Som om flottan bara seglades av högvördiga män

Att läsa om svenska flottans historia är i ganska stor utsträckning att läsa om sjöofficerare. Oj, vad dessa tjusiga befäl i krås och plymer har intresserat många! I det monumentala fyrabandsverket om svenska flottans historia som gjordes på fyrtiotalet är nästan varje bild ett högglansigt portätt av någon karl med stor mage, peruk och värja. Man kunde tro att flottan bestod av sådana män. Att de ensamma såg till att segla skutorna och i skimmer och rosig nationalromantik anlände till varje sjöslag i akt och mening att åstadkomma hjältedåd att skriva in i historieböckerna. (Ungefär här brukar bittra cyniker sluta ögonen och dra sig till minnes svenska flottans alla katastrofer, men det är en parentes). Om man liksom betänker att den svenska officerskåren bestod av max 130 personer under 1600-talets andra hälft och att manskapet uppgick till över tiotusen vissa krigsår, så blir slagsidan (ganska kul skämt) mot befälet närmast oresonlig. Att skeppen bemannades av båtsmän och hantverkare, bösskyttar och soldater nämns visserligen ibland eftersom dessa grupper så ofta orsakade problem, särskilt i rekryteringen av dem. Men det är oftast lite snällt i förbifarten. De ses mer som redskap – eller kanske boskap – som vallas runt på skeppen av de högvördiga officerarna. Och ändå…

… ändå är det mer än vad  man kan säga om två stora bortglömda grupper i amiralitetets hägn. Den ena gruppen är underofficerare. Inte ett ord sägs om dessa någonstans. ”The largely forgotten non-commissioned officers” som den nu bortgångne, nästan lika monumentala (i forskningssammanhang alltså) marinhistorikern Jan Glete lite lakoniskt konstaterar. Ingen vet var de kom ifrån, hur de rekryterades, vilka kompetenser de besatt eller vilka uppgifter de förväntades sköta ombord. Och ändå hade en Clas Uggla, en Gustaf von Psilander eller en Johan Puke eller vem det nu kan vara, inte kommit ur hamnen utan dem.

Den andra gruppen som för en tynande tillvaro är kvinnorna (såklart). Man tar för givet att de inte fanns ombord och struntar sedan i att undersöka saken närmre. Så när kvinnorna dyker upp och tar sig ton i mitt källmaterial är det klart att jag blir förvånad. De är inte bara med som passiva passagerare ombord, de lägger sig i saker och ting. Som löjtnant Erik Hansson Husmans hustru som inte gillar kaptenens behandling av sin man och försöker lura två båtsmän att vittna falskt mot kaptenen. Som de båtsmanshustrur som försökte smuggla i land stulet krut åt sina män när flottan var på krigståg mot Danmark 1676. (Ja, enligt sjöartiklarna skulle kvinnorna inte alls vara ombord just då, men det var de tydligen.) Mest märks det förstås på land där skepparhustrur och löjtnantshustrur och båtsmanshustrur och änkor och pigor och andra är högst delaktiga i flottans liv och verksamhet. De stod inte snällt hemma vid sina rökiga härdar och rörde i grytan i all tysthet. De var där, i händelsernas centrum. Hördes och syntes! Tänk att man år 2011 fortfarande måste börja med att påpeka detta enkla faktum.

 

Källor: (om nu någon mot förmodan brukar springa förbi Krigsarkivet i tid och otid) Amiraliteträttens protokoll 1673 och amiral Johan Bärs loggbok på Nyckeln från 1676

Lästips: Maria Sjöberg, Kvinnor i fält (1550-1850), om kvinnor i landarmén. Jan Glete Swedish Naval Administration 1521-1721 om i princip allting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s