En historiker gör gnällig comeback

Det är dags att åter ge sig till känna på den här bloggen. Efter en lång tankepaus är jag nu redo att axla en nygammal roll som gnällig, petig, notoriskt besserwisser. Det är en liten oskyldig krönika i VK (kan hittas här) som jag läste i morse som bär skulden. I den skriver Mats Olofsson om behovet av en sekulär väckelse och om sin oro för att religiösa värderingar ska påverka samhällets lagar, normer och institutioner i negativ riktning. I sak – alltså i meningen att en stat bör vara sekulär – håller jag helt och hållet med honom. Men själva argumentationen fick mig att sätta morgonteet i halsen. Så här inleder Olofsson brödtexten:

Utan tvekan är det den sekulära samhällsutvecklingen som i det stora hela ligger bakom de senaste århundradenas rätt remarkabla mänskliga framsteg i den del av världen som vi lever i (…) 

Hela krönikan kretsar därefter kring sekulariseringen som historiens ljus och Olofsson ger sekulariseringen äran att ligga bakom såväl demokratins genombrott som det moderna vetenskapliga framåtskridandet. (Här har Olofsson tydligen glömt att stat och kyrka i Sverige skildes åt först 2000 och att det demokratiska genombrottet ägde rum åtminstone 79 år tidigare om man räknar från införandet av kvinnlig rösträtt 1921). Krönikan är kort sagt fint exempel på en av de vanligaste missuppfattningarna kring historiens utveckling som jag stöter på: den att kritiskt tänkande och fri argumentation är samma sak som sekularisering och att religionen genom alla tider stått i ständigt motsatsförhållande till detta. Som en historiker som sysslar med äldre tid – alltså de århundraden då vår nuvarande världsbild och kunskapssyn växte fram – är detta en missuppfattning som får mig att se rött. Det är en påhittad konstruktion, ärvd av upplysningstänkarna som i sin iver att lansera sig själva som världens förebilder, försökte skapa en klyfta mellan det moderna nuet och det hopplöst omoderna, bakåtsträvande förflutna. Med tiden har deras historiesyn blivit en sanning. Numera är det mer regel än undantag att gubbar och gummor som varit stora vetenskapliga tänkare målas upp som en slags sekulära hjältar som utmanade den inskränkta, korkade kyrkan. I deras skepnader slogs förnuftets ljus mot vidskeplighetens mörker. Well, allt detta är modernt önsketänkande.

Historien är i själva verket mycket mer spännande än så. Faktum är att det vetenskapliga tänkandet, så som vi känner det idag, är det direkta resultatet av en kristen världsbild och en stark religiös övertygelse om att Guds skapelse är som en bok, en andra Bibel, vars mysterium man kan lära sig att förstå om man bara undersöker den tillräckligt noga. Galileo, Copernicus, Newton, Voltaire och alla de andra, var själva djupt troende. I den mån de kritiserade kyrkan gjorde de det inifrån, som kristna människor och inte som ateister. Omvänt så var religiösa företrädare inte alls några bakåtsträvande idioter. Bråket kring Copernicus idéer om att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom handlade mer om de spänningar reformationen frammanat, än om att kyrkan egentligen hade problem med hans teori. I upplysningens Paris filade Benediktinermunkar på en motsvarighet till upplysningsfilosofernas berömda encyklopedi: ett piggt, sekulärt uppslagsverk som skulle innehålla allting. (Läs med fördel Linn Holmbergs avhandling om detta. Den belönades nyligen med Kungliga Vitterhetsakademins pris och finns att ladda ner här.)

Med andra ord: sekulariseringen var inte orsaken till att samhället blev öppnare och friare utan snarare konsekvensen av det. Den var resultatet av en långsam och komplicerad process med rötter såväl i Antiken som i Medeltidens klosterordnar, i 1500-talets turbulenta reformationsstrider, i de vita perukernas Paris, i 1800-talets naturvetenskapliga sällskap, liberalismens framväxt och individens stärkta position med mera, med mera. Att sekulariseringen skulle ligga bakom de senaste århundradens mänskliga framsteg är inget annat än en grov osanning. Sedan kan man ju gilla sekulariseringen ändå – jag gör det! – utan att upphöja den till att vara ljuset genom alla tider. Att länka ihop nutidens konservativa religiösa strömningar med dåtidens gudstro är däremot ohederligt, anakronistiskt och okunnigt.

Varför hakar jag nu upp mig på det här så gruvligt? Jo, för att människor har en tendens att hitta på det förflutna som passar dem. Man tillrättalägger svåra, jobbiga, komplicerade processer så att de bättre ska överensstämma med sina egna uppfattningar. Ofta är det ganska oskyldigt och sker i förbifarten. Men när man försöker plocka politiska poänger med sitt fifflande blir det genast mindre oskyldigt. När man ger sina egna argument tyngd genom att hänvisa till något som inte ägt rum förvrids vår förståelse både för det nuvarande skeendet och för det som varit. Och det gör det i sin tur svårare att skaffa sig rimliga och vettiga uppfattningar om hur vissa saker ska hanteras. Det är svårt att ha en diskussion med konservativt religiösa vars åsikter man inte gillar om man beskyller dem för att höra hemma på Medeltiden. I synnerhet som deras uppfattningar antagligen är ett resultat av skeenden i samtiden och inte av sådant som ägde rum för 700 år sedan. Men det finns också ett annat skäl till att jag surnar till. Nio gånger av tio är nämligen den påhittade historien mycket tråkigare, gråare och mer förutsägbar än den verkliga. Spänningen mellan vetenskap och religion genom historien är rafflande just för att det inte går att skilja dem åt, inte för att de varit ärkefiender genom alla århundraden. Läs Håkan Håkanssons utmärkta: Vid tidens ände och ni kommer förstå vad jag menar. Genom att hitta på sammanhang som inte finns gör man sig därför skyldig både till att skapa en falsk historia och till att göra historien tråkigare. Båda delarna förstör för hårt arbetande historiker som med varierande framgång försöker få folk att förstå att historia är viktigt. Så. Nu har jag gnällt färdigt!

6 thoughts on “En historiker gör gnällig comeback

  1. Hej. Instämmer inte. 1) Olofsson målar med bred pensel på begränsat utrymme, vilket förvårar nyanserade resonemang om upplysningens idémässiga/institutionella koppling till renässans o teologiska tankegods 2) att beskriva icke-troende (sekulära) som aggressiva, endimensionella, uberrationella etc. är typiska argument som sedan 1700-talet använts mot icke-troende. Hawkins kan exvis knappast sägas uppträda aggressivt, däremot (befriande) respektlöst, men det är en annan sak 3) att icke-tro också är en slags religion (eller religiöst förhållningssätt); påståendet är vanligt men riskerar urvattna religionsbegreppet så det blir oanvändbart – det är liksom skillnad på att lita på att kaffebryggaren ska vara på samma plats som igårkväll när jag lade mig – därför att mina erfarenhetsbaserade sinnen säger mig detta – och att den står på plats tack vare att jag inkluderade den i min kvällsbön.
    /jonny

    • Nej men Jonny, nu får du nog läsa om min text. Du diskuterar ju något helt annat än vad jag gör. Var skriver jag att icketroende är aggressiva, endimensionella och überrationella? Var skriver jag att icke-tro också är en religion? Och angående 1) På vilket sätt skulle det ta upp mer utrymme att beskriva den sekulära staten som en del av den demokratiska processen istället för att beskriva den som orsaken till den demokratiska processen? För övrigt är jag helt med på att en stat bör vara sekulär. Det ifrågasätter jag inte en millimeter. Det är hans märkliga beskrivning av den historiska processen som jag ifrågasätter. Det har förstås funnits spänningar mellan vetenskap och religion – ibland stora spänningar – men så endimensionellt och enkelt som Olofsson vill få det att låta är det då rakt inte!

      • Annasara
        Mitt inlägg, skrivet med mobil, var avsett att hamna bland de övriga FB kommentarerna, men av någon anledning (ovana/okunnighet) hamnade det här. Första punkten rörde i huvudsak blogginlägget, de övriga punkterna snarare kommentarerna, däribland din egen om ”aggressiv” sekulär väckelse (eller liknande formulering). Som du förstår är jag trött på denna orättvisa beskrivning, som enligt min mening är baserad på uppfattningen att den kritiska hållning som är ok att visa mot exvis politiska tankesystem inte gäller religiösa dito, utan här krävs en särskilt respektfull hållning. Och när man, som exempelvis jag själv, inte gör det, ja, då uppfattas det som respektlös aggressivitet. Förmodligen ovant för somliga präster (o andra religösa uttolkare) som krävt o i huvudsak (delvis pga hot) erhållit respekt och krypande underdånighet i årtusenden.
        Jonny

      • Alright, då blev det ju begripligt. Min kommentar om ”aggressiv sekulär väckelse” erkänner jag var lite slarvig och en hårdare formulering än vad som egentligen var nödvändig. Men faktum är att jag mycket riktigt upplever vissa sekulära debattörer som rätt aggressiva. Din kommentarer fick mig att fundera på varför, jag är ju vare sig präst eller särskilt religiös och under många år kunde jag inte öppna en Bibel utan att gå i taket. Jag känner liksom inget behov av att ta själva religionen i försvar. Ändå blir jag ibland helt tokig över en krönika som Mats Olofssons (han hade i och för sig oturen att trampa mig på mina tidigmoderna tår. Det är en öm punkt religionskritiken förutan.) De här var hursomhelst anledningarna jag skulle kunna tänka mig. 1) debatten är ensidig. Alltså, var håller de hus, de religiösa företrädarna som argumenterar för att Sverige ska vara en religiös stat och att alla som bor här bör vara troende? Var är deras krönikor och debattartiklar? Det är som om debattörer som Mats Olofsson är lite sena på bollen, en sisådär hundra år eller så. Det gör att jag tycker att det är lite Don Quijote över det hela och har svårt att ta kritiken helt på allvar. 2) Vi är i Sverige vana vid snälla debatter där man möjligen ifrågasätter någons åsikt men sällan mer än så. Även i politiska debatter hör jag inte så ofta: ”men hur kan du vara så fullständigt dum i huvudet att du är moderat!” Att ifrågasätta någons grundövertygelse som man gör när man kritiserar religion uppfattas därför som aggressivt, även då man uttrycker sig snällt och sakligt. Vi är därtill helt ovana vid att överhuvudtaget diskutera livsåskådning och drabbas av beröringsskräck så fort ämnet vidrörs. 3) Jag tycker ofta att religionskritiken är svepande och okunnig, vilket Mats Olofssons krönika är ett exempel på. Det är svart eller vitt. Religionen är det onda, det sekulära det goda. Olofsson har ju massor av troende på sin sida i detta som inget hellre vill än att ha en sekulär stat. Det är dumt att låtsas som om det inte är så. 4) i debatten blandas nivåer friskt. Man kan ju för all del vara kritisk mot all religion och mena att alla religiösa övertygelser är av ondo. Det är en åsikt som jag tycker är helt oproblematiskt att argumentera för. Jag ser gärna fler livsåskådningsdebatter i svenska tidningar. Jag uppfattade dock inte att det var detta Mats Olofsson ville göra. Istället uppfattade jag hans kritik på en mer jordnära nivå, att han oroade sig över att religiösa föreställningar fick mer och mer inflytande över faktiska politiska beslut/institutioner etc. Men om det är det man menar när man pläderar för en sekulär stat så är det kanske det man ska diskutera, istället för att komma med svepande kommentarer om demokratiska genombrott och vetenskapliga framsteg.

        Kort sagt: om kritiken vore sakligare och kunnigare hade jag blivit mindre provocerad. Själv tror jag nämligen inte att det är religionen som hotar den demokratiska staten utan okunskapen och bristen på vilja att vara noggrann och precis. Ja, jag vet att journalister och krönikörer har horribla förutsättningar för att vara detta. Desto viktigare att vi andra inte släpper den viljan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s