Under våren har jag funderat mycket på en enda fråga: nämligen vår egen tids känsla för tid. Eller kanske snarare brist på känsla för tid. Det hela har säkert att göra med att jag pluggat latin  (med varierande resultat) i ett försök att bredda mig inför kommande forskning. Ja, ni läste rätt. Jag skrev ”bredda mig” fast jag inser att latin i dessa dagar snarare blivit synonymt med ”konsten att strula till ett liv” (se vidare den gamla utskällda rapporten från Svenskt näringsliv). Att traggla latinska verbformer blev hursomhelst för mig något som som på ett svindlande sätt länkade ihop mig med generationer av europeiska skolbarn som i tusentals år suttit och gjort exakt samma sak. Samma Caesar, samma Marcus Aurelius, samma Cicero. Eftersom jag är historiker gillade jag känslan av sammanlänkning. Av att ha ett djupt och kompakt stycke Mänsklig Erfarenhet att luta mig mot när jag om och om igen repeterade ”Aquila muscas non captat. ” Örnen fångar inte flugor.

Denna tanke fick mig att fundera på 1600-talets känsla för tid. Under 1600-talet hade man – om man tillhörde den lärda eliten – antiken som en ständigt närvarande referensram. Författare som levat för mer än ett och ett halvt årtusende sedan lästes som om de var samtida.  Lätt och ledigt greppade man över flera seklers tankemöda och erfarenheter. Även bonden blickade bakåt mot traditioner, sedvänjor och sådant han uppfattade som gamla, lagbundna rättigheter. Deras värld ekade ständigt av det förflutnas röster.

Och hur är det då med oss? Det är med stora besvär som vi sträcker oss ens femtio år tillbaka i tiden. Ägde något rum före första världskriget angår det oss inte alls. Före 1850 förefaller historien oss apart, främmande (skrämmande?) och egendomlig. Vi betraktar den mest som en samling lustigheter, ungefär som i Historieätarna där vi med fascination eller avsmak närmar oss det förflutnas obegripliga vanor och ideal.   I gymnasieskolans kursplaner är tyngdpunkten på modern tid numera så stark att antiken, medeltiden och större delen av den tidigmoderna tiden snarast utgör något slags kapprum till scenen för det egentliga dramat, det vill säga Vår Tid. Jag tänker lite att det är som att stå med kartan upptryckt i ansiktet när man försöker hitta rätt gata.

Men det är ju inte bara dåtiden vi har problem med att greppa, även framtiden verkar vara diffus. Jag såg häromdagen den intressanta dokumentären ”Politiker utan mål” på SVT om hur förmågan att drömma och föreställa sig ett annat slags samhälle sedan 1990-talet  tyst smugit sig ut ur den offentliga debatten. Utopierna är döda. Lusten till storslagna visioner om en annan, bättre värld är försvunnen. Vi har välstånd och resurser men ingen som helst idé om vi vill göra med det. Allt vi förmår att föreställa oss är en slags annalkande kris. På något sätt är det ju lite 1600-talets domedagsideologi över det, bortsett från att tanken på domedagen inte tycktes hindra 1600-talets beslutsfattare från att ha milt sagt grandiosa visioner. Kanske är det så att om man saknar begrepp om hur det har varit inte heller kan ha något begrepp om vart man är på väg. Om det förflutna är ett avlägset, främmande ting måste även framtiden vara det. Så lever vi i ett litet begränsat, nödtorftigt upplyst utrymme, mellan då och sedan. Ett slags blixtnu. Som en liten solstråle som pressar sig in mellan kartkanten och ögat och lyser upp en liten fläck av höger hörn.

Stackars denna blogg. Den har verkligen fått komma i sista hand stora delar av den här våren. En orsak är ju att jag bloggat för Curie. Inte för att jag precis översköljt dem med inlägg men de blogginlägg jag trots allt lyckats snickra ihop har hamnat där och inte här. En annan orsak är att jag helt enkelt haft för mycket att göra och dessutom varit på resande fot en stor del av tiden. Orsaken är däremot inte att det inte finns någonting att skriva om. Det finns det. Till exempel kom ett besked för någon vecka sedan att man planerar att flytta DAUM – dialekt – ortsnamns och folkminnesarkivet från Umeå till Uppsala. Här kan man läsa om det. Eftersom arkivet har till uppgift att samla in  ”material om det svenska språket, det nationella minoritetsspråket meänkieli samt dialekter, folkminnen, folkmusik och namn” från i första hand  Västerbottens och Norrbottens län” förefaller det milt sagt idiotiskt att förlägga ett sådant arkiv till Uppsala. (Jag vet att somliga i södra Sverige tror att Uppsala ligger i norra Sverige och att det ovanför bara finns tundra och isbjörnar. Så är det inte.) Varför ett sådant arkiv ska ligga på 100 mils avstånd från dem det berör är helt obegripligt. Det är inte bara det att avståndet ökar rent geografiskt. Geografiska avstånd vänjer man sig nämligen vid i Norrland. Jag vet historiker i Stockholm som gnäller när de måste åka till  Uppsala efter källmaterial. Det är förstås skrattretande för en historiker i Umeå.   Att kuska land och rike runt efter tillgängligt källmaterial ingår liksom i jobbet.

Men det är det mentala avståndet som verkligen spelar roll. Att flytta DAUM söderut förstärker känslan av att Norrland är en avlägsen provins om vilken centralmakten ska insamla material. Exotiska seder och bruk ska kartläggas. Märkvärdiga dialekter ska analyseras. För några grupper är detta inte bara kafferastförtretligt. För några grupper – jag tänker framför allt på samer –  påminner det om en statspolitik som för inte allt för länge sedan förbjöd, stängde ute och fördrev med ena handen och samlade trummor, koltar och renhornsknivar med den andra. Man fruktar således att det geografiska avståndet ska förändra blicken. Från  arkivet som handlar om ”oss”  till  arkivet som  handlar om ”dem”.

Men det geografiska avståndet spelar också roll.  Inte minst ur ett demokratiskt perspektiv. Varför ska människor i Norrland tvingas åka hundra mil för att hitta information om sin hembygd, sin dialekt och sina ortnamn? Och vilka kommer att göra det? Är arkiven plötsligt bara till för akademiker med expensmedel? Nej, här gör man bäst att tänka om. Skam är det annars!

Om detta borde jag förstås ha skrivit redan för en vecka sedan, men då hade jag bytt skrivbordet i Skrubben mot stranden  i Kroatien. Jag köpte inga souvenirer men jag fick med mig en ändå när vågorna i Adriatiska havet höll på att skölja ut Virginia Woolf till havs. Nu har Ett eget rum buckliga, saltstänkta sidor. Så ofta som Virginia Woolf skrev om havet känns det på något sätt helt rätt.

Adriatiska havet några minuter innan det sköljer över ”Ett eget rum”