Kategoriarkiv: Flottan under stormaktstiden

Verkligheten hinner ikapp

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Det här var veckan då jag hade tänkt avsluta det empiriska förarbetet till det som ska bli min engelska artikel. Jo, pyttsan! Fram till nu har jag levt i en lycklig föreställning att jag ligger lite steget före hela tiden. Jag skickade till exempel in min anmälan till en marinhistorisk konferens TRE VECKOR innan ansökningstiden gick ut. Jag brukar annars göra sådant sista dagen. Men nu har verkligheten hunnit i kapp. Och jag är så less, så less på mina mönsterrullor. Varför har ingen gjort det här tidigare? Brukar inte forskare i militärhistoria ha en slags förkärlek för sådant som att sitta och räkna folk i rullor, ställa upp tabeller och presentera sina resultat i oändligt deskriptiva texter? Nu sitter jag och gör det istället och jag som varken tycker att det är roligt att räkna, göra tabeller eller skriva deskriptivt. Det enda nöjet hittills har varit att kunna muttra sådant som: social mobilitet i flottan? Bah!  Det var ju för tusan djävlar nästan omöjligt att avancera någonstans om man började som vanlig båtsman. Folk som börjat som skeppsgossar och slutat som amiraler tycks i regel ha kommit från välbärgade borgarfamiljer och styrker mer den brittiska marinhistorikern Nicholas Rodgers tes om att flottan var en karriärväg för medelklassen än svenska drömmar om den fattiga bondpojkens klättrande mot gyllene höjder. Nå, om jag någon gång blir färdig kommer jag att äntligen ha en god uppfattning om den svenska officerskåren. Hur karriärvägarna gick, hur länge folk egentligen tjänstgjorde i genomsnitt och vad man kunde förvänta sig av framtiden om man till exempel lät sig värvas som styrman på något av kungens örlogsskepp. Kanske får man också en liten glimt av vilka människor som egentligen var befäl i den svenska flottan och det kommer förstås vara nödvändigt att förstå om jag med någon slags trovärdighet så småningom kunna ge mig i kast med min avhandlings tredje del: identitet och kollektiv.

Mönsterrullorna påminner mig hursomhelst om varför jag tycker att det börjar bli tråkigare och tråkigare ju närmre 1700-talet man kommer. Det är för att alla adlas. Och för att strukturerna i flottan liksom har börjat sätta sig. Det är roligare när allt är förvirrat och när flottans slitvargar ännu inte har belönats för sitt slit och deras söner inte äntrat flottans värld på en räkmacka och innan alla har gift sig med döttrarna till majorer och amiraler.

Om jag inte höll på och föra in uppgifter från rullorna i prydliga uppställningar och tabeller hela dagarna skulle jag ha suttit och läst Margarette Lincolns ”Naval wives and mistresses” (2011) om det något roligare ämnet flottan och kvinnorna.

 

 

 

Olycksår

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden

Jag undrar ibland varför jag är så förtjust i 1670-talet. Det är flottans olycksår. Ingenting går som det ska. Allting folk tar sig för misslyckas och slutar i katastrofer. Det kan inte vara för att jag är bisarrt intresserad av olyckor, det måste vara något annat. Kanske är detta ”något annat” det att misslyckanden lockar fram det mänskliga på ett helt annat sätt än vad det lyckliga gör. Framgångarna blir i historiens backspegel så ofta till schablonartade hjälteskildringar. Sådana hjälteskildringar blir ofta endimensionella och allenarådande. En hjälteskildring tillåter bara att berättelsen berättas på ett enda sätt. Men i misslyckandet, där människan måste ifrågasätta sig själv och sitt agerande, framträder förvecklingar, nyanser och motstridigheter. Där finns det alltid flera sanningar än en enda. I framgångssagor är amiralen bara en amiral, men i misslyckandet blir han också en människa. Som i slutet av den långa kommissorialrättegången åren 1676 och 1677 där amiral Johan Bär står anklagad för en felmanöver och rättsledamoten Göran Gyllenstierna kommenterar: ”Jag ser fuller vi kunna intet komma åt att döma honom [så] vi vilja då fördenskull förena oss till slutet, och det ju förr ju hellre. Vem vet att såsom han är nu den äldsta efterlämnade amiral och verket bättre än någon annan av de unga förstår, om han ännu icke torde vara en nyttig man för Hans kungliga majestät och riket när han bliver som en amiral trakterad. Jag märkte att tårarna trycktes ur hans ögon när flottan gick ut, för det han intet fick följa med.”

Förutom den gripande bilden av den gråtande amiralen som står kvarlämnad på kajen väcker Gyllenstiernas uttalande en del frågor. För varför gråter Johan Bär egentligen? För att han tycker så förtvivlat mycket om att segla flottans skepp men inte får följa med? För att han är anklagad i en rättegång där han riskerar att mista liv, ära och gods? För att han inte blir ”hanterad” som en amiral? För att blidka rätten? Eller för något helt annat som inte har det minsta samband med flottans utlöpande även om Gyllenstierna tror så. Man blir helt enkelt mer nyfiken över hans tårar än vad man skulle blivit om han vunnit en stor seger och kommit hem storskrattande, höljd i ofantlig ära.

Som om flottan bara seglades av högvördiga män

Publicerat av under Flottan under stormaktstiden

Att läsa om svenska flottans historia är i ganska stor utsträckning att läsa om sjöofficerare. Oj, vad dessa tjusiga befäl i krås och plymer har intresserat många! I det monumentala fyrabandsverket om svenska flottans historia som gjordes på fyrtiotalet är nästan varje bild ett högglansigt portätt av någon karl med stor mage, peruk och värja. Man kunde tro att flottan bestod av sådana män. Att de ensamma såg till att segla skutorna och i skimmer och rosig nationalromantik anlände till varje sjöslag i akt och mening att åstadkomma hjältedåd att skriva in i historieböckerna. (Ungefär här brukar bittra cyniker sluta ögonen och dra sig till minnes svenska flottans alla katastrofer, men det är en parentes). Om man liksom betänker att den svenska officerskåren bestod av max 130 personer under 1600-talets andra hälft och att manskapet uppgick till över tiotusen vissa krigsår, så blir slagsidan (ganska kul skämt) mot befälet närmast oresonlig. Att skeppen bemannades av båtsmän och hantverkare, bösskyttar och soldater nämns visserligen ibland eftersom dessa grupper så ofta orsakade problem, särskilt i rekryteringen av dem. Men det är oftast lite snällt i förbifarten. De ses mer som redskap – eller kanske boskap – som vallas runt på skeppen av de högvördiga officerarna. Och ändå…

… ändå är det mer än vad  man kan säga om två stora bortglömda grupper i amiralitetets hägn. Den ena gruppen är underofficerare. Inte ett ord sägs om dessa någonstans. ”The largely forgotten non-commissioned officers” som den nu bortgångne, nästan lika monumentala (i forskningssammanhang alltså) marinhistorikern Jan Glete lite lakoniskt konstaterar. Ingen vet var de kom ifrån, hur de rekryterades, vilka kompetenser de besatt eller vilka uppgifter de förväntades sköta ombord. Och ändå hade en Clas Uggla, en Gustaf von Psilander eller en Johan Puke eller vem det nu kan vara, inte kommit ur hamnen utan dem.

Den andra gruppen som för en tynande tillvaro är kvinnorna (såklart). Man tar för givet att de inte fanns ombord och struntar sedan i att undersöka saken närmre. Så när kvinnorna dyker upp och tar sig ton i mitt källmaterial är det klart att jag blir förvånad. De är inte bara med som passiva passagerare ombord, de lägger sig i saker och ting. Som löjtnant Erik Hansson Husmans hustru som inte gillar kaptenens behandling av sin man och försöker lura två båtsmän att vittna falskt mot kaptenen. Som de båtsmanshustrur som försökte smuggla i land stulet krut åt sina män när flottan var på krigståg mot Danmark 1676. (Ja, enligt sjöartiklarna skulle kvinnorna inte alls vara ombord just då, men det var de tydligen.) Mest märks det förstås på land där skepparhustrur och löjtnantshustrur och båtsmanshustrur och änkor och pigor och andra är högst delaktiga i flottans liv och verksamhet. De stod inte snällt hemma vid sina rökiga härdar och rörde i grytan i all tysthet. De var där, i händelsernas centrum. Hördes och syntes! Tänk att man år 2011 fortfarande måste börja med att påpeka detta enkla faktum.

 

Källor: (om nu någon mot förmodan brukar springa förbi Krigsarkivet i tid och otid) Amiraliteträttens protokoll 1673 och amiral Johan Bärs loggbok på Nyckeln från 1676

Lästips: Maria Sjöberg, Kvinnor i fält (1550-1850), om kvinnor i landarmén. Jan Glete Swedish Naval Administration 1521-1721 om i princip allting.