Det här var veckan då jag hade tänkt avsluta det empiriska förarbetet till det som ska bli min engelska artikel. Jo, pyttsan! Fram till nu har jag levt i en lycklig föreställning att jag ligger lite steget före hela tiden. Jag skickade till exempel in min anmälan till en marinhistorisk konferens TRE VECKOR innan ansökningstiden gick ut. Jag brukar annars göra sådant sista dagen. Men nu har verkligheten hunnit i kapp. Och jag är så less, så less på mina mönsterrullor. Varför har ingen gjort det här tidigare? Brukar inte forskare i militärhistoria ha en slags förkärlek för sådant som att sitta och räkna folk i rullor, ställa upp tabeller och presentera sina resultat i oändligt deskriptiva texter? Nu sitter jag och gör det istället och jag som varken tycker att det är roligt att räkna, göra tabeller eller skriva deskriptivt. Det enda nöjet hittills har varit att kunna muttra sådant som: social mobilitet i flottan? Bah!  Det var ju för tusan djävlar nästan omöjligt att avancera någonstans om man började som vanlig båtsman. Folk som börjat som skeppsgossar och slutat som amiraler tycks i regel ha kommit från välbärgade borgarfamiljer och styrker mer den brittiska marinhistorikern Nicholas Rodgers tes om att flottan var en karriärväg för medelklassen än svenska drömmar om den fattiga bondpojkens klättrande mot gyllene höjder. Nå, om jag någon gång blir färdig kommer jag att äntligen ha en god uppfattning om den svenska officerskåren. Hur karriärvägarna gick, hur länge folk egentligen tjänstgjorde i genomsnitt och vad man kunde förvänta sig av framtiden om man till exempel lät sig värvas som styrman på något av kungens örlogsskepp. Kanske får man också en liten glimt av vilka människor som egentligen var befäl i den svenska flottan och det kommer förstås vara nödvändigt att förstå om jag med någon slags trovärdighet så småningom kunna ge mig i kast med min avhandlings tredje del: identitet och kollektiv.

Mönsterrullorna påminner mig hursomhelst om varför jag tycker att det börjar bli tråkigare och tråkigare ju närmre 1700-talet man kommer. Det är för att alla adlas. Och för att strukturerna i flottan liksom har börjat sätta sig. Det är roligare när allt är förvirrat och när flottans slitvargar ännu inte har belönats för sitt slit och deras söner inte äntrat flottans värld på en räkmacka och innan alla har gift sig med döttrarna till majorer och amiraler.

Om jag inte höll på och föra in uppgifter från rullorna i prydliga uppställningar och tabeller hela dagarna skulle jag ha suttit och läst Margarette Lincolns ”Naval wives and mistresses” (2011) om det något roligare ämnet flottan och kvinnorna.