Äntligen har den kommit! Boken som jag sett så mycket fram emot att läsa: Usla, elända och arma:Samhällets utsatta under 700 år som är redigerad av två duktiga historiker: Sofia Holmlund och Annika Sandén. Jag har börjat läsa lite grann och blir sådär, ja, uppfylld, som jag brukar bli när jag läser historia som inte handlar om kungar och krig. Så jag tipsar redan nu, fastän jag inte läst färdigt.
Nej, det har inte varit tyst här i över två veckor för att min avhandling blev underkänd och jag utkickad ur akademin. Det har varit tyst här för att rituellt gränspasserande är fullständigt utmattande och för att även fantastiska dagar kan leda till att man måste ta en paus för att hinna samla upp spillrorna av sig själv. Så det har jag gjort, allt medan min syster pyntat min balkong och sommarvädret kommit och gått. Min hjärna tog genast semester, vilket den inte får eftersom det inte är semester än. (Tekniskt sätt kommer det inte bli semester heller, eftersom min triumf – liksom för många andra humanister – omedelbart följdes av arbetslöshet, men det är en detalj.)
En del av tiden har jag ägnat åt en pärla i min bokhylla: Sällskapslivets lexikon från 1944 i åtta band. Själva böckerna är inte särskilt grandiosa. De är inte större än en pocketbok och ganska fult inbundna. Dessutom kommer de från ett hus med inbitna rökare och är i skick därefter. Men innehållet! Detta är ett lexikon som inte räds någonting. Uppslagsorden sträcker sig från absint till ättartavlor och däremellan täcker den allt från konversation och kortspel, till ost, ungdomens förvildande, typlära, semestervett, sensationslystnad, tältliv och vitalitet. Om semestervett står det till exempel:
Alla människor ha semester nuförtiden. Utom förstås de, som kunna rå sig helt själva men inte unna sig någon fritid. Och dessa begå en stor dumhet. Man bör inte fortsätta med sitt arbete år ut och år in utan att unna sig avkoppling och vila. Det är helt enkelt en dålig affär. Nej, man måste ha avkoppling. Varje människa borde ha åtminstone tre veckors ledighet om året. De flesta får nöja sig med mindre, några en hel månad, och vissa gynnade kategorier har ett par månader. Den intelligente läsaren gissar genast att jag syftar på lärarna. Nu skall ingen tro att jag missunnar lärarna deras frihet, ty de få säkerligen arbeta desto mera koncentrerat under terminerna, och deras lön är så liten, att de säkerligen få betala dyrt för sin frihet.
Semesterstycket fortsätter med tips på hur semestern ska disponeras och hur roligt det är att planera den långt i förväg. Lantställen rekommenderas, fotvandring hyllas och unga flickors kyskhet problematiseras. Min favorit är dock avsnittet om titlar och särskilt stycket där författaren tipsar om hur man bäst lägger bort titlarna.
Bland yngre akademiker är det brukligt att lägga bort titlarna vid första sammanträffandet. Den äldre nämner därvid sitt namn och det år, då han tog studentexamen, t.ex. ”Olsson 24”, varpå den andre svarar: ”Persson 26”. Vanligen säger då den förstnämnde: ”Tack skall du ha!”, och så är saken klar. I många fall får en tredje person stå fadder vid titelbortläggningen. Denne säger kanske: ”Jag tycker, att herrarna har så mycket gemensamt, att ni borde lägga era titlar”. Förslaget antas givetvis med entusiasm. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende in i ögonen.
Så till er som glatt ropat ”hej doktorn” till mig i korridorerna de senaste veckorna: när jag säger ”Hammar 14” vet ni vad som gäller!
Att lexikonet gavs ut mitt under brinnande världskrig gör bara dess käcka, förnumstighet ännu bättre. På något sätt inger det lite hopp om världen att Malmö förlag bekymmerslöst satsade på sällskapslexikon medan Europa stod i lågor. Jag har i alla fall en slags dimmig idé om att trivialiteter är vårt bästa skydd mot ondska. Att människor ivrigt sysselsatta med den lilla världen inte kommer ägna sig åt sådant som massmord och storhetsvansinne. Men jag kan förstås ha fel.
Hemmet har under dagen rensats upp efter den oreda bokrean ställt till med. Ett tag tycktes det ligga böcker i travar precis överallt i min lägenhet men nu är var bok på sin plats. De tre nytillskott som jag är mest nöjd med är den fantastiska boken ”Tankens bilder” från en utställning på Bildmuseet som jag tyvärr missade och två diktsamlingar: Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinssons dikter i ”Gång på gång blir skogarna rosa” och Rosmarie Waldrops ”Äpplets vana att falla”. Jag har läst dikter så länge jag kan minnas. Ja, jag började nog i samma veva som jag lärde mig att läsa. En av de böcker som jag oftast lånade hem från mitt gamla skolbibliotek var Siv Widerberg och Anna Arténs fina antologi ”Kärlek och uppror”. Till sist fick jag ett eget exemplar som snart blev sönderläst. De få dikter som jag har lyckats lära mig utantill är alla därifrån. Det bästa med antologin är att jag aldrig någonsin fattade att jag var sysselsatt med att läsa poesins giganter. Här fanns poeter från Nils Ferlin till Edith Södergran och Sonja Åkesson men jag läste dem helt omedveten om att de tillhörde en slags klassikerkanon. Jag läste dem för att jag tyckte att de var bra. Punkt slut. I takt med att jag blev äldre skiftade favoriterna och mina tolkningar av dikterna. Somliga växte med åren, andra krympte. Några krympte först och växte sedan igen. Man kan aldrig förutse vilka strängar en dikt slår an i en.
Den bok jag nuförtiden brukar ha med mig i väskan när jag reser någonstans och bara har plats för en enda bok är pocketupplagan av Tomas Tranströmers samlade dikter. Det är som att ha en värld i väskan. Eller tusen romaner. Det har alltid fascinerat mig hur ett par rader kan glänta på dörren till hela universum. Ofta tycker jag bäst om dikter jag inte riktigt förstår men som öppnar bilder i mig som i sin tur väcker känslor. Jag läser dikter ungefär som när jag tittar på dans, med kroppen och inte med huvudet eller intellektet (som om de två skulle vara olika separerade delar av en människa. Det är det förstås inte alls, det är ju en absurd tanke.) Men jag läser inte i syftet att begripa dikten utifrån någon slags förnuftsbaserad logik som innebär att man i princip stänger alla dörrar utom en enda, varifrån man låter ljuset falla in och bestämma färg och form på det som betraktas, utan genom en spontan associativ förståelse. Som att öppna alla dörrar och fönster och vara beredd på allt.
Jag har läst dikter så länge och så självklart att jag blir stum av förundran och förvåning när jag stöter på människor som inte gör det. Som kanske aldrig gjort det och för vilka sådana saker som metaforer eller känsloladdade bilder är som främmande, obegripliga länder. Jag tänker alltid att något måste saknas i deras liv, men så behöver det förstås inte alls vara. Vi har ju alla behov av olika saker. För mig är dikten den yttersta förklaringsmetoden; den som får världen att bli begriplig. Till exempel kan inga nyhetsartiklar, rapporter, dokumentärer eller föreläsningar i världen få mig att förstå allvaret i vårt missbruk av jordens resurser så väl som Harry Martinssons ”Aniara”. Historiken om rymdfärjan som på flykt från en förstörd planet hamnar ur kurs och fortsätter ut i rymdens isande ensamhet läste jag för första gången på ett försenat tåg genom vinternatten en jul. Det var en mycket effektfull inramning.
På sjätte året Aniara drog med oförminskad fart mot Lyrans bild. Chefsastronomen höll ett föredrag för emigranterna om rymdens djup I handen höll han upp en vacker skål av glas: Vi börjar långsamt ana att den rymd vi färdas fram i är av annat slag än vad vi tänkte var gång ordet rymd på Jorden kläddes med vår fantasi. Vi börjar ana att vår vilsegång är ännu djupare än först vi trott att kunskap är en blå naivitet som ur ett tillmätt mått av tankesyn fått den idén att Gåtan har struktur. Vi anar nu att det vi kallar rymd och glasklarhet kring Aniaras skrov är ande, evig ande ogripbar att vi förlorat oss i andens hav. Vårt rymdskepp Aniara färdas fram i någonting som ingen hjärnskål har och heller ingen hjärnsubstans behöver. Hon färdas fram i någonting som är men ej behöver vandra tankens väg: en ande som är mer än tankens värld. Ja, genom Gud och Död och Gåta går vårt rymdskepp Aniera utan mål och spår. O, kunde vi nå åter till vår bas, nu när vi upptäckts vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas. Jag skall berätta vad jag hört om glas och då skall ni förstå. I varje glas som står tillräckligt länge oberört förflyttas glasets blåsa efterhand oändligt sakta mot en annan punkt i glasets kropp och efter tusen år har blåsan gjort en resa i sitt glas. På samma sätt i en oändlig rymd där svalg av ljusårs djup sin välvning slår kring blåsan Aniara där hon går. Ty fastän farten som hon gör är stor och mycket högre än en snabb planets är hennes hastighet med rymdmått sedd på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas.
annasarahammar.com 