Jag kände mig så himla energisk och kreativ  sedan texten var klar. I fredags smidde jag planer över allt jag skulle göra i helgen. Skriva. Framför allt skriva. Det låter kanske konstigt att man vill skriva efter att inte ha gjort något annat i flera veckor men jag längtade efter att skriva riktiga ord. Hela ord. Ord som inte splittrar sönder tillvaron utan som sätter ihop den. Blodfyllda ord som Kött, Hud, Ängslan, Dagsmeja. Ord som inte frågar eller ifrågasätter som Dimma, Bröd, Ljus. Ord man kan använda till att bryta sig ut. Ut ur istidens järnhårda korsett. Som Sol.

Jag var så säker på att hitta dem. Jag hade dem till och med, ett tag. Några minuter inne på BC över skrivblocket och två gräddiga pannkakor var dessa ord i min hand. Men nu är det söndag. Det snöar. Och jag hittar inte ett enda ord helt plötsligt. Jag bakar Bröd istället och känner mig som Cora Sandels Alberte som ständigt släpar runt på sin halvfärdiga roman. Att jag just hittade fyra olika (och ofärdiga) versioner av Cederströmska huset bland mina pärmar gjorde inte saken precis bättre.

Norrlandsvår. Dagsmeja. Efterleden "-meja" går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder "kraft, styrka" och är besläktat med ord som "makt" och "förmåga".