Änkan och pigan

Tidigare i våras var jag en vecka i Stockholm på arkiv för att rota material till mitt nya projekt som handlar om båtsmansfamiljer i 1600-talets Sverige. Jag ville veta hur de fick ihop sina hushåll, dessa fattiga sjömän som ständigt var på resande fot och jag ville veta hur deras hustrur och barn hade det. Jag började energiskt med kämnärsrättsprotokoll och dess ärenden från Stockholms lokala rättsliga arenor. Efter tre dagars bläddrande i gigantiska volymer som tornade upp sig som hus på bordet framför mig kändes det som om det enda jag hade hittat var båtsmansfamiljernas frånvaro så jag bytte strategi. Istället för kämnärsrättsprotokoll började jag läsa protokoll från ett annat håll: politikollegiet (tyvärr har en historikers material ofta rätt avtändande namn som gör sitt yttersta för att dölja vilka fantastiska skatter som gömmer sig där). Politikollegiet var en kombinerad ordningsmakt och socialförvaltning som hade hand om till exempel förmyndarärenden och arv. Men framför allt hade det hand om fattigvård. Till kollegiet strömmade till exempel alla ärenden om människor som olovligen gick och tiggde på gatorna i 1600-talets Stockholm.

Här fanns de, de båtsmanfamiljer som jag letat efter! Eller rättare sagt: spillrorna av de båtsmansfamiljer jag letat efter. Materialet dignade av tiggande båtsmansänkor, båtsmansbarn och uttjänta båtsmän. Men de var inte ensamma utan trängdes med en rad andra grupper: från blinda åldrade gummor till skeppardöttrar, timmermän och skomakare. Det var sida upp och sida ned med berättelser om elände. Jag var helt oförberedd på denna mängd och den gjorde mig nästan förlamad. Insikten att steget mellan en hyfsat dräglig tillvaro och avgrundsdjup fattigdom var så förfärande kort under äldre tid grinade mig rakt upp i ansiktet. Det krävdes nästan ingenting – en utebliven lön, en skada, en sjukdom, en förälders eller makas död – för att hamna på gatan. Jag har ju vetat detta, men jag har inte förstått vad det betydde, jag med min priviligierade bakgrund i ett modernt, välfärdsland. Inte förrän jag satt där och läste: flickan som kommit till staden för att söka arbete och sparkats ut av änkan hon bodde hos när hon blivit sjuk och inte orkat arbeta. Pojken som letat efter sin styvfar men inte hittat honom. Änkan med sina barn som inte längre kunde betala sin hyra. De allra flesta slapp påföljd. Istället fick de några slantar i understöd och ett bidrag för att resa hem om de kom någon annanstans ifrån. Man var inte helt hjärtlös i 1670-talets Sverige. Då och då lyser emellertid igenom att barmhärtigheten var villkorad. Det fanns vad som i äldre tid brukade kallas för ”rätta” och ”orätta” fattiga. Rätta fattiga var de som tillhör det egna lokalsamhället och var för gamla, för sjuka eller för unga för att kunna försörja sig själva. De hade rätt till hjälp. Orätta fattiga var de som kom utifrån eller de som ansågs arbetsföra men ändå tiggde, så kallade ”vanartiga stortiggare”, som kollegiet kallar dem. De hade ingen rätt till understöd.

Jag tror ingen idag skulle ha lust att fälla liknande omdömen om de som efter bästa förmåga försökte hanka sig fram i 1670-talets fattiga, smutsiga, sjukdomsdrabbade Stockholm. Det är förhållandevis lätt att sympatisera med de fattiga när de befinner sig på ett tidsmässigt avstånd. Inte var våra amerikautvandrare några ohyfsade, illaluktande, gräshoppor som reste över havet på överlastade båtar för att suga ut ett annat lands resurser. De var äventyrare, lycksökare, modiga, djärva och företagsamma nystartare. Inte räknas torpare, fattigbönder, soldater och båtsmän – sådana som utgör stommen i de flesta svenska släktträd – som hopplöst tärande på det gamla samhällets kropp. Tvärtom så byggde de landet. Deras fattigdom lade grunden för vår välfärd.

Det är i samtiden som fattigdom – och de fattiga – är ett problem. Den gamla gränsen mellan rätta och orätta fattiga lever ännu. Som samhälle är vi ofantligt mycket rikare än 1670-talets Sverige och lever bara med en bråkdel av de risker som de människorna – från adelsmannen till trashanken – hade att förhålla sig till. Men samtidigt har systemen för att skilja de som vi uppfattar som de rätta behövande från de orätta blivit allt mer sofistikerade. När jag läste om änkan som 1675 sparkade ut sin piga på gatan slutade jag läsa av ren upprördhet. I efterhand tänker jag att vi har fortsatt att sparka. Och att vi, till skillnad från den där änkan, har rätt oklara grunder till vårt sparkande. Hon gjorde det för att hon antagligen inte hade råd att föda en person som inte kunde arbeta. Vi gör det för att… vi tycks ha fått för oss att vi ännu är den där änkan. Eller för att vi fått för oss att sjukdomen, fattigdomen, olyckan helt enkelt inte är äkta. Världen kan inte vara en så eländig plats som den tycks och de människor som lever i misär måste ha gjort något för att orsaka misären själva. De måste vara orätta behövande. För om det inte är så, om fattigdom, sjukdom och olycka kan drabba precis vem som helst utan urskiljning och utan egen förskyllan, betyder det ju att ingen går säker. Det betyder att vi alla, närsomhelst, kan bli pigan som sparkas ut. Denna skräckinjagade tanke, eller kanske omedvetna aning, gör oss helt oresonliga, ja, kanske rentav lite dumma i huvudet. Vi står liksom bara inte ut med vår egen skörhet och dränker den i allt vi kan komma på: hat, vämjelse, irrelevanta mediedrev, ängslig smygrasism och flåshurtiga badrumsrenoveringar. Samt i ett maniskt upprepande av mantrat: vi har inget ansvar för den värld som går sönder omkring oss. Och eftersom vi inte har något ansvar kan vi heller inte gå sönder.

Saken är ju bara den att vi faktiskt går sönder. Var gång jag öppnar en tidning eller slår på ett nyhetsprogram tänker jag att änkan och pigan håller på att dela vår värld itu. Utom det att änkan förstås blivit något rikare, riktigt välbärgad faktiskt. På städernas gator sitter tiggande människor och utgör en ofrivillig blixtbelysning över denna tudelning. De tiggande nagelfars, kritiseras, granskas och hånas – som vore det pigan som var problemet. En ännu större och ännu mer förfärande symbol finns i de överlastade båtar som driver runt på världshaven av den enkla orsak att människor inte står ut att leva under hur eländiga förhållanden som helst medan den välbärgade änkan envist hävdar att de borde stå ut och att hon inte har något ansvar för vad som händer utanför hennes hus. Som om huset existerade helt oberoende av det som händer utanför. Som om änkan inte regelbundet gick utanför dörren och besökte gator och torg, grannar och marknader. Missförstå mig inte nu. Problemet är inte änkan. Problemet är det tankesystem som ger henne rätt. Som säger att hennes rätt att hålla dörren stängd är större än pigans rätt att överleva.

När historiker i framtiden gräver i arkiven efter pusselbitar till vår tid (förutsatt att inte allt försvinner i ett gigantiskt datahaveri) och läser om våra reaktioner på de fattiga människor som i desperation reser hit och tigger, eller om hur den rika världens svar på att människor reser i överlastade dödsfällor över haven för att undkomma krig, förtryck och fattigdom är att bomba fartygen och skärpa gränskontrollerna, hoppas jag att de kommer vara absolut, fullständigt oförstående. Jag hoppas att de kommer att läsa utan det minsta spår av igenkänning i kroppen och att de kommer gå ut på gatorna utan att kunna dra en enda parallell mellan arkivets värld och den egna. Jag hoppas att de kommer åka på konferenser och säga om vår tid som folklivsfanatikern Job Andersson: ”Förr i tidn va man ju dum i huve nå så jävulskt.”

Men det kräver förstås att änkan inte får fortsätta att sparka ut pigan.

One thought on “Änkan och pigan

  1. Hej Historievän!
    Jag sökte på historiska bloggar på nätet och fick upp din blogg. Tyckte att den var så intressant att jag lagt upp en länk till din blogg från min historieblogg på internetadressen http://www.samiskhistorieblogg.wordpress.com. Skriver själv om samisk historia från ett samiskt perspektiv. Även ett så pass ”objektiv” ämne som historia ligger mycket i betraktarens ögon. Förhoppningsvis får du mer besök via min länk. Själv har jag lagt upp en RSS-prenumeration på dina kommande blogginlägg.
    Om du även har intresse i samisk historia så besök gärna http://www.samirights.org och bli medlem i organisationen.

    Lars-Nila Lasko
    http://www.lasko.mobi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s