Det finns ett fenomen som heter ”slow blogging” Jag blir mer och mer attraherad av det konceptet eftersom mitt bloggskrivande nuförtiden är mer än lovligt ryckigt och oberäkneligt. Den senaste veckan har det berott på att jag haft fullt upp med att förbereda och genomföra en presentation på Försvarshögskolan i Stockholm. Jag fick prata i en hel timme och medan jag höll på och knåpade på min powerpoint, letade exempel och bilder så såg jag den där timmen i ett rosigt skimmer. En hel timme! Det kändes som hur lång tid som helst. Äntligen kunde jag göra alla fördjupningar och förklaringar som jag ville! Äntligen kunde jag proppa presentationen full med blodfyllda exempel ur mitt stora källmaterial! Det var länge sedan jag fick prata längre än tjugo minuter och väl på plats upptäckte jag att jag hunnit glömma två saker. För det första att en timme inte alls är lång tid och att man inte hinner säga hälften av det man ville från början. För det andra att jag tycker att det är så outhärdligt tråkigt att lyssna på min egen röst. Dessutom blev jag påmind om att det är en konst att föreläsa som man behöver öva på kontinuerligt om man vill bli duktig och att ett uppehåll på tre år eller så inte gynnar ens utveckling.

Nå, det blev i alla fall intressanta frågor och diskussionsinlägg efteråt och det är ju egentligen hela grejen.

Idag har det varit vardagligt avhandlingsskrivande för hela slanten. Det är ganska trevligt det också. Även om man har köpt världens finaste paraply på Nationalmuseum i helgen och att det därmed omedelbart slutade regna.