Fem män

Vad har Carl Jonas Love Almqvist, Henrik Ibsen, Vilhelm Moberg, Leo Tolstoj och Jeffrey Eugenides gemensamt? Ja, de är alla män naturligtvis. Inte vilka män som helst, de är också författare. Och de har här buntats samman eftersom de är de fem män som jag och min goda vän E kunde komma på klarar av att skriva trovärdigt och intelligent om kvinnor. Alltså män som inte skriver om kvinnor som om de vore främmande varelser från planeten X:on. Det finns säkert en handfull till som vi har missat eller glömt bort, men tro mig, vi tänkte rätt länge där vi satt i telefonen på tänkbara kandidater och jag ställde mig till och med framför min bokhylla medan jag funderade.

Det positiva med den här uppräkningen är att det i alla fall finns fem. Det lite nedslående är att fyra av dem är döda. Jag har funderat länge på det där. Hur kan det till exempel vara möjligt att Almqvists Sara är ett modernare och fräschare kvinnoporträtt än till exempel Linda i Karl Ove Knausgårds äckligt långa ”Min Kamp”? Borde inte det vara så att samtliga av dagens manliga författare slår fullständigt knock out på  sina tvåhundra år gamla och döda kollegor vad det gäller mångbottnade, nyanserade, spännande och oväntade kvinnor?  Eller lever dagens manliga författare på 1800-talet?

Det finns ju förvisso en annan möjlighet som man, om man betraktar min bokhylla, lätt kan börja misstänka. Den att jag oftast läser kvinnliga författare. Det kanske därför är dags för lite hederlig kvotering, att börja viga en del av platserna åt moderna män. Jag vet inte vad som skulle kunna vara rimligt men jag tänkte börja med var tredje- principen. Var tredje skönlitterär bok jag läser ska hädanefter vara skriven av en modern man. Det får bli en del av sommarläsningsprojektet!

Läslusten…

… är på väg tillbaka. Jag märker det på  att jag inte längre  bara gillar känslan av att hålla i en bok och att flytta runt den mellan olika platser i lägenheten utan också börjar intressera mig för vad den innehåller. Jag har också börjat drömma om SOMMARLÄSNINGSLISTAN. Och om bokcirkelträff.

Jag har till och med vågat ta upp pennan och skriva lite själv. Kanske håller jag på att bli återställd efter maratonskrivandets själsdödande verksamhet. Kanske blir det snart glädje i orden igen. Hoppas!

Inte ens Mats Ek…

Nu ger jag faktiskt upp. Det är oundvikligen slut mellan Strindberg och mig. Om inte ens Mats Eks kritikerrosade uppsättning av Spöksonaten kan övertyga mig om Strindbergs storhet då kan ingen. Faktum är att min oförmåga att känna någon som helst entusiasm för denna nationens favoritgalning förtydligades på ett rent löjligt sätt. Föreställningen var nämligen ljuvlig, fantastisk och underbar så länge skådespelarna inte öppnade munnen. Karln är helt enkelt usel på att skriva vettiga repliker, det är nu en gång för alla bevisat. Istället för att på ett intresserat sätt utforska sina karaktärer, deras drömmar, drivkrafter och rädslor är de alla en slags megafoner för hans eget uppblåsta ego. De duktiga skådespelarna gör vad de kan, men det låter ändå bara fånigt. Min förbryllade fråga är nu: hur kan andra tycka att Strindberg är så bra? Tycker de verkligen så på riktigt? Och vad är det i så fall som de ser hos honom som jag uppenbarligen missar? Alltså jag tycker inte bara att han inte är en författare i min smak. Jag tycker att han är kass på riktigt. Att han faktiskt är en riktigt usel dramatiker. Att han gör klantiga amatörmisstag. Att han  inte tar något ansvar för de karaktärer han släpper lös. Att han inte förmår tråckla ihop den elementäraste pjäshandling. Att han är en dålig psykolog och att hans replikförmåga är ett skämt.  Och jag har verkligen försökt att tycka annorlunda, men nu ger jag upp. Inte ens Mats Ek, som sagt var…