Juli. Högsommar. Jag är 19 dagar in projektet ”slutskriva avhandlingen”. I början försökte jag sköta det snyggt som ett vanligt jobb. Gå till kontoret, arbeta i åtta timmar, gå hem, vara ledig om helgen. Men nu har jag lagt ned det. Jag arbetar istället alla möjliga konstiga tider på dygnet, näromhelst och hursomhelst. När energin tar slut stänger jag av datorn och ger mig ut och springer. Jag tänker nästan inga storslaget kreativa tankar alls och märker att det gör mig besviken. Kanske hade jag väntat mig att själva avhandlingsskrivandet skulle laddas med poetisk kraft bara för att det var sommar. Att ”slutskrivandet” skulle kännas annorlunda än tidigare avhandlingsskrivande. Att det lätt mytiska skimret som finns kring slutskrivningsfasen skulle göra att det kändes mytiskt och skimrande.

Men jag har tvingats konstatera att det är som vanligt. Det ligger böcker och papper i travar runt skrivbordet, på golvet och överallt och det jag vill ha ligger alltid underst. Den mesta delen av tiden går inte åt att föra skarpa, begåvade resonemang utan att leta citat i källmaterialet och gräva efter andra forskares påståenden om ditt och datt. Jag minns som vanligt alltid fel saker och tror att de har skrivit saker som de inte gjort. Jag öppnar tusen dokument, klipper och klistrar, kortar ned, skriver om, flyttar runt och stryker hänsynslöst. Det dyker ständigt upp nya ord och begrepp som jag inte slagit upp i SAOB. Jag odlar ett stilla hat mot att klicka runt i källmaterialet efter rätt datum och rätt vittnesmål och skriva in det i fotnoterna. Tiden räcker inte till. Arbetet går som vanligt för långsamt. Det gick inte att sitta och skriva i ett förklarat rus dag ut och dag in nu heller. Mina behov av pauser och avbrott irriterar precis lika mycket som de gör i vanliga fall.

Men det värsta är att jag har en känsla av att jag kommer minnas det här slutskrivandet som om det verkligen var laddat med poetisk kraft, med mytiskt skimmer och kreativ energi. Som om jag hela tiden skrev med flyt och lust och inspiration. Att minnet effektivt kommer sudda ut trögheten och svårigheterna och transportsträckorna. Jag kommer sitta och drömma mig tillbaka till en sprudlande, blomstrande plats och jag kommer att kalla den för avhandlingssommar.