Att skriva är att reducera möjligheter. Ord för ord stänger man en dörr, ett fönster. Hav blir smutsiga pölar på golvet. Himlar blir sneda, ruttnande tak. Den möjliga texten blir mindre och mindre möjlig. Den färdiga texten är en skugga, ett ofullständigt förkrympt. Något omöjligt i låsta rum förseglat.

Det är antagligen i sin ordning att man blir frustrerad. Samtidigt är den färdiga texten den enda text som är något. Den möjliga texten är ett ingenting. På sin höjd lite dis man blåser undan. Den färdiga texten är ett rum. Med väggar man kan luta sig mot, tak man kan stå under, trappor man kan gå i, fönster att se ut genom. Hur man kan envisas med att värdera den färdiga texten som sämre än den möjliga är en gåta. Ändå är det just vad jag gör den mesta delen av tiden. Några enstaka gånger är jag lycklig över något jag har skrivit. Då brukar det handla om ett par meningar som plötsligt är klarare än tanken. Några få ord där den färdiga texten är så svindlande nära den möjliga texten att de nästan är samma.

Möjligheter.