En av Umeås gamla gallerior byggs just nu om och den nya gallerian har getts det sällsynt korkade namnet ”Utopia”. (Idéhistorikern Lena Eskilsson reder ut varför det är sällsynt korkat här.) Redan att man döpt gallerian till Utopia är ju sådär obehagligt pinsamt så att det kryper lite i kroppen när man tänker på det.  Men det är ändå ingenting jämfört med den text som cirkulerat idag på Facebook där Balticgruppen – gallerians ägare – försökt sig på lite kreativ ”storytelling”. Alltså: hur tänkte man här:

Där Umeälvs brusande vatten och det stora tysta havet möts finns en plats som ingen annan. En plats som inspirerats av den magi som råder i de trolska skogarna, över vidderna och vid älvens dånande framfart. Vi ser mäktiga och trolska vatten i vikar. Gyllene skiftningar från hjortron som frodas och berikar nejderna. Vi fängslas av en makalös och majestätisk skönhet som omger oss.

Vi har äntligen hittat den plats vi söker. Här kan drömmar förverkligas. Ett sagoinspirerat land i landet, en plats i hjärtat av Umeå. Som sprungen ur Bottenhavets mäktiga vatten, vackert färgad av norrskenets mystiska skimmer.

Det sägs att det en gång i tiden fanns en marknadsplats här, en passage där handelsmän och kungar långt bortifrån gästade för att delta i kommersen. Där människor möttes från när och fjärran, en mångkulturell levande plats, en smältdegel av historia, myter och verklighet.

Vi är här och nu, en ny historia skrivs, om en mötesplats som är navet i allt, en skimrande värld kantad av guld och glas. En plats för oss att förgylla. Tillsammans skapar vi vår egen saga – en saga som alla kan dela.

Här väntar dig magiska och spännande upplevelser. Här blandas fantasi med verklighet och tillvaron är på en och samma gång både enkel och full av överraskningar. Lämna vardagen för en stund och njut av en förtrollande drömvärld.

(Från gallerians hemsida)

Själv sträckte jag mig efter skämskudden när jag motvilligt läste texten första gången och undrade stillsamt om Balticgruppen är fullständiga kulturanalfabeter? Om vi lämnar det taffliga, svulstiga språket åt sidan (som får 1800-talets naturromantiska verk att framstå som en statlig utredning från 1950-talet), så består texten  av så många idiotiskheter och klavertramp att det borde vara fysiskt omöjligt att tränga in dem alla på ett så litet utrymme.  Först är det ett unket kolonialistiskt exotifierande i hjortron och norrsken och nejder och trolska vatten, vilket Erik Jonsson fördjupat sig i här. Sedan är det små geografiska petitesser som att havet ligger en sisodär 1, 6 mil sydöst om torget och älven flera hundra meter söderut (och om man syftar på någon slags forntid låg platsen för gallerian dåförtiden under vattnet). Med kungar från när och fjärran menar man kanske Gustaf II Adolf som tvångsförflyttade staden från sitt dåvarande centrum vid Backens kyrka till det nuvarande Rådhustorget under 1600-talet, men hur det hänger ihop med en ”förtrollad drömvärld”, sagor och magi, begriper jag inte riktigt.  Jag fattar att man försökt klistra ihop en känsla av ett slags mytiskt förflutet, men det känns snarare som att man begår våld på de människor som levt och lever här på riktigt. Att man sedan har mage att pussla ihop storheter som drömmar, sagor och fantasi med något så småttigt, ynkligt och patetiskt som en kommersiell galleria ger mig kväljningar. Fantasin är en kreativ kraft. Att köpa färdiga saker är  – hur skojigt det än kan vara – inte en särskilt kreativ handling. Man skulle kunna skriva spaltmeter om vad det innebär för ett samhälle att marknadstänkandet tagit över allt fler mänskliga aktiviteter och att sådana fantastiska, oersättliga och ovärderliga saker som drömmar kan köpas och säljas för ett par hundralappar, men jag nöjer mig här med att hänvisa till Nina Björk.

Det som jag retar mig på allra mest är nämligen det infantila tilltalet. Alltså, förtjänar inte Umeåborna  att bli tilltalade som vuxna, förståndiga, intelligenta människor? Vilken sträng i vuxna människor tänker man sig att frasen ”en skimrande värld kantad av guld och glas” ska slå an? Om Baltic kunde sina sagor bättre så skulle man för övrigt veta att guld och glas i sagans värld oftast betyder olycka.

För övrigt önskar jag att vi alla i fortsättningen klär ut oss till troll när vi planerar att bege oss till Utopias apotek för att köpa plåster, bindor  och fotsvampsmedel.

Turerna kring Scharinska villan har väckt till liv en ständigt återkommande fråga: nämligen vilken kultur är det som är värd att värna om: det gamla vackra huset med sin arkitektur och atmosfär eller den utmanande, rikskända musikscenen? Länsantikvarien är klädsamt upprörd så som han bör när det gäller gamla hus. Artisterna går i välformulerat försvar för rockscenen och allt annat vore ju märkligt. Bland kommentarerna på nätet utkristalliserar sig lite olika hållningar: där finns förstås de som anser att all kultur är meningslöst. Där finns de som menar att ”ungdomsgården” borde kastas ut och huset göras om till lägenheter/kontorshus eller ett städat café. Och de som vänligt föreslår att man borde kunna ta till vara både huset och verksamheten – om man bara flyttar verksamheten någon annanstans.

Jag är historiker och borde kanske ha något slags vurmande för bevarandet av gamla hus, men jag kan tyvärr inte uppbåda någon som helst upprördhet över vad musikverksamheten eventuellt gör med huset Scharinska villan. Om man nödvändigtvis måste ställa kulturella värden mot varandra är mina val enkla: människor och verksamhet framför hus. Ungdomlig, stökig kreativitet framför att sippa vin på Kulturväven. Röjigt, ofärdigt, splittrat och konstigt framför ordentligt, färdigt, tillrättalagt och välkammat. Anledningen är historisk.

Det är faktiskt helt enkelt så att städade medelåldersmiljöer sätter sällan platser på kartan eller skapar några avtryck i historien. Det är inte ställen som Folkets hus (huset i Umeå alltså, inte Folkets hus som fenomen) som får sitt rykte spritt över världen, som de vävs myter och legender om och dit folk tigger om att få åka för att spela. Det kommer inte bli Kulturväven som människor vallfärdar till på grund av sin speciella vänliga och rockiga atmosfär. Kreativitet trivs inte där det är rent, avskalat och prydligt. Jag har en teori om varför. Det är för att det ordnade, välstädade och ordentliga talar ett maktspråk. Själva byggnaden annonserar hur människorna som är inne i den ska bete sig.

Scharinska säger något helt annat. Scharinska säger: kom som du är och var som du vill. Alla idéer härinne är passande. Det betyder inte att det är något gott att huset har förfallit och är uselt underhållet. Det betyder inte att alla idéer som kläcks över ölglasen är goda. Men de är möjliga. Och det är en förutsättning för att något ska hända överhuvudtaget. Scharinska är mer än en musikscen, det är ett nav för stora delar av Umeås kulturliv.  Man kan inte ta verksamheten från gamla anrika, slitna Scharinska och flytta in den på, till exempel Kulturväven, och tro att det ska bli samma verksamhet. Det skulle bli en annan verksamhet och det finns anledning att befara att den skulle tappa mycket av sin dynamiska kraft.

Det är heller inte den fina, välputsade kulturen som gör en stad attraktiv. West End har tappat sin kultstatus, det är Brick Lane, Shoredicht och Bethnal Green som har dragningskraft i London. Det är de platserna som lockar såväl turister som företag helt enkelt för att det är där det händer. Och det händer på grund av att där finns en alldeles ovanligt stor skara kreativa, unga människor som får det att hända.

Umeå har en ung befolkning. Det är stadens stora styrka. Jag skulle rentav vilja påstå att det är detta unga kulturliv som bär allt det andra på sina axlar, att det unga kulturlivet är förutsättningen för att all annan kultur i den här staden ska existera. Det ger näring och vitalitet och ständig tillförsel av nya idéer och nya perspektiv. Man skulle helt enkelt kunna uttrycka det såhär: utan Scharinska ingen Norrlandsopera. Så enkelt är det.