Det finns en kort passage  i Johan Bärs loggbok från skeppet Nyckeln i kriget 1676 som alltid har berört mig.  För där blottas hela 1600-talets skarpa uppdelning av människors värde. Anteckningen är gjord den 20 maj. Amiral Johan Olofsson Berg (adlad Bergenstierna) har nyss avlidit på sitt skepp Victoria och Johan Bär skriver att två bojorter beordrades…

”… att gå till Kalmarsund, att intaga de knektar och båtsmän  på Constantia och Charitas och med detsamma föra amiralens lik till Kalmar; på Nyckeln blev en båtsman död av Ålandskompaniet, den håvo vi i sjön”

Kontrasten mellan amiralens kropp som förs till Stockholm för att få en ståndsmässig begravning och båtsmannen som helt enkelt hävs överbord blottar skillnaden mellan människa och människa.

För en nutida läsare är det lätt att förfasa sig. Men är vi så annorlunda själva? Det är mycket stora skillnader mellan människa och människa i världen på 200o-talet. Somliga  människor har rätt att vara  och röra sig nästan vart som helst på jordklotet medan andra stängs in eller stängs ute. Somligas liv värderas som nästan oersättligt och tilldelas bombastiska begravningscermonier, andras plöjs obekymrat ned i omärkta massgravar. Skillnaden är att vi inte längre har någon bakomliggande ordning som motiverar vårt agerande. Det hade man på 1600-talet. Gud hade bestämt att människor hade olika uppgifter med olika slags plikter här i världen. Att det gjordes skillnad i behandlingen mellan människor stred än så länge inte mot någon tanke om allas lika värde och lika rättigheter. Den ordningen var förstås djupt orättvis, men den hade åtminstone en fördel: det var inte skamligt att vara längst ned på stegen. Även där, som fattig och utbytbar, fanns det en plikt att uppfylla, en roll att spela. Med tanken om allas lika värde, som i grund och botten är en storartad tanke, kanske den viktigaste som någonsin tänkts, uppstod en massa problem. Vem har ansvaret för att se till att människor verkligen behandlas lika? De styrande? De som utsätts för orättvisorna? Alla? Och vem ska man ge skulden när man inte lyckas?

I dessa dagar tycker jag att skulden alltför ofta skrivs över på de mest utsatta. Det är deras fel att de behandlas orättvist. De fyller ingen funktion, har ingen plikt att uppfylla eller roll att spela i det samhälle som är vårt. Alltså ska de straffas.

Att den okända båtsmannen hivades överbord sommaren 1676 medan amiralens lik transporterades till Stockholm var däremot inte ett straff för att han var fattig eller värdelös. Det var en krass konsekvens av att man var mitt uppe i ett krigståg, hade ganska bråttom och inte hade tid med ordentliga begravningar annat än i yttersta nödfall. Att hiva en amiral överbord skulle orsaka skandal och alltså passade man på att få kroppen i land samtidigt som man hämtade upp nya soldater och båtsmän.

Det var dock inte alltid amiral Johan Bär var så prosaiskt effektiv inför döden. Året innan, sommaren 1675, skrev han ombord på skeppet Victoria  hur en soldat dog under natten och på morgonen ” en av mina konstaplar vid namn Johan Hummer; Gud glädje deras själar.” Han lät begrava dem i land och när ytterligare en soldat och två båtsmän avled följande dag, såg han till att begrava dem också.