Till sist tog den slut, denna långa, långa arbetsamma period och nu är jag äntligen ledig. De sista två månaderna har jag gjort som mången annan akademiker och helt enkelt jobbat gratis. Vilket i sin tur fått mig att fundera på det här med arbete, motivation och lön. Jag inser det i mångas ögon måste verka helt vansinnigt att fortsätta gå till kontoret och  fortsätta jobba fast man inte får någonting för det. När politiker, särskilt i den nuvarande regeringen men ibland också från oppositionen, pratar arbete och lön känner jag mig ofta lite utanför. Jag funkar helt enkelt inte riktigt som de antar att folk gör. Jag jobbar till exempel varken mer eller bättre om jag får mer pengar. Jag jobbar heller inte mer eller bättre under press.  Jag jobbar endast mer och bättre om jag tycker att mitt jobb är roligt. Och jag tycker att mitt jobb är roligt när: 1) Jag får styra helt själv över hur det ser ut. 2) Det är svårt och jag gör något som jag aldrig har gjort förut. 3) Jobbet innehåller överraskningar och leder till saker jag inte kunnat föreställa mig.

Jag har haft turen att under min doktorandtid ha just ett sådant jobb. Självständigt, svårt och överraskande. Men det är tydligen inte bara jag och mina akademiska kollegor som fungerar på det här sättet. Mycket motivationsforskning visar ungefär samma sak. Alltså, morötter i form av högre lön och bonusar fungerar bara vid en begränsad sorts arbetsuppgifter, det vill säga mekaniska arbetsuppgifter med inget, eller mycket små, krav på eget tänkande. Så fort en arbetsuppgift kräver en liten aning självständigt tänkande eller kreativitet fungerar den typen av belöningssystem inte alls. (Det funkar heller inte med hård styrning, övervakning, eller bestraffningar för den som undrar.) Människor tycks ha inre drivkrafter som är mycket starkare än vad den yttre motivationen förmår överrösta: lusten att bli bättre på någonting och lusten att hitta lösningar.  Yttre motivation och yttre styrning tenderar att vid något mer avancerade uppgifter snarare hämma än främja kreativiteten. Jag tycker detta är intressant. Det får det rådande politiska klimatet att verka en smula bisarrt i sin torftiga ekonomiska retorik. Det ska till exempel löna sig att arbeta, tycker nuvarande statsminister men ”löna sig” är i sammanhanget alltid  synonymt med pengar. Ett bra jobb är ett jobb som ger bra betalt. Jag håller inte med. Ett bra jobb är ett jobb som ger en människa möjlighet att få använda och utveckla hela sin potential. Ett bra jobb är ett jobb som inte förminskar och begränsar henne – åtminstone inte om tanken är att hon ska ägna sig åt detta jobb i åtta timmar varje dag, fem dagar i veckan. Om man blir utbränd och utsliten, sjuk eller deprimerad, förkrympt och förminskad av sitt jobb är det följaktligen inget bra jobb. Då är det ett riktigt, riktigt dåligt jobb även om det råkar vara bra betalt. Och om valet står mellan ett sådant dåligt jobb och inget jobb alls – då borde det vara självklart att det är bättre att inte ha något jobb. (Människor med riktigt tråkiga jobb borde för övrigt få förkortad arbetstid med bibehållen lön i någon slags själslig kompensation.)

Det är också konstigt att det, i rådande politiska retorik, blir lönen som avgör vad man egentligen håller på med och vad man är för slags människa. Här gillar jag akademin. Att vara arbetslös i elfenbenstornet* är ungefär samma sak som att vara anställd där, om än praktiskt lite krångligare.  Det är inte lönekuvertet som avgör min möjlighet att få artiklar publicerade i tidskrifter, att spåna på nya forskningsprojekt eller att läsa intressant litteratur. Det är heller inte lönekuvertet som avgör om jag har rätt att kalla mig historiker eller inte. Jag räknas fortfarande som en människa som kan tillföra saker. Så är det inte utanför elfenbenstornets väggar där man man betraktas som någon slags förlorare så fort man inte jobbar, där man idiotförklaras av arbetsförmedlingen och underdånigt tvingas rapportera om sin tidsanvändning till högre ort. Mitt eget möte med arbetsförmedlingen var, som för de flesta som kommer klättrande ned ur elfenbenstornet, en hyfsat smärtfri upplevelse även om det svider lite för en nybakad doktor i historia att bli tilltalad som en fyraåring. Men det fick mig ändå att undra hur mycket av människors självförtroende, kreativitet och motivation som mals sönder enbart av den där attityden att jobba för lön ska vara lönsamt, att jobba utan lön ska i bästa fall anses som välgörenhet (om det är idrott eller Röda korset) men i övrigt räknas som ren dumdristighet och att vara arbetslös ska straffas som vore det en dödssynd. Särskilt om man inte, som jag, med ett nyvunnet självförtroende gränsande till storhetsvansinne kan slänga upp en tung bok med hårda pärmar för att liksom fysiskt stadfästa sin egen duglighet framför ögonen på sin handläggare. Dessutom är det ett mysterium att ett samhälle som hela tiden säger sig hylla kreativitet, självständigt tänkande och innovationsförmåga skapar system som mer och mer omöjliggör just dessa egenskaper. Ibland tänker jag att vi håller på att utveckla det torftigaste, mest andefattiga och urvattnade samhälle som någonsin existerat. Sedan besinnar jag mig och börjar tänka som en historiker: var tid har sina förtjänster och sina problem. Och det finns aldrig endast en rörelse åt ett håll, det finns tusen. Därför är det – tack och lov – omöjligt att förutsäga framtiden.

*elfenbenstorn = ett annat, nedsättande ord för akademi som jag nu försöker återta tills det känns lika mysigt och hemtrevligt som ett hemma hos- reportage i lokaltidningen.