Jag vill egentligen inte göra några listor där det ena värderas högre än det andra, men man måste ju börja någonstans och då börjar jag med svaret:

för att gammal historia vässar kreativiteten!

När det ständigt fattas källmaterial, eller stora bitar av källmaterialet, för att det alltid är någon fingerfärdig människa som har bränt, gallrat eller snutit sig i arkiven och man ständigt kommer till återvändsgränd efter återvändsgränd och man inte fattar hälften av vad källorna försöker berätta, krävs nämligen kreativitet. Man får försöka använda de källor som finns så gott man kan. Ibland säger de mycket mer än de utger sig för att göra. Ibland kan man genom oväntade kombinationer av källor lösa sina problem. Det kan inte vara en slump att många inflytelserika, innovativa historiker arbetat just med äldre källmaterial. Jag tänker på framväxten av mentalitetshistoria, mikrohistoria eller franska Annales skolans stridsrop histoire totale! – en historia som innehåller allting. De måste ha tänkt ungefär: men hur kan man få fatt i människors vardagsliv, deras tankar och idéer om världen utan film, inspelningar eller en flod av dagböcker och  privata brev från alla samhällsskikt? Och så har de uppfunnit olika kluriga sätt att ändå kunna säga någonting om det som egentligen inte lämnat efter sig några direkta, synliga spår. Som att gå på jakt efter en bys vardag och sociala liv genom att lusläsa rättsprotokoll från en kätterirättegång som Emmanuel Le Roy Ladurie gör i Montaillou. Eller undersöka vad en riktig lurendrejeriaffär har att säga om minne, makt och relationer som Natalie Zemon Davies i Martin Guerres återkomst.

Att man tvingas leka detektiv i arkiven eller pussla mellan lösa fragment gör en kort sagt till en bättre historiker eftersom man hela tiden ofrivilligt måste tänka om, tänka nytt och tänka till. Och oavsett om man ägnar sig åt äldre perioder eller inte tror jag alla historiker skulle må bra av att någon gång stå med en dammig, söndervittrande volym i handen och i tårar inse att det man letade efter fanns inte här… heller.

Förra veckan avslutade jag på bästa tänkbara sätt. Jag var nämligen på workshop i Lund med Premods – nätverket för skandinaviska doktorander som sysslar med förmodern tid. När vi träffas är det som det borde vara alltid i den akademiska världen: prestigelöst, högt till tak, engagerat och nyfiket. Vi håller på med rätt olika saker, men det finns ett par saker som förenar oss. Våndan i att syssla med fragmentariska gamla handskrifter, det trixiga i att förstå en försvunnen, främmande värld och den otäcka känslan av att de moderna samhällsteorierna alltid skevar lite grann när de konfronteras med äldre tid. Om man hörde oss diskutera skulle man lätt få intrycket av att förmodern historieforskning aldrig varit mer blomstrande och livaktig, men…

… det är förstås en illusion. I själva verket befinner sig den förmoderna historieforskningen om inte i kris så i rejäl uppförsbacke. Det blir allt färre som forskar om äldre tid runt om i hela Europa. Det beror förstås på en rad olika saker. Det är en tröskel till äldre tid. Inte nog med att man måste lära sig omöjlig handskrift, man måste också lära sig förstå en helt orimlig värld med helt andra föreställningar, världsbilder och värderingar än vår egen. Titt som tätt spårar dessutom äldre tiders skrivare ur och börjar uttrycka sig på latin, tyska, franska eller något annat språk som man alltså också borde behärska.

Men det är också svårare att se den direkta nyttan med att forska på äldrehistoria. Vår tid där vi är nästan lika besatta av nytta som en gång upplysningsmänniskorna men med en rejält mycket fantasilösare inställning är ogynnsamt för hela historieämnet, men kanske särskilt för äldrehistorisk forskning. En tid som hellre mäter än tänker är en tid där humanister med nödvändighet är olyckliga.

Det kommer heller inte att bli bättre eftersom gymnasieskolans nya historiekurser kraftigt snävats in. Nu ska fokus ligga på den så kallade ”nya” tiden, alltså tiden efter franska revolutionen. Det tycker jag är helt uppåt väggarna. Så i ett par inlägg här framöver kommer jag istället argumentera varför äldrehistorisk forskning är nödvändig, varför man har roligare om man är en förmodern doktorand och varför svaret på det moderna samhällets framväxt inte alltid finns precis runt hörnet.