Tillbaka till brottsplatsen

Nästa vecka åker jag hit. Det känns lite speciellt. Det var ju här, på Kalmar länsmuseum och Kronanutställningen, allting en gång började. Det är inte bara det att Kronan väckte ett intresse för hav och skepp. Det är som om den där utställningen blivit själva Historien för mig. Känslan har bestått trots alla andra marinhistoriska museum jag nu hunnit besöka. De kommer aldrig ha det Kronan har: barndomens särskilda laddning. Det konkreta och det obegripliga sammanvävt i tyst förundran.

I en av montrarna finns ett litet kabinettskåp med tillhörande bestick (navigeringsinstrument). Jag kan inte riktigt göra reda för det, men jag tror att om jag skulle peka ut en enda orsak till varför just 1600-talets flotta blev mitt avhandlingsämne så finns den nog i den montern. Man ska förstås som god forskande doktorand kanske ha ett bättre skäl till sitt avhandlingsarbete och jag kan hitta många som både är bättre och begripligare, men knappast något som är ärligare. Jag gör det jag gör på grund av en märklig fascination för en gammal passare och ett skåp med skeva lådor. I min presentation ska jag givetvis betona vikten av förstå flottan för att förstå stormaktstiden och låtsas som om det där skåpet aldrig existerat. Eller ska jag?

Ögonblicksbild en torsdag sent i oktober

Kontoret halvfyra. Från filosoferna i rummet intill sipprar in lösryckta fragment från en pågående diskussion: ”det är inte dåligt att vara död. Det är inte dåligt att dö.” Jag har ingen aning om vad som menas.

Själv är jag upptagen med att skriva om maktens mikrofysik, som Foucault kallar disciplineringen av kroppen. Vad betyder det att avvika från sin vaktpost? Hur många steg ifrån sin anvisade plats måste man ta för att riskera att anklagas och straffas i rätten? Och hur argumenterade man sig fri? Sådana saker.

I morgon är det disputation. Det är alltid lite extra festligt. Den här gången handlar avhandlingen om skilsmässor i Sverige mellan 1916-1975. Lyssna på en intervju med avhandlingsförfattaren själv, Glenn Sandström, kan man göra här.

 

På Försvarshögskolan

Det finns ett fenomen som heter ”slow blogging” Jag blir mer och mer attraherad av det konceptet eftersom mitt bloggskrivande nuförtiden är mer än lovligt ryckigt och oberäkneligt. Den senaste veckan har det berott på att jag haft fullt upp med att förbereda och genomföra en presentation på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag fick prata i en hel timme och medan jag höll på och knåpade på min powerpoint, letade exempel och bilder så såg jag den där timmen i ett rosigt skimmer. En hel timme! Det kändes som hur lång tid som helst. Äntligen kunde jag göra alla fördjupningar och förklaringar som jag ville! Äntligen kunde jag proppa presentationen full med blodfyllda exempel ur mitt stora källmaterial! Det var länge sedan jag fick prata längre än tjugo minuter och väl på plats upptäckte jag att jag hunnit glömma två saker. För det första att en timme inte alls är lång tid och att man inte hinner säga hälften av det man ville från början. För det andra att jag tycker att det är så outhärdligt tråkigt att lyssna på min egen röst. Dessutom blev jag påmind om att det är en konst att föreläsa som man behöver öva på kontinuerligt om man vill bli duktig och att ett uppehåll på tre år eller så inte gynnar ens utveckling.

Nå, det blev i alla fall intressanta frågor och diskussionsinlägg efteråt och det är ju egentligen hela grejen.

Idag har det varit vardagligt avhandlingsskrivande för hela slanten. Det är ganska trevligt det också. Även om man har köpt världens finaste paraply på Nationalmuseum i helgen och att det därmed omedelbart slutade regna.