Litteratur får tiden att upphöra

”Litteratur får tiden att upphöra.”

Det var dagens citat från radion i morse. Och det är ju sant. Jag läser Shakespeare, Virginia Woolf eller Henrik Ibsen som vore de samtida med mig. Som om det var just min värld de beskrev och rörde sig i. Aldrig att jag funderar på vad i Shakespeares pjäser som är uttryck för det tidiga 1600-talet. Jag funderar på sådant som kärlek, hat, sorg, glädje, vänskap och makthunger. Att Virginia Woolf föddes ganska exakt hundra år före mig är något jag glömmer när Orlando kör sin sportbil ut mot sitt stora, hotade fädernesgods och Noras kamp mot instängdheten och förtrycket är inte bundet till någon särskild tid och plats, även om ”Ett dockhem” i sig var ett inlägg i en pågående samhällsdebatt.

Men vad jag sysslar med som historiker är tvärtom. Historikern får tiden att bli till. Att skapa avstånd, det är liksom poängen med historikerns arbete. Att särskilja fenomen från varandra, blottlägga förändringar och knyta vissa sorts tankar till både tid och plats. Det är en balansgång. När är ett uttalande verkligen ett uttryck för en tid och en plats och när är det bara en spegling av mig själv som människa?

Jag tänker att man måste vara försiktig så att man inte blandar ihop de båda. En historiker som läser källmaterial som litteratur blir förstås anakronistisk. Men vad händer med någon som läser litteratur som en historiker?

 

Läsmani

Min första semestervecka har jag spenderat genom att läsa hysteriskt. Allt det som jag inte hunnit eller orkat läsa under resten av året måste liksom tas igen på sommaren. Jag började med en gammal favorit – Virginia Woolfs Orlando som resesällskap till Gent. Jag tröttnar aldrig på den boken. Historien om Orlando som föds i 1500-talets England, blir page i drottning Elisabets hov och sedan gör en lysande diplomatiskt karriär, förvandlas till kvinna, gifter sig, skriver poesi och utkämpar en byråkratisk strid för rätten till sitt fädernegods på den engelska landsbygden allt medan århundradena susar förbi, är ett litet skimrande mästerverk.

Därefter fastnade jag helt i Vibeke Olssons sågsverkstrilogi. Den väckte en läshunger som jag vet att jag ständigt hade i mellanstadieåldern men sällan som vuxen och jag kunde inte släppa Bricken och hennes liv och vardag förrän jag plöjt alla tre böckerna: Sågverksungen, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. Jag har alltid tyckt om Vibeke Olssons varma, nära berättande, hennes oförställda intresse för de fattigaste i ett samhälle och hennes sätt att gestalta historiska miljöer så att de blir fullständigt självklara och levande. Att hennes romare och romarinnor i den fantastiska sviten som börjar med Hedningarnas förgård och avslutas sex böcker senare med En plats att vila på tänker, känner och uppför sig som moderna människor har jag brytt mig mindre om eftersom hon lyckas upphöja den lilla människans liv och villkor till att bli historiens ryggrad, den ström som sveper med sig allt annat. Kejsare, slag, pompa och maktdemonstrationer blir som små valnötsbåtar i denna ström.  Därför blir jag lite förvånad när jag upptäcker att jag trots läsbegäret faktiskt blir lite irriterad på böckerna om Bricken. Sågverkstillvaron i Sundsvall är visserligen omsorgsfullt utmejslad men det är som om människorna inte riktigt hör dit. De lever inte i 1870-talets tankevärld. Om jag skulle gissa hade jag snarare placerat dem på 1920-talet för böckerna liknar väldigt mycket det Sverige som de klassiska arbetarförfattarna,  Moa Martinsson, Ivar Lo och de andra, skildrat så väl. Kanske är det för att Vibeke Olsson gör som många andra väletablerade författare: upprepar sina framgångsknep om och om igen så att skillnaden mellan Bricken på Svartvik och Callistrate i Rom till sist blir ganska liten. För min del önskar jag mig att Olsson istället ville prova lite mer osäkra kort. Ge sig ut på okänd mark. Bli lite mer farlig. Men det kanske kommer. Jag har på känn att Sågspån och eld kanske inte var den sista boken om Bricken.

Efter att ha knäckt två sakproseböcker: Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem och Tony Judts Illa far landet där den första av någon anledning gav mig ett enormt begär efter sydamerikanska författare (helt ologiskt jag vet) och den sista tog en evighet att läsa eftersom jag förirrade mig in i upprörda politiska tankar på varje sida, har jag nu gett mig i kast med och avslutat Adam Horchschilds Aldrig mera krig om Första världskriget och dess krigsmotståndare. Det som är kvar av helgen är tillägnat Borges. Jag kan inte minnas när jag läste så här mycket och så intensivt sist. Men böckerna öppnar dörrar. Från den ordnade, sorterade och prydliga akademiska lilla kammaren ut mot ett vilt landskap.

 

Sommarläsningen 2012

Sommarläsningen är här och reglerna är enkla: 1) Böckerna ska vara av toppklass. 2) Man läser bara sådant man har lust till och 3) försummade tegelstenar kan nu få sin rättmätiga revansch. I år gäller följande författare:

Dorothy Sayers: så många av hennes böcker som önskas. Det finns inget mål och ingen gräns.

Haruki Murakami: 1Q84. Till semesterveckorna. Då ska jag helt och hållet låta mig slukas av Murakamiland.

Förutom dessa två bör en sommar också innehålla åtminstone en rysk klassiker med överbefolkat persongalleri och jag har fortfarande inte (skam!) läst Brott och straff. Fjodor Dostojevskij – blir det du och jag i sommar?

Eventuellt kan han hotas av en brittisk tegelstensklassiker med överbefolkat persongalleri, nämligen George Eliots Middlemarch.

Jag längtar dessutom efter att läsa biografier. Helst tjocka och helst om människor man knappt hade en aning om att de existerade. Riktigt bra biografier kan öppna upp hela nya kontinenter. Men jag kommer just nu inte på någon. Kanske någon har förslag?

Något att fundera på är för övrigt om jag under sommaren behöver ta hänsyn till mina inkvoterade moderna män eller inte. Räcker i så fall Murakami som alibi? Annars står Per Olov Enquist i kulisserna redo att rycka in. Om jag inte behöver ta hänsyn till någon eller något ger jag blanka katten i Enquist och kommer utöver Murakami läsa döda, kvinnliga författare av hjärtans lust hela sommaren.

Om någon förresten undrar varför jag envisas med att lista min planerade sommarläsning år efter år är det för att jag längtar efter sommarläsning hela året. Om sommaren säger man hejdå teoretisk litteratur! Hejdå alla avhandlingar skriven på styltig akademiska! Hejdå usla men lättsmälta böcker man läser halvsovande innan läggdags för att man inte orkar med något bättre. Och välkomna alla ljuvliga, välskrivna, provocerande, glasklara, rysande bra skönlitterära mästerverk. Nu har jag äntligen tid för er!