Alla städer har det. En svag punkt. Londons svaga punkt uppenbarar sig efter fem minuter: trafiksituationen. Det finns ingenting i Londons kommunikationsnät som är dimensionerat för åtta miljoner människor och hur stackars fullknökade Central Line ska mäkta med att forsla publik ut till OS-arenan i Stratford i sommar övergår mitt förstånd. Men London har något annat som väger upp: ett grandiost självförtroende. ”If you are tired of London you are tired of life” som man i tid och otid påminns om och som man kan begrunda när man står med svetten rinnande nedför ryggen i en av de fullpackade tunnelbanevagnarna medan tåget stannat mitt emellan två stationer och minuterna tickar. Londons självförtroende bygger på att man är just London. Man är inte Paris, Bryssel, Berlin eller Oslo. Man är London. De igenkorkade vägarna ingår.

Umeås problem är det rakt motsatta. Stadens trafiksituation och uselt planerade bebyggelse tar man nu sig an med liv och lust. Gott så. Det är roligt med förändring. Däremot har Umeå tydliga problem med självförtroendet. Eller rättare sagt: Umeå kommun verkar ha problem med självförtroendet.  Det verkar som om man inte alls vill vara Umeå utan något annat. Något större. Något bättre. Någon plats med fler shoppinggallerior. Det gör att man stundtals tycks fullständigt blind för vad staden faktiskt har. Den har till exempel ett lysande musikliv sedan flera decennier tillbaka. Den är fullproppad med driftiga, entusiastiska och kreativa människor. Den är på det hela taget en ovanligt snäll, tolerant och vänlig liten stad – särskilt om man betänker att den har vinter sex månader om året. Alltså för att uttrycka det tydligt: jag bor inte i Umeå för att jag önskar att Umeå ska bli mer likt någon annan stad. Jag bor i Umeå för att det är Umeå. För att ingen annan stad är som Umeå är.

Men inställningen hos Umeås kommunalpolitiker är lika ängsligt tåtrippande som den är trist. Man är duktig på att fjäska uppåt (jag minns hur somliga var alldeles till sig i trasorna över kungaparets besök i samband med Sista slaget 2009) och på att omhulda det tjusiga, skrytsamma och kommersiellt gångbara. Men man visar stundtals upp en häpnadsväckande arrogans och okunnighet om sådant som inte prålar. Jag förstår att kommunalpolitiker måste vara strategiska och hålla sig väl med näringsliv och investerare så att man kan mjölka dem på pengar. Men om Scharinska villan som är ett fullt fungerande nav i svenskt musikliv och som älskas djupt av både sina artister och sin publik kostar 10 miljoner att rusta upp och ett nytt kulturhus som säkert blir fint men som ingen riktigt bett om kostar 42 miljoner om året i årshyra och man tycker att det verkar rimligt att lämna Scharinskas framtid åt slumpen… hur har man tänkt då?

Kära politiker, jag ska här avslöja något för er. Med städer och dess status förhåller det sig helt annorlunda än ni tror. Det kan låta märkligt men Londons grandiosa självförtroende kommer utav att London inte är sitt transportsystem. London är inte sina gator, inte sina hus. London är inte Big Ben, inte London Eye, inte St Paul’s Cathedral och inte ens Gurkan. Inte en enda sten i staden är London. London är de människor som bor där. Det är Londons befolkning som är Londons hjärta. Värt att ha ett grandiost självförtroende för.

I Umeås fall tvivlar jag inte på att det kommer att bli fint och trevligt med ett nytt kulturhus men själva staden Umeå är helt oavhängig hur många arkitektritade byggnader i stål och glas som man lyckas pressa fram ur jorden. Det är människorna som är stadens hjärta. Den dagen de driftiga, kreativa och entusiastiska inte längre hittar en plats i Umeå, den dagen upphör staden Umeå att vara Umeå. Att bjuda ut Scharinska villan till försäljning är inte bara ett utmärkt sätt att reta upp folk på, det kommer också med stor sannolikhet leda till att några av de kreativa och entusiastiska försvinner. Den frågan som man i kommunstyrelsen borde ställa sig innan man fattar beslut är: har Umeå verkligen råd att bli av med dem?