Kategoriarkiv: Personligt

Är precis vad det låter som

Äntligen höst!

Publicerat av under Personligt

Så är den äntligen här, den tid jag tycker bäst om på hela året. När sommaren sakta smyger över till höst och den nya kyliga luften är fylld av förväntan, planer, inspiration och kreativitet. Blommorna vissnar nu vackert. Jag slutar plocka bort döda blad ur växterna på balkongen eftersom fukten ger även bruna blad en ny slags lyster. Jag gläder mig åt att gå promenader under paraply, att snart få plocka fram ylletröjan och att få frossa i höstliga aktiviteter.

Från sommaren tar jag med mig en känsla av att aldrig lyckas hitta en klänning som är sval nog samt ett par marinarkeologiska studiebesök. Först ute vid vrakplatsen för Mars, det stora skrytskeppet som sjönk utanför Ölands norra udde 1564 och sedan vid vrakplatsen för Kronan, som sjönk 1676. Det sista var mest exalterande, både för att jag inte tillbringade dagen sjösjuk (som på dykbåten ute vid Mars) och för att man plockar upp föremål från Kronan vilket man inte gör på Mars. Föremål är något särskilt. De kan, i rätt sammanhang och med rätt inramning, skapa en bedräglig känsla av närhet över seklerna. Bedräglig eftersom närheten i själva verket är en fantasiprodukt. Även om man sitter med en träbit från Kronan i handen är ju tidsrymden mellan då och nu densamma. Ändå kan jag inte låta bli att låta mig svepas med av känslan. I synnerhet vardagsföremål har förmågan att göra det förflutna levande för mig. Till exempel brädor från ett laggkärl, en gång stuvad djupt nere i Kronans förrådsutrymmen. Eller kritpipor, ett föremål som förekom ständigt och jämt i amiralitetsrättens protokoll. Guldmynt, fina smycken och andra snirkligheter blir jag sällan lika fångad av eftersom de hör till en slags begränsad undantagshistoria. De flesta 1600-tals människor hade inte penningpungen fylld med guldmynt. Däremot ägde de ofta en pipa. Vad de luttrade marinarkeologerna, dykarna och museikuratorerna tyckte om att ha en överpeppad historiker ombord låter jag vara osagt. Men jag hade det väldigt trevligt.

DSC_0093

Laggkärl anno 1676

I höst ska det filas på nya forskningsprojekt och nya projekt överhuvudtaget. Ett av dem kallar jag Hemligt Projekt och är redan påbörjat. Om det löper väl ut avslöjas det väl småningom här på bloggen.

 

På väg mot ett avslut

Publicerat av under Personligt

Sakta faller allt på plats. Boken är tryckt. Servetterna inköpta. Tågvirket beställt och uthämtat. Hatten nästan färdigsydd. Familjemedlemmarna är på väg norrut eller kommer snart att vara det. Hela tiden tänker jag att disputera är sådant som andra gör. Att jag aldrig riktigt räknat med att sitta där framme och i två timmar kläcka ur mig kloka (?) svar på kloka frågor framför familj, vänner och kollegor. Men nu händer det. Fyra (och ett halvt) års arbete är till sist slut. Och sällan blir ett slut så uppmärksammat som vid en disputation. Jag tror att jag de senaste veckorna har fått mer uppmuntran och glada tillrop än vad jag fått under hela den övriga forskarutbildningen sammanlagt. Klackarna i taket, Pippi!

Samtidigt som jag försöker förbereda mig inför fredagens ceremonier och galej, försöker jag också smälta intrycken från förra veckans historikermöte. Besvikelsen på vissa diskussioner jag hade hoppats skulle vara djärvare, vassare och mer initierade blandas med inspirationen jag fick från andra diskussioner, peppade anteckningar om (kanske) nya projekt och roliga möten med både nya och gamla vänner och en och annan idol. Jag kom hem dödstrött och uppfylld av entusiasm på samma gång (ett tillstånd som hos mig brukar leda till att hjärnan ohejdat skissar upp storslagna planer för flera år framöver medan jag ligger utmattad i soffan och ignorerar hjärnans alla rop på att plocka fram papper och penna. ) Men det är i alla fall något fint att se den svenska historikerkåren med tillskott samlas, dricka kaffe, snacka historia, beklaga sig över vädret och sina forskningsproblem, ställa frågor, trängas i baren och ge en och annan känga åt rådande nyttoparadigm. Jag känner att jag gärna vill vara en del av en sådan kår. Att jag är lite stolt över den. Typ. Vilket gör att det skulle kännas lite olyckligt om jag, gud förbjude,  blev underkänd på fredag.

 

 

Vår tids okänsla för tid

Publicerat av under Historia i allmänhet, Personligt

Under våren har jag funderat mycket på en enda fråga: nämligen vår egen tids känsla för tid. Eller kanske snarare brist på känsla för tid. Det hela har säkert att göra med att jag pluggat latin  (med varierande resultat) i ett försök att bredda mig inför kommande forskning. Ja, ni läste rätt. Jag skrev ”bredda mig” fast jag inser att latin i dessa dagar snarare blivit synonymt med ”konsten att strula till ett liv” (se vidare den gamla utskällda rapporten från Svenskt näringsliv). Att traggla latinska verbformer blev hursomhelst för mig något som som på ett svindlande sätt länkade ihop mig med generationer av europeiska skolbarn som i tusentals år suttit och gjort exakt samma sak. Samma Caesar, samma Marcus Aurelius, samma Cicero. Eftersom jag är historiker gillade jag känslan av sammanlänkning. Av att ha ett djupt och kompakt stycke Mänsklig Erfarenhet att luta mig mot när jag om och om igen repeterade ”Aquila muscas non captat. ” Örnen fångar inte flugor.

Denna tanke fick mig att fundera på 1600-talets känsla för tid. Under 1600-talet hade man – om man tillhörde den lärda eliten – antiken som en ständigt närvarande referensram. Författare som levat för mer än ett och ett halvt årtusende sedan lästes som om de var samtida.  Lätt och ledigt greppade man över flera seklers tankemöda och erfarenheter. Även bonden blickade bakåt mot traditioner, sedvänjor och sådant han uppfattade som gamla, lagbundna rättigheter. Deras värld ekade ständigt av det förflutnas röster.

Och hur är det då med oss? Det är med stora besvär som vi sträcker oss ens femtio år tillbaka i tiden. Ägde något rum före första världskriget angår det oss inte alls. Före 1850 förefaller historien oss apart, främmande (skrämmande?) och egendomlig. Vi betraktar den mest som en samling lustigheter, ungefär som i Historieätarna där vi med fascination eller avsmak närmar oss det förflutnas obegripliga vanor och ideal.   I gymnasieskolans kursplaner är tyngdpunkten på modern tid numera så stark att antiken, medeltiden och större delen av den tidigmoderna tiden snarast utgör något slags kapprum till scenen för det egentliga dramat, det vill säga Vår Tid. Jag tänker lite att det är som att stå med kartan upptryckt i ansiktet när man försöker hitta rätt gata.

Men det är ju inte bara dåtiden vi har problem med att greppa, även framtiden verkar vara diffus. Jag såg häromdagen den intressanta dokumentären ”Politiker utan mål” på SVT om hur förmågan att drömma och föreställa sig ett annat slags samhälle sedan 1990-talet  tyst smugit sig ut ur den offentliga debatten. Utopierna är döda. Lusten till storslagna visioner om en annan, bättre värld är försvunnen. Vi har välstånd och resurser men ingen som helst idé om vi vill göra med det. Allt vi förmår att föreställa oss är en slags annalkande kris. På något sätt är det ju lite 1600-talets domedagsideologi över det, bortsett från att tanken på domedagen inte tycktes hindra 1600-talets beslutsfattare från att ha milt sagt grandiosa visioner. Kanske är det så att om man saknar begrepp om hur det har varit inte heller kan ha något begrepp om vart man är på väg. Om det förflutna är ett avlägset, främmande ting måste även framtiden vara det. Så lever vi i ett litet begränsat, nödtorftigt upplyst utrymme, mellan då och sedan. Ett slags blixtnu. Som en liten solstråle som pressar sig in mellan kartkanten och ögat och lyser upp en liten fläck av höger hörn.