Gårdagens seminarium var ett sådant man knappt vågar önska sig. Min text, som jag vägrat att ta i under en vecka, låg där framför alla och verkade till min stora förvåning ha varit fullt begriplig. Jag vet ju att trasslet som finns i min hjärna inte finns på pappret (tack och lov) men det är alltid svårt att våga tro på det. Kommer ingen att genomskåda min förvirring? Avslöja kaoset som ligger till grund för denna mödosamt uthuggna disposition? Nej, tydligen inte den här gången heller. Kommentarerna var kloka och konstruktiva. Några gav mig en aha-upplevelse, andra aktualiserade sådant jag måste komma ihåg att skriva fram och alla inspirerade mig till fortsatt arbete.

Samtidigt känns det lite som att just ha klättrat upp på toppen till Mount Everest för att upptäcka att det gömde sig en hel rad nya Mount Everests bakom det första, som jag också måste bestiga. Jag kan inte bestämma mig för om det gör mig trött eller inspirerad. Kanske just nu mest trött. Och ute är det ett så kasst väder att man mest vill dra ett täcke över huvudet. Jag har bestämt mig för att stanna inomhus och kura hela dagen. Och titta på min hibiskus som är på väg att blomma för första gången på flera månader!

Uppsprickande kreativitet kontra gråblaskig trötthet.