Litteratur får tiden att upphöra

”Litteratur får tiden att upphöra.”

Det var dagens citat från radion i morse. Och det är ju sant. Jag läser Shakespeare, Virginia Woolf eller Henrik Ibsen som vore de samtida med mig. Som om det var just min värld de beskrev och rörde sig i. Aldrig att jag funderar på vad i Shakespeares pjäser som är uttryck för det tidiga 1600-talet. Jag funderar på sådant som kärlek, hat, sorg, glädje, vänskap och makthunger. Att Virginia Woolf föddes ganska exakt hundra år före mig är något jag glömmer när Orlando kör sin sportbil ut mot sitt stora, hotade fädernesgods och Noras kamp mot instängdheten och förtrycket är inte bundet till någon särskild tid och plats, även om ”Ett dockhem” i sig var ett inlägg i en pågående samhällsdebatt.

Men vad jag sysslar med som historiker är tvärtom. Historikern får tiden att bli till. Att skapa avstånd, det är liksom poängen med historikerns arbete. Att särskilja fenomen från varandra, blottlägga förändringar och knyta vissa sorts tankar till både tid och plats. Det är en balansgång. När är ett uttalande verkligen ett uttryck för en tid och en plats och när är det bara en spegling av mig själv som människa?

Jag tänker att man måste vara försiktig så att man inte blandar ihop de båda. En historiker som läser källmaterial som litteratur blir förstås anakronistisk. Men vad händer med någon som läser litteratur som en historiker?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s