Kriget

Publicerat mars 4, 2013 av annasara under Böcker om historia, Historia i allmänhet

De senaste veckorna har krig löpt som ett tema genom allt jag sysslat med. Det har förföljt mig i avhandlingsskrivandet, i undervisningen och till och med på konstmuseet. Och jag har funderat mycket på kriget. På vår benägenhet att tala om vår avsky för de krig som pågår, men oupphörligt glorifiera de krig som varit och genom berättelser och historiska förklaringar skänka kriget mening. Hur vinklade dessa historier om krigets mening är, blir uppenbart när man läser Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte som kom på svenska förra året. Det är den bästa populärhistoriska – om det kan kallas så – bok jag läst på åratal. Krigets myter skalas av in till det sista vita torra benet. Boken består till övervägande delen av intervjuer gjorda med kvinnor som deltog i andra världskriget i den sovjetiska krigsmakten. De var soldater, läkare, piloter, sjukvårdare, ingenjörer och partisaner. De hyllades som hjältar medan kriget pågick och avfärdades som fälthoror när det var över. Deras historia berättas aldrig, ofta för att de inte berättar den förväntade historien. ”Min man satt uppe hela natten med mig” säger en av kvinnorna i boken till Alexsijevitj, ”för att jag skulle lära mig alla viktiga slag och krigshändelser ordentligt.” Han var oroligt för att hon skulle berätta fel historia. Att hon skulle börja prata om hur kriget kändes eller vad kriget gjorde med de människor som deltog. Att hon skulle snudda vid det förbjudna. Kriget måste nämligen glorifieras, förhärligas, inlindas i storhet och triumf för att kunna berättas. Även i de svåraste ögonblicken måste där finnas ett element av ädelmod, mirakel eller högre mening. Men det är inte sådana berättelser Alexsijevitj intresserar sig för. Hon vill höra om vardagen. Om blod, tyfus, löss, köld, hunger och den tärande ensamhet som kriget lämnar efter sig. Särskilt hos dem som ingen efteråt vill kännas vid. Det är skakande läsning av två skäl: dels för själva skildringen av kriget som genom dessa kvinnor kommer nära på ett nytt sätt. Dels för att det blir så uppenbart att den historia vi skriver fortfarande är en manlig historia i den betydelsen att vi är mest upptagna med vad män sysslar med. Det spelar ingen roll att kvinnorna faktiskt är närvarande och tillmäts stor betydelse i samtiden, de rensas ut av eftervärlden i alla fall. Deras historier har ju en annan klangbotten än den vi känner igen. En stundom obehaglig klangbotten. Och hellre än att erkänna obehaget säger vi: det där är inte den riktiga historien. Det där har ingen betydelse. De där berättelserna kan vi väl vara utan?

Jag tror naturligtvis inte alls att vi kan vara utan dem. Och jag tänker mig att dessa kvinnors berättelser kan göra att också män tillåts berätta om sina upplevelser på ett annat sätt. Att det kan uppmuntra dem till att inte följa den uppställda mallen och alliera sig med den officiella (manliga) historieskrivningen utan erövra en ny slags uppriktighet. Ställa nya frågor. Var vi verkligen med om det historieböckerna och de stora berättelserna påstår att vi var med om? Eller var vi med om något annat? Svaren skulle kanske vara lika skakande som Alexsijevitjs bok.

Kongo-en historia

Publicerat november 5, 2012 av annasara under Böcker om historia, Historia i allmänhet, Utblickar

Jag har nu läst 320 sidor i David van Reybroucks nyöversatta bok om Kongos historia. Det är cirka 210 sidor kvar men jag har börjat tvivla på om jag verkligen uthärdar. Till en början var jag så entusiastisk. En bred, översiktlig bok om Kongo ur ett kongolesiskt perspektiv och med den lilla människan i centrum lät ju precis som en sådan bok jag hade letat efter. Med en författare som medvetet strävar efter att komma bort från ett eurocentriskt, kolonialistiskt perspektiv. Men ju mer jag läser desto mer är det något som skaver. Intentionen stämmer inte med utförandet. Jag vet inte om det har att göra med att författaren själv är oförmögen att skaka av sig det kolonialistiska perspektivet, om han saknar den där skarpa inkännande förmågan som kännetecknar duktiga människoskildrare eller om han bara är berättartekniskt klantig. Kanske är det lite av varje.

van Reybroucks ambition är att alltså att skriva en bred bok om Kongos historia, från de första bosättningarna till modern tid. Ambitionen är inte att vara objektivt saklig, snarare personlig. Han kombinerar historiska fakta med egna intervjuer av ”vanliga människor” i Kongo. Genom dem försöker han få fatt i det historiska skeendet, i ögonblicksbilder, känslor och stämningar och kanske ge en förståelse för Kongo inifrån. Han börjar på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Med havet och med Kongofloden som utgör Centralafrikas stora pulsåder. Genom hela Kongos förhörhistoria håller han mig på gott humör. Det är egentligen inte förrän han börjar snudda vid modern tid (ur mitt perspektiv 1800-tal och framåt) som jag börjar upptäcka vissa störande drag. Om man bortser från det faktumet att de ”vanliga människor” van Reybrouck träffar på i Kongos städer nästan uteslutande är män – åtminstone är det män som bereds plats i långa, utförliga kapitelavsnitt – och att de flesta kvinnor reducerats till att vara tillbehör vid poolkanten (ur den vite mannens perspektiv) eller åtråvärda symboler för makt (vita kvinnor ur den svarta mannens perspektiv) framträder ganska snart ett annat, ännu mer irriterande mönster. Var gång oroligheter utbryter i Kongo räknas de döda européerna noga medan kongolesiska offer regelmässigt lämnas därhän, ibland med hänvisningen ”för många för att ens kunna räknas” eller ”det saknas siffor över offren”. Jag accepterar att det kanske inte finns siffror, men en uppskattning kan man ju åtminstone bjuda på. Allt annat är lättja. Om inte annat signalerar utelämnandet att somliga människor förtjänar att räknas, medan andra inte spelar någon roll.

Likaså är det till européerna och deras reaktioner van Reybrouck först vänder sig till var gång någonting inträffar. När Katanga försöker bryta sig ut ur det nyligen självständiga Kongo och kriget står för dörren, finner van Reybrouck det nödvändigt att ägna en stund åt sin far, den 22-årige flamländaren som i denna stund anlände till Kongo. Medan striderna rasar mellan utbrytarstaten och Kongos regeringstrupper får vi veta hur belgarna roar sig på sportklubben, dricker drinkar vid poolkanten och lever ett behagligt avskärmat liv under skydd av belgiska trupper. Jag tror att van Reybrouck vill lyfta fram det absurda i detta liv och visa hur verklighetsfrämmande den koloniala vita eliten levde. Problemet är bara att han inte riktigt förmår dölja en slags romantisk, eller nostalgisk, förtjusning över detta försvunna, absurda liv. Det är lite för kittlande för att han ska kunna låta bli att ständigt återvända till poolkanterna och martinidrinkarna och belgarna, som ju tillhör en europeisk kultursfär han faktiskt känner. Dessutom upptar dessa, tidvis ganska långa skildringar, en massa plats som hade kunnat ägnas åt annat. Kongoleserna till exempel. Men denna europeiska besatthet präglar vartenda kapitel jag hittills läst. Kongoleserna förblir, trots att han desperat i intervju efter intervju gärna vill visa vilken upplyst, jämlik och fördomsfri europé han är, det främmande och det annorlunda. Han själv förblir en slags nutida kolonisatör, visserligen en sympatisk, vetgirig och nyfiken sådan som står mycket långt ifrån den profitdrivna, rasistiska elit som en gång trasande sönder folks liv i Kongo, men likväl en kolonisatör. Hans egen röst står i vägen för de andra rösterna han säger sig vilja skildra. Han kliver inte tillbaka ett ögonblick. Genom hans ögon ska vi storögt imponeras över att han, flamländaren, lyckats hitta den kongolesiska man, stödd på ett gammalt paraply och som säger sig vara född 1882 som gett honom precis den inledande ram han behöver för sitt storslagna bokprojekt, mitt i det gudsförgätna stekheta Kinshasa. (Kinshasa har noga målats upp som en bedrövlig stad, med blekta fallfärdiga hus och undermålig infrastruktur sidorna dessförinnan.) Genom hans ögon ska vi intressera oss för hans fars belgiska bekanta under 1960-talets turbulens istället för de händelser som verkligen spelade roll. Jag undrar ibland om det är Kongo eller van Reybroucks Tintin-komplex boken egentligen handlar om.

Dessutom försöker han sig på ett berättartekniskt grepp som jag inte tycker att han behärskar. Konsten att genom den lilla människan skildra den stora historien kräver absolut gehör med öga inte bara för det mänskliga livets alla nyanser, tillkortakommanden, förhoppningar och farhågor utan också för historien och de strömmar som historien är. van Reybrouck saknar blicken, eller åtminstone talangen att sätta blicken på pränt och jag upplever det som om han vänder och vrider, bänder och böjer på människors liv så att de ska foga sig in i den berättardramaturgi han redan har på plats i sitt huvud. Det behöver förstås inte vara så, men det är så det känns. Om man gillar den typen av historieskrivning, där en människa får spegla hela det historiska skeendet kan man med fördel läsa Peter Englund istället.

van Reybrouck har för övrigt fått många pris för sin bok. Jag undrar om det möjligen är för att han så mästerligt lyckas framstå som en antikolonisatör samtidigt som han oupphörligt stryker den gamla kolonin medhårs. På så sätt kan han vara en författare för de européer som gärna vill lindra sitt dåliga samvete över svinaktigt beteende i Afrika, samtidigt som han aldrig, ens för ett ögonblick, utgör något verkligt hot mot deras världsbild. Européerna civiliserade trots allt Kongo i van Reybroucks värld. Det gick bara lite för fort.

Erling Sandmo och ett historikerideal

Publicerat september 4, 2012 av annasara under Böcker om historia

Idag har jag tillbringat nästan hela dagen med att läsa min nya favorithistoriker Erling Sandmos bok Voldssamfunnets undergang. Jag har stött på Sandmo förut, i artiklar och hänvisningar till honom i andra forskares texter, men det är först nu jag läst en hel bok. Och jag får den där underliga känslan av översvämmande inspiration som man kan få när man läser någon som verkar tänka som en själv men är så oändligt mycket bättre på att formulera det. Framför allt blir det tydligt vad jag tycker om hos andra historiker när jag läser Sandmo och hur jag skulle vilja vara själv.

Jag tycker om personliga historiker. Historiker vars jag träder fram i texten som ett synligt subjekt och som för resonemang med sig själva inför öppen ridå. Sandmo är ett sådant subjekt som utan ödmjukt och tjänstvilligt ger läsaren en karta över de personliga stigarna i teorins snårskogar. Men kartan innehåller inte bara över stigar som lett fram till tydliga mål, utan också stigar som upphört eller med tiden fått växa igen men som än gång ändå vandrades och som då gav nya idéer och insikter. I min avsky för orubbliga programförklaringar och fasta strukturer med ett eget liv utanför de människor som lever strukturen tycks jag fått en själsfrände.

Sandmo är också en historiker med en ovanligt tydlig respekt för det förflutna och det förflutnas människor. Det finns en önskan att förstå de för alltid försvunna världarna utan att förgripa sig på dem och kanske är det en omöjlig önskan men den är i alla fall sympatisk. Alla försök att tvinga in historien i stora, rätlinjiga och självförklarande berättelser värjer sig Sandmo emot. Han för en oupphörlig dialog med sig själv, med andra teoretiker och med läsaren om historikerns ofrånkomliga maktutövning över det försvarslösa förflutna. Det tycker jag är befriande ärligt.

Och så skriver han vackert. Jag erkänner att detta är viktigt för mig. Hans välformulerade norska stannar kvar som en rytm i kroppen långt efter att jag slagit igen boken och rytmen hjälper mig att tänka. Jag lägger märke till det eftersom det händer rätt sällan när jag läser akademisk litteratur. Jag tror egentligen inte att det beror på att historiker inte kan skriva, men på att man av traditionen uppmuntras till ett särskilt sorts sätt att skriva och att det sättet är en smula träaktigt. Sandmo är en stilist. Hans resonemang blir klara som vatten. Han rör sig lika lätt bland empiriska exempel som ut i svårfattliga teorier. Plötsligt känns gränserna mellan mentalitetshistoria, ny kulturhistoria, postmodernism och allt annat jag grubblat på i tre år som den enklaste saken i världen.

Dessutom kallar han sina samlade teoretiska funderingar för sin teoretiska barlast. Jag gillar den bilden. Barlast är ett ord som på svenska missvisande används om något som är ett hinder, en tyngd som liksom drar en nedåt. Men den riktiga betydelsen är ju en tyngd som håller skutan på rätt köl och som optimerar stabilitet, fart och manöverduglighet. Det är ju själva tusan att jag behöver en poetisk bild för att begripa någonting men jag är väl en 1600-tals människa till min natur. Jag måste ha symboliska bilder, analogier och tecken för att fatta. Upplysningens mätbara klarhet har inte nått min hjärna än. Men med uttrycket teoretisk barlast förstod jag äntligen vad teori egentligen ska användas till.