Flottigt boktips!

Det är lätt hänt att man tänker på flottan endast som sjöslag och dundrande kanoner. Men det verkligt spännande är ju egentligen inte dessa små, sällsynta utbrott av dramatik, det verkligt spännande är hur man överhuvudtaget fick en sådan jätteorganisation som flottan att fungera. De krav som flottan ställde på produktion av både mat och materiel är närmast obegripliga. 1790 utrustades till exempel skeppet Wasa med 59 000 kilo bröd, 13 000 liter öl och omkring 14 500 liter brännvin. Ett enda skepp. Hur det förmoderna samhället lyckades producera de enorma mängder mat och dricka som behövdes för att hålla en stående flotta är knappt fattbart.

Om hur den militära organisationens krav och ordning påverkade örlogsstaden Karlskrona med omnejd handlar boken Pest, produktion och politisk kultur av Karl Bergman. Om man som jag är intresserad av hur en militär ordning influerat och – i vissa stycken – format det civila samhället är det här en utmärkt bok. Amiralitetet har i tre delstudier att handskas med relationen mellan militär verksamhet och borgerskap, försörjningen av flottan samt hur man skulle klara av den pestepidemi som härjade i Europa och nådde Karlskrona mitt under brinnande krig året 1710. Som alltid fastnar jag för vardagens små detaljer. I synnerhet  från de avsnitt som handlar om pestepidemin. Som när major Psilander i januari 1711 anmälde att alla åtta alnars brädor till (begravnings)kistor tagit slut och att man nu måste använda brädor som var 10 alnar istället.  Eller änkan som reser till sin döda makes skepp för att ordna upp hans affärer och de döende båtsmännen vars kläder och lakan inte bränns så som reglementet föreskriver utan används igen eller säljs. Den tidigmoderna tiden är på det viset fullständigt obarmhärtig på samma sätt som livet i dagens fattiga och katastrofdrabbade områden är obarmhärtigt. Mitt i katastrofen måste man först och främst fokusera på de praktiska omständigheterna. Något annat finns det knappast tid till. Vilket inte innebär att den känslomässiga dimensionen inte finns. Den tar sig bara, i denna tidiga 1700-tals värld, för oss ofta ganska främmande uttryck. Som att liken behålls i husen i över en vecka eftersom man vill att de ska begravas ordentligt – inte bli stjälpta i jorden på någon pestkyrkogård utan ceremonier. Man kan undra hur det var att bo i det hus där de döda hann bli fler än de levande. Att fortsätta vardagen på det viset man var tvungen att göra bland de likstela kropparna av människor man älskat. Att alla inte fann sig i sitt öde framgår av löjtnant Falcks agerande. Om hans utegångsförbud inte upphävdes så att han kunde lämna det hus där hans hustru och hans tre barn dött hotade han med att bli sin egen självmördare. Karl Bergman är definitivt någonting på spåren i denna korsväg mellan militär ordning och livets och dödens kaos.

Bilden

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan.  Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.

… Husman och Husman

Jag glömde ju… slitet med rullorna igår fick en oväntad belöning. Jag hittade nämligen plötsligt en sjöofficerare vid namn Hans Husman som var i tjänst vid 1700-talets början. Lite senare har han bytt namn till Ridderheim. Han har alltså adlats! Namnet Husman klingar särskilt bekant för mig eftersom jag ägnar ett helt avsnitt i min avhandling åt en konflikt mellan underlöjtnant Erik Hansson Husman och den adliga kaptenen Werner von Rosenfelt. Nu kastade jag mig över Svenska adelns ättartavlor. Kunde Hans Husman vara sonen?

Visst var han det! Och så fick jag också veta vad hustrun till Erik Hansson Husman hette. Hon som var med ombord på Danska Fenix där hela konflikten ägde rum och som omsorgsfullt försökte försvara sin man genom att muta ett par båtsmän att vittna falskt. Hon hette Catharina Olofsdotter Möller. En liten upptäckt för mänskligheten, men en rolig upptäckt för mig!

Om man vill läsa om en riktig upptäckt istället kan man göra det här: Om Joachim Östlunds upptäckt av en svensk slavhandel i Medelhavet under 1700-talet.