Så, då gjorde jag det till sist det som länge bara varit en tanke. Jag bestämde mig för att lämna akademin och göra något annat. Det fanns förstås ett antal pull-faktorer, för att tala emigrationsforskning; saker som drog mig ut ur forskarskrubben och ut ur de akademiska sammanhangen. Vi behöver inte tala om dem här för de är väldigt många och kommer därför ta mycket lång tid att berätta om. Och jag vill just nu hellre berätta om push-faktorerna, det som drev mig ut. Det finns nämligen ett par sådana.

Sedan jag lämnat akademin har jag, det måste erkännas, drabbats av en nästan euforisk känsla av frihet. Världen ligger öppen. Vetenskapsrådet har inte längre makt att krossa mina drömmar. Jag har fått energi till att återuppta gamla intressen som under flera år legat i träda. Jag börjar återerövra min gamla oängslighet. Det hade kunnat vara ganska trevligt, om detta vore min egen upplevelse ensam. Att det helt enkelt handlade om mitt eget högst personliga behov att få göra något annat. Men det är något i upplevelsen som skaver.  Runt omkring mig har jag en ökande skara vänner och gamla kollegor som också lämnat akademin och som beskriver exakt samma sak. Merparten av dessa är kvinnor. Och jag kan inte låta bli att ställa frågan:

Varför jublar mina systrar när de lämnar akademin?

Jag kan nämligen inte tro att det är en slump. Det verkar vara något i akademin som långsamt smular sönder folks, företrädesvis kvinnors men gissningsvis även en del mäns, känsla av lust, kreativitet, självkänsla, inspiration och glädje. Jag har ägnat hela våren åt att försöka formulera vad det är. Något av det är visserligen självklarheter, lätta att få syn på och lätta att beskriva. För min del fanns det tre mycket tydliga faktorer som under årens lopp började driva mig till tyst vansinne:

• Den slitsamma arbetssituationen för många unga forskare som helt saknar anställningstrygghet och förutsägbarhet i sitt yrkesliv. Familjeförsörjare förväntas leva som rörliga studenter, ty flitiga forskare är alltid redo att offra hem och hus för nästa tjänst, nästa forskningsanslag eller nästa bok. En osäkerhet som påminner om entreprenörens – men utan entreprenörens frihet. Lite som att försöka frilansa i Gulag.[1] Dessa unga forskare är nästan helt osynliga i systemet. De finns överallt och driver massor av forskningsprojekt, men de har i princip ingen talan i institutionsstyrelser, undervisnings – och forskningsråd. Deras anställningar är alltid tillfälliga så de räknas inte. Tidigare var denna period kanske en relativt kort del av en forskares liv. Numera varar den i decennier. Jag räknade ut att jag, rent statistiskt, skulle hinna fylla 50 innan jag fick en tillsvidareanställning. Så länge har jag ingen lust att leva på nåder och vänta på att få position och mandat nog att börja påverka min egen arbetsplats.

• Ett poängräkningssystem som gör att det lönar sig bättre att skriva korta, fnuttiga artiklar på engelska som publiceras i tidskrifter ingen läser, än fylliga, matiga, noggrant underbyggda böcker som även de skattebetalare som finansierar ens tjänst kan ta del av. Nej, jag vill inte alls sluta skriva på engelska eller inte skriva några artiklar alls. Jag tycker bara att värdet av dem är överdrivet. Och delvis ett svek mot skattebetalarna.

• Det akademiska systemets oförmåga att se någonting annat än forskningsmeriter som just meriter. Undervisning verkar av systemet mest betraktas som något nödvändigt ont och kontakterna med omliggande samhälle – tja, det får forskarna göra på fritiden. Om de har någon. Detta har ofta fått mig att känna mig kriminell när jag gjort sådant som jag haft passion för eftersom det tagit tid från den upphöjt glimrande och så mycket förnämare forskningen. Jag har här lärt mig något viktigt om mig själv. Jag tycker bara om att forska om min forskning når utanför akademins väggar.Alla behöver inte känna så, men jag tycker nog att det i akademin åtminstone bör finnas plats för några som känner så. Idag är den känslan förunnat människor som redan har en tryggad anställning medan unga forskare strömlinjeformas till att i första hand bli antingen forskningsslavar (som aldrig undervisar eller sätter foten utanför kontoret) eller undervisningsbetjänter (som aldrig någonsin hinner bedriva egen forskning).

Men sedan finns det andra, kanske diffusare anledningar. Jag har till exempel börjat tröttna på att möta gråtande kollegor i korridorerna för att systemet vi arbetar under förväxlar stor förmåga att uthärda stress med ett skarpt forskarsinne. Tillåt mig att citera Christofer Larsson Grubbes: ”Swenska ordseeder och Lährespråk” från 1665, eftersom 1600-talet är århundrandet jag hämtar all min visdom ifrån:

”Alla goda ting vill hava tid. Man frågar intet så mycket huru snart en ting görs som huru väl”

Läs detta citat igen. Varför känns det så främmande? Så apart? Naturligtvis för att vi lever i en tid där allt färre verkar fråga efter hur väl någonting är gjort utan efter hur fort det kan göras. Under lång tid har universiteten varit förvånansvärt motståndskraftiga mot detta tänkande – och det finns fortfarande gott om motståndsfickor – men det är min upplevelse att kvantitet håller på att segra över kvalitet som måttstock på vad är en god forskare egentligen är. I den akademiska värld vi nu håller på att forma är det snabbtänkarna och snabbskrivarna som blir kvar. Eller med ett annat ord: strategerna. Jag är inte helt övertygad om att de alltid också är de mest kreativa, nyskapande och analytiskt sinnade. Framför allt inte om de tillåts att bli ensamma kvar på arenan.

Och så har vi detta med samlandet av publikationer och forskningsmeriter. Faktum är att jag kommit till en punkt där jag hellre blir skjuten i huvudet än hör någon än enda gång till yttra orden: ”detta kommer se bra ut på ditt CV”.  Det kanske är en smula överdriven reaktion, men jag tror att reaktionen egentligen bara är ett symptom på min vämjelse över denna enfaldiga meritkåthet. Alla vet att forskning och forskningsresultat är svåra att kvantifiera, så varför har mängden publikationer och artiklar plötsligt blivit till ett sorteringsverktyg som avgör anslag, tjänster och löner? Om målet är att främja den bästa forskningen hade det varit rimligare att bara kasta tärning om anställningarna. Eller kalla in hatten från Hogwarts.

Jag tror, och nu är jag i sanning ute på djupt vatten, men jag tror att detta förvandlat de flesta av mina kollegor till förfarna ögontjänare: de är medvetna publikationsstrateger när prefekten ser på, men bakom den stängda kontorsdörren klickar de okynnigt runt bland helt irrelevanta källmaterialsamlingar på SVAR, utan den blekaste aning om vad det ska vara bra för och drömmer i tysthet om att skriva Boken som förändrar allt. De längtar efter ostörda dagar i arkivet då de kanske överraskas av ett guldkorn och känner den där brusande upptäckarglädjen som en gång drog dem till yrket. De känner sig samtidigt lite olydiga när de gör det. För vad händer om de följer den här nya, intressanta tråden och spränger forskningsprojektets tidsplan? Vad händer om forskningsprojektet förvandlas till oigenkännlighet och forskningsfinansiärerna blir sura?  De bänder och böjer sina tankar, vinklar och trixar sina idéer så de ska kunna bli en sexig ansökan. På så sätt hoppas de kunna tillfredsställa systemet och rädda sin anställning på samma gång som de bevarar sin yrkesheder. Det är min gissning att det är denna heroiska dubbelakt som till sist gröper ur människor självkänsla. Den gröpte i alla fall ur min. Hellre än att slitas sönder av två helt oförenliga mål, systemet eller den egna passionen, valde jag att strunta i det ena och leva för det andra. Bye bye Academia!

Det tråkiga med det är att det förmodligen då inte blir någon forskning. För att forska krävs nämligen resurser: framför allt tid. Den som skaffar sig ett annat jobb, kommer inte hinna forska samtidigt. En fråga som man kan ställa sig är ju då vad som kommer hända med forskningen om allt för många kreativa och lustdrivna, men känsliga och petiga själar, väljer att ge akademin 1000 dj-vlar. Det är nämligen inte min eller mina systrars (eller bröders) förlust att vi lämnar akademin. Det är akademins förlust. Jag tror att nämligen att akademin behöver många olika sorters människor och forskare för att lyckas frambringa bra forskning. Och ännu mer så för att lyckas förbli någorlunda samhällsrelevant. Det är min övertygelse att mångfalden håller på att försvinna.

Det konstiga är att jag inte riktigt fått rätsida på vad eller vem det här systemet egentligen är eller vad det drivs av. Det är i alla fall inte av mina kollegor. Mina fina, duktiga kollegor som drivs passionerat av kärleken till sin forskning, till studenterna, ja, till hela sitt uppdrag som historiker. Jag har aldrig träffat en enda kollega som tyckt att det varit något dåligt, mindre betydelsefullt, att skriva böcker på svenska. Eller som tyckt det varit bortkastad tid med föreläsningar för allmänheten. Eller som inte tycker undervisning är viktigt. Jag har heller inte träffat någon som inte haft som yttersta mål att försöka trygga en av de där åtråvärda tillsvidareanställningarna. Eller som uppskattat att leva sitt liv i treårscykler och ägna merparten av sin forskningstid åt att skriva nya forskningsansökningar. Så vem är det då som bestämmer att det är så vi ska ha det? Kan någon vara snäll och namnge monstret så det kan dödas? Av någon annan, inte av mig. Jag är fri nu, tillsammans med övriga jublande systrar.

[1] Jag ber redan nu om ursäkt för alla jag kränkt genom att jämföra hyggliga svenska universitet med det förfärliga stalinistiska Gulag. Det är naturligtvis inte samma sak att forska som att sitta i arbetsläger. Men det lät klatschigt. Och ni fick en bild i huvudet som ni nu omöjligt kan tvätta bort. Och jag är inte längre forskare så jag får skriva hur jag vill.

Tidigare i våras var jag en vecka i Stockholm på arkiv för att rota material till mitt nya projekt som handlar om båtsmansfamiljer i 1600-talets Sverige. Jag ville veta hur de fick ihop sina hushåll, dessa fattiga sjömän som ständigt var på resande fot och jag ville veta hur deras hustrur och barn hade det. Jag började energiskt med kämnärsrättsprotokoll och dess ärenden från Stockholms lokala rättsliga arenor. Efter tre dagars bläddrande i gigantiska volymer som tornade upp sig som hus på bordet framför mig kändes det som om det enda jag hade hittat var båtsmansfamiljernas frånvaro så jag bytte strategi. Istället för kämnärsrättsprotokoll började jag läsa protokoll från ett annat håll: politikollegiet (tyvärr har en historikers material ofta rätt avtändande namn som gör sitt yttersta för att dölja vilka fantastiska skatter som gömmer sig där). Politikollegiet var en kombinerad ordningsmakt och socialförvaltning som hade hand om till exempel förmyndarärenden och arv. Men framför allt hade det hand om fattigvård. Till kollegiet strömmade till exempel alla ärenden om människor som olovligen gick och tiggde på gatorna i 1600-talets Stockholm.

Här fanns de, de båtsmanfamiljer som jag letat efter! Eller rättare sagt: spillrorna av de båtsmansfamiljer jag letat efter. Materialet dignade av tiggande båtsmansänkor, båtsmansbarn och uttjänta båtsmän. Men de var inte ensamma utan trängdes med en rad andra grupper: från blinda åldrade gummor till skeppardöttrar, timmermän och skomakare. Det var sida upp och sida ned med berättelser om elände. Jag var helt oförberedd på denna mängd och den gjorde mig nästan förlamad. Insikten att steget mellan en hyfsat dräglig tillvaro och avgrundsdjup fattigdom var så förfärande kort under äldre tid grinade mig rakt upp i ansiktet. Det krävdes nästan ingenting – en utebliven lön, en skada, en sjukdom, en förälders eller makas död – för att hamna på gatan. Jag har ju vetat detta, men jag har inte förstått vad det betydde, jag med min priviligierade bakgrund i ett modernt, välfärdsland. Inte förrän jag satt där och läste: flickan som kommit till staden för att söka arbete och sparkats ut av änkan hon bodde hos när hon blivit sjuk och inte orkat arbeta. Pojken som letat efter sin styvfar men inte hittat honom. Änkan med sina barn som inte längre kunde betala sin hyra. De allra flesta slapp påföljd. Istället fick de några slantar i understöd och ett bidrag för att resa hem om de kom någon annanstans ifrån. Man var inte helt hjärtlös i 1670-talets Sverige. Då och då lyser emellertid igenom att barmhärtigheten var villkorad. Det fanns vad som i äldre tid brukade kallas för ”rätta” och ”orätta” fattiga. Rätta fattiga var de som tillhör det egna lokalsamhället och var för gamla, för sjuka eller för unga för att kunna försörja sig själva. De hade rätt till hjälp. Orätta fattiga var de som kom utifrån eller de som ansågs arbetsföra men ändå tiggde, så kallade ”vanartiga stortiggare”, som kollegiet kallar dem. De hade ingen rätt till understöd.

Jag tror ingen idag skulle ha lust att fälla liknande omdömen om de som efter bästa förmåga försökte hanka sig fram i 1670-talets fattiga, smutsiga, sjukdomsdrabbade Stockholm. Det är förhållandevis lätt att sympatisera med de fattiga när de befinner sig på ett tidsmässigt avstånd. Inte var våra amerikautvandrare några ohyfsade, illaluktande, gräshoppor som reste över havet på överlastade båtar för att suga ut ett annat lands resurser. De var äventyrare, lycksökare, modiga, djärva och företagsamma nystartare. Inte räknas torpare, fattigbönder, soldater och båtsmän – sådana som utgör stommen i de flesta svenska släktträd – som hopplöst tärande på det gamla samhällets kropp. Tvärtom så byggde de landet. Deras fattigdom lade grunden för vår välfärd.

Det är i samtiden som fattigdom – och de fattiga – är ett problem. Den gamla gränsen mellan rätta och orätta fattiga lever ännu. Som samhälle är vi ofantligt mycket rikare än 1670-talets Sverige och lever bara med en bråkdel av de risker som de människorna – från adelsmannen till trashanken – hade att förhålla sig till. Men samtidigt har systemen för att skilja de som vi uppfattar som de rätta behövande från de orätta blivit allt mer sofistikerade. När jag läste om änkan som 1675 sparkade ut sin piga på gatan slutade jag läsa av ren upprördhet. I efterhand tänker jag att vi har fortsatt att sparka. Och att vi, till skillnad från den där änkan, har rätt oklara grunder till vårt sparkande. Hon gjorde det för att hon antagligen inte hade råd att föda en person som inte kunde arbeta. Vi gör det för att… vi tycks ha fått för oss att vi ännu är den där änkan. Eller för att vi fått för oss att sjukdomen, fattigdomen, olyckan helt enkelt inte är äkta. Världen kan inte vara en så eländig plats som den tycks och de människor som lever i misär måste ha gjort något för att orsaka misären själva. De måste vara orätta behövande. För om det inte är så, om fattigdom, sjukdom och olycka kan drabba precis vem som helst utan urskiljning och utan egen förskyllan, betyder det ju att ingen går säker. Det betyder att vi alla, närsomhelst, kan bli pigan som sparkas ut. Denna skräckinjagade tanke, eller kanske omedvetna aning, gör oss helt oresonliga, ja, kanske rentav lite dumma i huvudet. Vi står liksom bara inte ut med vår egen skörhet och dränker den i allt vi kan komma på: hat, vämjelse, irrelevanta mediedrev, ängslig smygrasism och flåshurtiga badrumsrenoveringar. Samt i ett maniskt upprepande av mantrat: vi har inget ansvar för den värld som går sönder omkring oss. Och eftersom vi inte har något ansvar kan vi heller inte gå sönder.

Saken är ju bara den att vi faktiskt går sönder. Var gång jag öppnar en tidning eller slår på ett nyhetsprogram tänker jag att änkan och pigan håller på att dela vår värld itu. Utom det att änkan förstås blivit något rikare, riktigt välbärgad faktiskt. På städernas gator sitter tiggande människor och utgör en ofrivillig blixtbelysning över denna tudelning. De tiggande nagelfars, kritiseras, granskas och hånas – som vore det pigan som var problemet. En ännu större och ännu mer förfärande symbol finns i de överlastade båtar som driver runt på världshaven av den enkla orsak att människor inte står ut att leva under hur eländiga förhållanden som helst medan den välbärgade änkan envist hävdar att de borde stå ut och att hon inte har något ansvar för vad som händer utanför hennes hus. Som om huset existerade helt oberoende av det som händer utanför. Som om änkan inte regelbundet gick utanför dörren och besökte gator och torg, grannar och marknader. Missförstå mig inte nu. Problemet är inte änkan. Problemet är det tankesystem som ger henne rätt. Som säger att hennes rätt att hålla dörren stängd är större än pigans rätt att överleva.

När historiker i framtiden gräver i arkiven efter pusselbitar till vår tid (förutsatt att inte allt försvinner i ett gigantiskt datahaveri) och läser om våra reaktioner på de fattiga människor som i desperation reser hit och tigger, eller om hur den rika världens svar på att människor reser i överlastade dödsfällor över haven för att undkomma krig, förtryck och fattigdom är att bomba fartygen och skärpa gränskontrollerna, hoppas jag att de kommer vara absolut, fullständigt oförstående. Jag hoppas att de kommer att läsa utan det minsta spår av igenkänning i kroppen och att de kommer gå ut på gatorna utan att kunna dra en enda parallell mellan arkivets värld och den egna. Jag hoppas att de kommer åka på konferenser och säga om vår tid som folklivsfanatikern Job Andersson: ”Förr i tidn va man ju dum i huve nå så jävulskt.”

Men det kräver förstås att änkan inte får fortsätta att sparka ut pigan.

Det är dags att åter ge sig till känna på den här bloggen. Efter en lång tankepaus är jag nu redo att axla en nygammal roll som gnällig, petig, notoriskt besserwisser. Det är en liten oskyldig krönika i VK (kan hittas här) som jag läste i morse som bär skulden. I den skriver Mats Olofsson om behovet av en sekulär väckelse och om sin oro för att religiösa värderingar ska påverka samhällets lagar, normer och institutioner i negativ riktning. I sak – alltså i meningen att en stat bör vara sekulär – håller jag helt och hållet med honom. Men själva argumentationen fick mig att sätta morgonteet i halsen. Så här inleder Olofsson brödtexten:

Utan tvekan är det den sekulära samhällsutvecklingen som i det stora hela ligger bakom de senaste århundradenas rätt remarkabla mänskliga framsteg i den del av världen som vi lever i (…) 

Hela krönikan kretsar därefter kring sekulariseringen som historiens ljus och Olofsson ger sekulariseringen äran att ligga bakom såväl demokratins genombrott som det moderna vetenskapliga framåtskridandet. (Här har Olofsson tydligen glömt att stat och kyrka i Sverige skildes åt först 2000 och att det demokratiska genombrottet ägde rum åtminstone 79 år tidigare om man räknar från införandet av kvinnlig rösträtt 1921). Krönikan är kort sagt fint exempel på en av de vanligaste missuppfattningarna kring historiens utveckling som jag stöter på: den att kritiskt tänkande och fri argumentation är samma sak som sekularisering och att religionen genom alla tider stått i ständigt motsatsförhållande till detta. Som en historiker som sysslar med äldre tid – alltså de århundraden då vår nuvarande världsbild och kunskapssyn växte fram – är detta en missuppfattning som får mig att se rött. Det är en påhittad konstruktion, ärvd av upplysningstänkarna som i sin iver att lansera sig själva som världens förebilder, försökte skapa en klyfta mellan det moderna nuet och det hopplöst omoderna, bakåtsträvande förflutna. Med tiden har deras historiesyn blivit en sanning. Numera är det mer regel än undantag att gubbar och gummor som varit stora vetenskapliga tänkare målas upp som en slags sekulära hjältar som utmanade den inskränkta, korkade kyrkan. I deras skepnader slogs förnuftets ljus mot vidskeplighetens mörker. Well, allt detta är modernt önsketänkande.

Historien är i själva verket mycket mer spännande än så. Faktum är att det vetenskapliga tänkandet, så som vi känner det idag, är det direkta resultatet av en kristen världsbild och en stark religiös övertygelse om att Guds skapelse är som en bok, en andra Bibel, vars mysterium man kan lära sig att förstå om man bara undersöker den tillräckligt noga. Galileo, Copernicus, Newton, Voltaire och alla de andra, var själva djupt troende. I den mån de kritiserade kyrkan gjorde de det inifrån, som kristna människor och inte som ateister. Omvänt så var religiösa företrädare inte alls några bakåtsträvande idioter. Bråket kring Copernicus idéer om att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom handlade mer om de spänningar reformationen frammanat, än om att kyrkan egentligen hade problem med hans teori. I upplysningens Paris filade Benediktinermunkar på en motsvarighet till upplysningsfilosofernas berömda encyklopedi: ett piggt, sekulärt uppslagsverk som skulle innehålla allting. (Läs med fördel Linn Holmbergs avhandling om detta. Den belönades nyligen med Kungliga Vitterhetsakademins pris och finns att ladda ner här.)

Med andra ord: sekulariseringen var inte orsaken till att samhället blev öppnare och friare utan snarare konsekvensen av det. Den var resultatet av en långsam och komplicerad process med rötter såväl i Antiken som i Medeltidens klosterordnar, i 1500-talets turbulenta reformationsstrider, i de vita perukernas Paris, i 1800-talets naturvetenskapliga sällskap, liberalismens framväxt och individens stärkta position med mera, med mera. Att sekulariseringen skulle ligga bakom de senaste århundradens mänskliga framsteg är inget annat än en grov osanning. Sedan kan man ju gilla sekulariseringen ändå – jag gör det! – utan att upphöja den till att vara ljuset genom alla tider. Att länka ihop nutidens konservativa religiösa strömningar med dåtidens gudstro är däremot ohederligt, anakronistiskt och okunnigt.

Varför hakar jag nu upp mig på det här så gruvligt? Jo, för att människor har en tendens att hitta på det förflutna som passar dem. Man tillrättalägger svåra, jobbiga, komplicerade processer så att de bättre ska överensstämma med sina egna uppfattningar. Ofta är det ganska oskyldigt och sker i förbifarten. Men när man försöker plocka politiska poänger med sitt fifflande blir det genast mindre oskyldigt. När man ger sina egna argument tyngd genom att hänvisa till något som inte ägt rum förvrids vår förståelse både för det nuvarande skeendet och för det som varit. Och det gör det i sin tur svårare att skaffa sig rimliga och vettiga uppfattningar om hur vissa saker ska hanteras. Det är svårt att ha en diskussion med konservativt religiösa vars åsikter man inte gillar om man beskyller dem för att höra hemma på Medeltiden. I synnerhet som deras uppfattningar antagligen är ett resultat av skeenden i samtiden och inte av sådant som ägde rum för 700 år sedan. Men det finns också ett annat skäl till att jag surnar till. Nio gånger av tio är nämligen den påhittade historien mycket tråkigare, gråare och mer förutsägbar än den verkliga. Spänningen mellan vetenskap och religion genom historien är rafflande just för att det inte går att skilja dem åt, inte för att de varit ärkefiender genom alla århundraden. Läs Håkan Håkanssons utmärkta: Vid tidens ände och ni kommer förstå vad jag menar. Genom att hitta på sammanhang som inte finns gör man sig därför skyldig både till att skapa en falsk historia och till att göra historien tråkigare. Båda delarna förstör för hårt arbetande historiker som med varierande framgång försöker få folk att förstå att historia är viktigt. Så. Nu har jag gnällt färdigt!