Att skriva 4

Det regnar och regnar och jag längtar (som vanligt) efter att skriva men det blir (som vanligt) bara lite taffligt omstuvande och några futtiga små rader innan klockan är för mycket. Det finns skrivande och skrivande har jag börjat förstå. Ibland kan man ha hur snävt om tid som helst utan att det gör något alls. Tio minuter är allt som behövs för att skissa upp en liten scen, en ordväxling eller ett händelseförlopp. Historien lever och växer nästan av sig själv och det är  så roligt att det knappt är klokt. Sedan uppstår plötsligt ett problem – en knut i historien. Och tvärtom vad folk ibland tycks tro så duger det inte då att bara sätta sig ned i ett hörn och vänta på ny inspiration. Problemet kräver ansträngning. Man måste arbeta med det, slå på det, dra i det, hamra sig igenom det. Men den sortens skrivande tar alltid en förtvivlad tid. Tio minuter räcker inte, det behövs dagar, kanske veckor av gnetande och tänkande. Och eftersom jag just nu varken har dagar eller veckor står det nästan still. Att ha skrivlust och inspiration men samtidigt vara fastlåst i ett problem är bland det mest frustrerande jag vet.  Som att ha en stor glasstårta framför sig, men inte få äta upp den.

Inspiration

Jag försöker ihärdigt hålla fast vid min bestämda uppfattning att inspiration inte är något som bara dyker upp, som en plötslig gåva, utan något man mödosamt arbetar sig fram till. Fast i söndags morse vaknade jag med en idé och en skrivlust som jag absolut inte förtjänar. Ämnet för inspirationen har legat vilande i över ett år och jag har inte lyft ett finger för att ändra på den saken. Den enda förklaringen måste vara att hjärnan arbetat på den i smyg, utan att jag upptäckt det. Det vore bra om den också arbetade lika flitigt på avhandlingen, med till exempel inläsning. Gärna i hemlighet så jag slipper allt det tråkiga förarbetet till skrivandet.

Att skriva 3

Till de flesta större skrivprojekt jag sysselsatt mig med har jag haft en skrivdagbok. Där kan jag resonera med mig själv om vad som händer med texten medan jag skriver. Det är långa, tråkiga utläggningar om detaljer och disposition, urval och berättelsens inre logik. Sådant man vill skona sin omgivning från att behöva höra på . Där ges fritt utlopp för tvivel och ångest, frustration och hopplöshet. Det är många ”åååh!!!”, ”man blir tokig!” ”ingenting går”, ”omöjligt igen!!!!” och ”jag tror jag ger upp!” i de där skrivdagböckerna. Men där finns också plats för hybris och självgodhet. De dagar min text känns som den bästa i hela världen skriver jag det. Sådana stunder är ju så hopplöst få och kortvariga att de förtjänar att uppmärksammans ordentligt.

Skrivdagboken har alltså funktionen av att vara en samtalspartner med outsinligt tålamod. Med problemen händer ofta något märkligt när man skriver ned dem: de förvandlas och visar sig vara något annat än man först trodde. Och när man väl fattat var den verkliga knuten satt, så löser den upp sig.   Det är nästan som magi. Det som var så svårt blir plötsligt hur enkelt som helst.  Sedan fyller skrivdagböckerna en funktion till. När man ger sig in i nya projekt får de gamla skrivdagböckerna en lugnande, distanserande funktion.  De blir ett slags bevis på att det faktiskt blev en färdig och hyfsad text  trots alla tvivel och trots all vånda. Som i skrivdagboken till Cederströmska huset där jag skrev:

Har läst tankeboken till Sveaborg. Det är ju alltid en tröst. Jag var lika förvirrad förra året! De första idéerna var lika usla och de första scenerna lika hopplöst trevande, suddiga, utflytande och ofokuserade. (3 mars 2009)

Sedan är det ju lite tråkigt att skrivdagboken till Cederströmska huset i sin tur funkar rätt dåligt som uppmuntran. Den slutar såhär:

Ha ha! Pjäsen som aldrig blir färdig. Man kan ju hålla på hur länge som helst. Den vill inte! Och nu har det gått så lång tid att jag tappat all känsla för klanen Cederström och alla fastrar, mostrar, kusiner och oäktingar. Pjässkrivandet börjar likna Jacob Cederström själv: ständigt på kryckor!     (28 maj 2010)

Vid vissa skrivprojekt kommer man osökt att tänka på Orlando i Virginia Woolfs roman som släpar runt på sin ”Ode till en ek” i fyrahundra år innan den blir utgiven.

(För övrigt har nedräkningen startat. 16 april börjar årets VM. Den som först listar ut vilken sport det gäller, får ett påskägg!)