kommer se bra ut på ditt CV”.  Det kanske är en smula överdriven reaktion, men jag tror att reaktionen egentligen bara är ett symptom på min vämjelse över denna enfaldiga meritkåthet. Alla vet att forskning och forskningsresultat är svåra att kvantifiera, så varför har mängden publikationer och artiklar plötsligt blivit till ett sorteringsverktyg som avgör anslag, tjänster och löner? Om målet är att främja den bästa forskningen hade det varit rimligare att bara kasta tärning om anställningarna. Eller kalla in hatten från Hogwarts.

Jag tror, och nu är jag i sanning ute på djupt vatten, men jag tror att detta förvandlat de flesta av mina kollegor till förfarna ögontjänare: de är medvetna publikationsstrateger när prefekten ser på, men bakom den stängda kontorsdörren klickar de okynnigt runt bland helt irrelevanta källmaterialsamlingar på SVAR, utan den blekaste aning om vad det ska vara bra för och drömmer i tysthet om att skriva Boken som förändrar allt. De längtar efter ostörda dagar i arkivet då de kanske överraskas av ett guldkorn och känner den där brusande upptäckarglädjen som en gång drog dem till yrket. De känner sig samtidigt lite olydiga när de gör det. För vad händer om de följer den här nya, intressanta tråden och spränger forskningsprojektets tidsplan? Vad händer om forskningsprojektet förvandlas till oigenkännlighet och forskningsfinansiärerna blir sura?  De bänder och böjer sina tankar, vinklar och trixar sina idéer så de ska kunna bli en sexig ansökan. På så sätt hoppas de kunna tillfredsställa systemet och rädda sin anställning på samma gång som de bevarar sin yrkesheder. Det är min gissning att det är denna heroiska dubbelakt som till sist gröper ur människor självkänsla. Den gröpte i alla fall ur min. Hellre än att slitas sönder av två helt oförenliga mål, systemet eller den egna passionen, valde jag att strunta i det ena och leva för det andra. Bye bye Academia!

Det tråkiga med det är att det förmodligen då inte blir någon forskning. För att forska krävs nämligen resurser: framför allt tid. Den som skaffar sig ett annat jobb, kommer inte hinna forska samtidigt. En fråga som man kan ställa sig är ju då vad som kommer hända med forskningen om allt för många kreativa och lustdrivna, men känsliga och petiga själar, väljer att ge akademin 1000 dj-vlar. Det är nämligen inte min eller mina systrars (eller bröders) förlust att vi lämnar akademin. Det är akademins förlust. Jag tror att nämligen att akademin behöver många olika sorters människor och forskare för att lyckas frambringa bra forskning. Och ännu mer så för att lyckas förbli någorlunda samhällsrelevant. Det är min övertygelse att mångfalden håller på att försvinna.

Det konstiga är att jag inte riktigt fått rätsida på vad eller vem det här systemet egentligen är eller vad det drivs av. Det är i alla fall inte av mina kollegor. Mina fina, duktiga kollegor som drivs passionerat av kärleken till sin forskning, till studenterna, ja, till hela sitt uppdrag som historiker. Jag har aldrig träffat en enda kollega som tyckt att det varit något dåligt, mindre betydelsefullt, att skriva böcker på svenska. Eller som tyckt det varit bortkastad tid med föreläsningar för allmänheten. Eller som inte tycker undervisning är viktigt. Jag har heller inte träffat någon som inte haft som yttersta mål att försöka trygga en av de där åtråvärda tillsvidareanställningarna. Eller som uppskattat att leva sitt liv i treårscykler och ägna merparten av sin forskningstid åt att skriva nya forskningsansökningar. Så vem är det då som bestämmer att det är så vi ska ha det? Kan någon vara snäll och namnge monstret så det kan dödas? Av någon annan, inte av mig. Jag är fri nu, tillsammans med övriga jublande systrar.

 

[1] Jag ber redan nu om ursäkt för alla jag kränkt genom att jämföra hyggliga svenska universitet med det förfärliga stalinistiska Gulag. Det är naturligtvis inte samma sak att forska som att sitta i arbetsläger. Men det lät klatschigt. Och ni fick en bild i huvudet som ni nu omöjligt kan tvätta bort. Och jag är inte längre forskare så jag får skriva hur jag vill.

3 thoughts on “Varför jublar mina systrar när de lämnar akademin?

  1. ”sat celeriter fieri quidquid fiat satis bene”
    Suetonius, De Vita Caesarum – Divus Augustus

    (”Det som görs väl, görs tillräckligt fort”, jmf. ovanstående blogginlägg)

  2. Tack för inlägget, så glad att min RSS serverade mig detta tänkvärda och läsvärda och väldigt välformulerade! Hoppas att det blir fler blogginlägg framöver, och alldeles oavsett bloggande och icke-bloggande så hoppas att du fortsätter att trivas i livet utanför akademin ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s