Ett klokt seminarium

Publicerat april 2, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt, Skrivande

Gårdagens seminarium var ett sådant man knappt vågar önska sig. Min text, som jag vägrat att ta i under en vecka, låg där framför alla och verkade till min stora förvåning ha varit fullt begriplig. Jag vet ju att trasslet som finns i min hjärna inte finns på pappret (tack och lov) men det är alltid svårt att våga tro på det. Kommer ingen att genomskåda min förvirring? Avslöja kaoset som ligger till grund för denna mödosamt uthuggna disposition? Nej, tydligen inte den här gången heller. Kommentarerna var kloka och konstruktiva. Några gav mig en aha-upplevelse, andra aktualiserade sådant jag måste komma ihåg att skriva fram och alla inspirerade mig till fortsatt arbete.

Samtidigt känns det lite som att just ha klättrat upp på toppen till Mount Everest för att upptäcka att det gömde sig en hel rad nya Mount Everests bakom det första, som jag också måste bestiga. Jag kan inte bestämma mig för om det gör mig trött eller inspirerad. Kanske just nu mest trött. Och ute är det ett så kasst väder att man mest vill dra ett täcke över huvudet. Jag har bestämt mig för att stanna inomhus och kura hela dagen. Och titta på min hibiskus som är på väg att blomma för första gången på flera månader!

Uppsprickande kreativitet kontra gråblaskig trötthet.

Att skriva 2

Publicerat mars 30, 2011 av annasara under Personligt, Skrivande

Att skriva är att reducera möjligheter. Ord för ord stänger man en dörr, ett fönster. Hav blir smutsiga pölar på golvet. Himlar blir sneda, ruttnande tak. Den möjliga texten blir mindre och mindre möjlig. Den färdiga texten är en skugga, ett ofullständigt förkrympt. Något omöjligt i låsta rum förseglat.

Det är antagligen i sin ordning att man blir frustrerad. Samtidigt är den färdiga texten den enda text som är något. Den möjliga texten är ett ingenting. På sin höjd lite dis man blåser undan. Den färdiga texten är ett rum. Med väggar man kan luta sig mot, tak man kan stå under, trappor man kan gå i, fönster att se ut genom. Hur man kan envisas med att värdera den färdiga texten som sämre än den möjliga är en gåta. Ändå är det just vad jag gör den mesta delen av tiden. Några enstaka gånger är jag lycklig över något jag har skrivit. Då brukar det handla om ett par meningar som plötsligt är klarare än tanken. Några få ord där den färdiga texten är så svindlande nära den möjliga texten att de nästan är samma.

Möjligheter.

Att skriva 1

Publicerat mars 27, 2011 av annasara under Personligt, Skrivande

Jag kände mig så himla energisk och kreativ sedan texten var klar. I fredags smidde jag planer över allt jag skulle göra i helgen. Skriva. Framför allt skriva. Det låter kanske konstigt att man vill skriva efter att inte ha gjort något annat i flera veckor men jag längtade efter att skriva riktiga ord. Hela ord. Ord som inte splittrar sönder tillvaron utan som sätter ihop den. Blodfyllda ord som Kött, Hud, Ängslan, Dagsmeja. Ord som inte frågar eller ifrågasätter som Dimma, Bröd, Ljus. Ord man kan använda till att bryta sig ut. Ut ur istidens järnhårda korsett. Som Sol.

Jag var så säker på att hitta dem. Jag hade dem till och med, ett tag. Några minuter inne på BC över skrivblocket och två gräddiga pannkakor var dessa ord i min hand. Men nu är det söndag. Det snöar. Och jag hittar inte ett enda ord helt plötsligt. Jag bakar Bröd istället och känner mig som Cora Sandels Alberte som ständigt släpar runt på sin halvfärdiga roman. Att jag just hittade fyra olika (och ofärdiga) versioner av Cederströmska huset bland mina pärmar gjorde inte saken precis bättre.

Norrlandsvår. Dagsmeja. Efterleden "-meja" går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder "kraft, styrka" och är besläktat med ord som "makt" och "förmåga".