En spökhistoria till jul

Ja, nu tar bloggen juluppehåll. Med en packe omsorgsfullt utvalda skönlitterära böcker styr jag kosan söderut för att vara ledig. Men innan dess vill jag bjuda på en spökhistoria ur amiralitetsrättens protokoll anno 1692!

Den 17 december inkallades båtsmannen Bengt Bös för att ha slagit sönder en av flottans värjor. Han erkände att han hade slagit sönder värjan och gav sedan följande förklaring:

”Uppå det gamla varvet, där han har sin vaktpost, går var natt en gast och när han för några nätter sedan stod på sin post, hörde han ett rop från en gammal bod, av dessa orden: ‘Var är mitt lås!’ Han sprang dit och slog värjan mot bodväggen, då den gick sönder. En vintervaktbåtsman Nils Jonsson Ljungberg, lär med honom kunna besanna att om nätterna hörs uppå gamla varvet ett rop.

Rätten kallade in den andra båtsmannen som berättade att han en natt då han stod på sin post, hörde ett rop ur bergskrevan på det gamla varvet, som bestod av dessa ord: ‘Var är låset för boden’. Han svarade att han ej hade något lås, då [rösten] åter ropade till honom ‘du skall ej hava någon nöd, utan de andra skola det betala.’ Dessutom berättade Ljungberg att hans andra kamrater hade sagt att de om nätterna ibland sett ett spöke i kvinnfolksgestalt.” [Min modernisering]

Vad rätten ansåg om historien förtäljer inte protokollen. De dömde båtsmannen till att betala värjan utan ett ord om spöket. God spökjul hursomhelst!

Snöfluff och osteologer

Och det blev december! Snön har kommit, fluffmjuk och bländvit med gnistrande minusgrader. Det är pyntat på Skrubben

(här skulle det varit en bild, men tänk glitter, stjärneljus och O Helga natt och ersätt det med med billigt pynt från Clas Ohlsson, en tvivelaktig gran och en oortodox julkalender och du har Skrubben by advent)

och så är jag hemma från två veckors flängande. Konferensen i Kalmar var en på många vis spännande inblick i en främmande värld av arkeologer, osteologer och andra människor som sysslar med materiella ting. Min egen fascination för föremål bleknade i jämförelse med den passion för kanoner, benrester och vrakdelar som blottlades i diskussioner och frågestunder. Någon enstaka gång ville jag ställa mig upp och skrika: ”men människorna! människorna!”, men på det hela taget blev jag mest inspirerad. Framför allt kan jag inte låta bli att fundera på vad mycket intressanta saker man skulle komma fram till om man samarbetade mer över ämnesgränserna. Tillsammans kunde vi sätta ihop en mer enhetlig bild av det förflutna där både ting och tankar länkades ihop istället för att som nu sväva omkring i två separata sfärer.

Och så var det avhandlingsskrivandet. Travar av sjöhistorisk litteratur är nu staplade på skrivbordet och jag skruvar mig sakta in mot avhandlingens kärna: hur får man människor att göra saker som de faktiskt inte vill göra. Vägen dit är kantad med spektakulära fynd ur mitt källmaterial. Nästan som en adventskalender.

Tillbaka till brottsplatsen

Nästa vecka åker jag hit. Det känns lite speciellt. Det var ju här, på Kalmar länsmuseum och Kronanutställningen, allting en gång började. Det är inte bara det att Kronan väckte ett intresse för hav och skepp. Det är som om den där utställningen blivit själva Historien för mig. Känslan har bestått trots alla andra marinhistoriska museum jag nu hunnit besöka. De kommer aldrig ha det Kronan har: barndomens särskilda laddning. Det konkreta och det obegripliga sammanvävt i tyst förundran.

I en av montrarna finns ett litet kabinettskåp med tillhörande bestick (navigeringsinstrument). Jag kan inte riktigt göra reda för det, men jag tror att om jag skulle peka ut en enda orsak till varför just 1600-talets flotta blev mitt avhandlingsämne så finns den nog i den montern. Man ska förstås som god forskande doktorand kanske ha ett bättre skäl till sitt avhandlingsarbete och jag kan hitta många som både är bättre och begripligare, men knappast något som är ärligare. Jag gör det jag gör på grund av en märklig fascination för en gammal passare och ett skåp med skeva lådor. I min presentation ska jag givetvis betona vikten av förstå flottan för att förstå stormaktstiden och låtsas som om det där skåpet aldrig existerat. Eller ska jag?