1) Kerstin Ekman och jag är äntligen vänner. Jag har försökt att tycka om hennes böcker så länge utan att lyckas (med undantag för den fantastiska Herrarna i skogen men den gjorde det ännu mer irriterande att jag inte gillade hennes skönlitterära böcker) men nu har jag läst ut Grand Final i skojarbranschen och äntligen klickade det. Det var en av de bästa böckerna jag läst på länge. Och definitivt den bästa svenska moderna bok jag läst på åratal.

2) Snart är det bokrea. Den är ju inte vad den en gång varit men om man struntar i de stora bokhandlarna som har en undermålig låtsasrea och går till antikvariaten istället kan man fortfarande få uppleva något magiskt.

3) Och apropå bokhandlar sörjer jag förlusten av min älsklingsbokhandel. Sedan Åkerbloms byggde om förra året har den förvandlats från att vara ett Mecka för bokälskare till att bli vilken varuhusbokhörna som helst. Jag irriterar mig mer och mer för varje gång jag är där och mest irriterar jag mig på att man när man kommer nedför trappan inte längre ser böcker utan pennor och skrivböcker och en hylla med sällskapsspel. Jag vet att det är en genomgående trend just nu, och att bokhandlarna kämpar för sin överlevnad, men jag kan inte förstå att bokhandlarna tror att man ska kunna rädda sig genom att låtsas att man inte är en bokhandel längre.

4) Och när jag ändå är inne på temat riktiga bokhandlar som säljer riktiga böcker så har jag börjat nära ett  flammande hat mot hela deckargenren. Jag har egentligen ingenting alls emot deckare; den är som alla andra genrer: det finns bra och dåliga exempel. Men den har liksom tagit över allting. Den håller andra böcker som en slags gisslan. Jag tror att det för tillfället finns lika många hyllmetrar deckare på landets bokhandlar som resten av skönlitteraturen tillsammans. Man måste dessutom  alltid forcera dessa deckarhyllor som vore de en armé av uselt iscensatta mord och dussinpsykopater  för att nå fram till de böcker man vill ha. Jag tycker människor i fortsättningen ska få köpa deckare över disk med motbok och begränsad årlig ranson. När den är slut får man snällt läsa Middlemarch eller Bröderna Karamazov eller Grand Final i skojarbranschen. Vore inte det fiffigt?

Härom veckan handlade jag för första gången en bok mer eller mindre med näsan. Det var den här boken, John Steinbecks debutroman Blod och guld utgiven på det lilla roliga och pigga Sjösala förlag. Inte nog med att den är snygg, den doftar dessutom tjära! Jag tror att det är den bästa doft jag vet. Enda sedan jag var liten har jag drabbats av euforiska känslor av tjärdoft. Och nu har jag den i bokform i mitt vardagsrum. Något att fundera på när avhandlingen ska tryckas kanske?

Litteratur får tiden att upphöra, skrev jag före jul. Well…. ibland får litteraturen tiden att bli till. Som i Charlotte Brontës ”The professor”. B gav mig boken i julklapp och jag kastade mig förstås över den. Kan man någonsin få nog av brittiska 1800-talsromaner? ”The professor” är Charlottes första roman, skriven före succén Jane Eyre men publicerad långt efter den. Den är till skillnad från Jane Eyre strikt realistisk och följer en ung föräldralös man som blir lärare på en skola i Bryssel där han blir involverad i flera kärlekshistorier. Tiden gör sig här påmind i all sin glans. För även om Charlotte Brontë gör sitt bästa för att framställa sin huvudperson som en hjälte, är det svårt att behålla någon som helst sympati för honom. Han är så vidrigt självgod, så uppblåst präktig och dessutom så ohämmat rasistisk att man helt enkelt inte står ut. Det enda som liksom gör honom lite uthärdlig är att den kvinna han till sist väljer att gifta sig med är en kvinna med intelligens som vägrar sluta yrkesarbeta efter giftermålet och att han har förstånd nog att stödja hennes beslut. Han har i övrigt begränsad förmåga till empati med andra människor utan dömer dem skoningslöst efter småsaker: hur de klär sig, hur de pratar, hur deras ansikte ser ut eller hur bra de är på att behärska sig.  Sin välgörare, den excentriska och mycket ensamma Mr Hunsden (möjligen en föregångare till Rochester) som han har att tacka för allt,  betraktar han som elak och beräknande och han visar aldrig honom någon välvilja förrän möjligen alldeles i slutet.

Någon enstaka gång låter Charlotte Brontë läsaren förstå att hon inte riktigt håller med sin huvudperson, men för det mesta verkar hon stå helt och hållet på hans sida. Hon är övertygad om att han är en moraliskt fulländad person där jag ser en självupptagen, småaktig och hänsynslös människa. Plötsligt blir det så tydligt att hennes och min moraliska kompass är helt annorlunda varandra. Att hon skrev för en annan tid än min, en tid där det var helt riktigt att beskriva flamländare som lata, odugliga, tröga människor, fransmän (och katoliker) som falska och svekfulla och där det yttre i allt var en spegling av det inre.

Nej, som realist är Charlotte Brontë helt outhärdlig. Då är det bättre att istället läsa hennes syster Annes bok ”Främlingen på Wildfell hall” som är en fantastisk bok. I mitt tycke den överlägset bästa av alla Brontë-systrarnas böcker, men det är ju förstås en smaksak.