Olycksår

Jag undrar ibland varför jag är så förtjust i 1670-talet. Det är flottans olycksår. Ingenting går som det ska. Allting folk tar sig för misslyckas och slutar i katastrofer. Det kan inte vara för att jag är bisarrt intresserad av olyckor, det måste vara något annat. Kanske är detta ”något annat” det att misslyckanden lockar fram det mänskliga på ett helt annat sätt än vad det lyckliga gör. Framgångarna blir i historiens backspegel så ofta till schablonartade hjälteskildringar. Sådana hjälteskildringar blir ofta endimensionella och allenarådande. En hjälteskildring tillåter bara att berättelsen berättas på ett enda sätt. Men i misslyckandet, där människan måste ifrågasätta sig själv och sitt agerande, framträder förvecklingar, nyanser och motstridigheter. Där finns det alltid flera sanningar än en enda. I framgångssagor är amiralen bara en amiral, men i misslyckandet blir han också en människa. Som i slutet av den långa kommissorialrättegången åren 1676 och 1677 där amiral Johan Bär står anklagad för en felmanöver och rättsledamoten Göran Gyllenstierna kommenterar: ”Jag ser fuller vi kunna intet komma åt att döma honom [så] vi vilja då fördenskull förena oss till slutet, och det ju förr ju hellre. Vem vet att såsom han är nu den äldsta efterlämnade amiral och verket bättre än någon annan av de unga förstår, om han ännu icke torde vara en nyttig man för Hans kungliga majestät och riket när han bliver som en amiral trakterad. Jag märkte att tårarna trycktes ur hans ögon när flottan gick ut, för det han intet fick följa med.”

Förutom den gripande bilden av den gråtande amiralen som står kvarlämnad på kajen väcker Gyllenstiernas uttalande en del frågor. För varför gråter Johan Bär egentligen? För att han tycker så förtvivlat mycket om att segla flottans skepp men inte får följa med? För att han är anklagad i en rättegång där han riskerar att mista liv, ära och gods? För att han inte blir ”hanterad” som en amiral? För att blidka rätten? Eller för något helt annat som inte har det minsta samband med flottans utlöpande även om Gyllenstierna tror så. Man blir helt enkelt mer nyfiken över hans tårar än vad man skulle blivit om han vunnit en stor seger och kommit hem storskrattande, höljd i ofantlig ära.

One thought on “Olycksår

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s