Författararkiv: annasara

Nedräkning (igen)

Publicerat av under Okategoriserade

Jag vet att jag redan använt rubriken, men vad ska man göra? Det är faktiskt väldigt mycket nedräkning just nu. Här ovan syns till exempel världens vackraste rigg. Och om en vecka är den min! Nåja, min och min. Men jag får ta i den, klättra i den och prova att leva lite med den. Ibland frågar folk varifrån mitt intresse för gamla skepp egentligen kommer ifrån. Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men jag minns att jag gärna lekte skepp och skeppsliv hemma hos min farmor och farfar som liten. Och att jag länge trodde att min farfar var en äkta sjökapten. Annars tror jag att det är för att båtar, och då särskilt segelbåtar i trä, är så sinnliga. I samspelet med vatten och vind, i ljud och lukter och i den dubbla känslan av frihet och instängdhet.

Nedräkning

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

Efter lite mer än en vecka på kontoret står det klart för mig: jag hann inte uppfatta varningstecknen på att semestern var på väg att ta slut. När jag kom  tillbaka till jobbet var jag fortfarande omkring elva år gammal och njöt av frihet och små sommaräventyr som man kunde ge sig ut på utan planering närsomhelst.  Och jag som lovade mig själv att försöka kapsla in känslan av frihet och ta med mig den till doktorandjobbandet – det är ju faktiskt ett löjligt fritt jobb – upptäckte  att frihetskänslan slogs i spillror redan första dagen. Av någon anledning slumpade det sig så att ungefär samtidigt som jag kom tillbaka , valde vädret att slå om till regnig höst, vilket bara förstärkte känslan av omslaget från ljus barnslig munterhet, till bistert vuxet allvar.  För samtidigt som jobbet är fritt, står man paradoxalt nog under ständig granskning och bedömning. Inte bara de bra, trevliga dagarna då man känner att man är briljant, skärpt och fokuserad, utan framför allt de andra dagarna. De när allt är lite motigt och man känner för att kasta ut alla sina böcker i bokhyllan på gården utanför fönstret och tända på. (Fast då skulle filosoferna som sitter mitt emot bara öppna sina fönster och säga några väl valda ord ur Wittgensteins samlade verk och eldsvådan skulle kännas futtig, meningslös och osann).

Så nu ägnar jag mig åt nedräkningskonst. Det är faktiskt bara fem dagar kvar innan jag slipper se halva DN:s kulturdel upptagen av Paganinikontraktet. Och det är inte ens tre veckor kvar innan jag får ge mig av härifrån och sätta min fot på det mest efterlängtade av alla däck: Ostindiefararen Götheborg. Bli inte förvånade om ni då läser i tidningen att Ostindiefararen ändrat kurs och seglat till Kina istället för till Göteborg. Det är bara jag som har kapat skeppet för att fortsätta leva glada sommarlovsdagar. Helst hela hösten.

Kölhalningens mysterier

Publicerat av under Flottan under stormaktstiden, Historia i allmänhet

Under mitt första doktorandår har det gått upp för mig att jag sysslar med ett område där folk gärna kastar ur sig glada, obekräftade påståenden om allt möjligt. I synnerhet tycks finnas starka uppfattningar om hur grymt, hårt, orättfärdigt och eländigt livet till sjöss var förr i tiden. Sadistiska kaptener piskade och kölhalade folk dagarna i ända, och kölhalning var ju, det vet ju alla, i praktiken samma sak som en dödsdom. Ett sådant påstående verkar förvisso kanske klokt. Att bli nedhissad och dragen runt kölen på ett större skepp måste ju enligt all logik vara förenat med livsfarlighet. Ofta resoneras ganska omsorgsfullt för de krosskador och skärsår som följde,  för att inte tala om den uppenbara drunkningsrisken. Jag skulle så gärna vilja lugnt luta mig tillbaka och acceptera detta påstående som en sanning men…

… efter att ha umgåtts ett år med rättskipningen inom stormaktstidens flotta går det att se ganska tydliga mönster. Straffen må varit hårda, med våra ögon sett kanske rentav grymma, men godtycklighet tillhörde inte amiralitetsrättens brister. Tvärtom var den ytterligt pragmatisk och ytterligt noggrann i sitt avstraffande. Om en sådan rätt verkligen såg anledning att döma någon till döden skulle den utan tvekan tillämpa ett vedertaget dödsstraff, som halshuggning, arkebusering eller hängning (vid stöld), inte ett nästan-dödsstraff. Det är en invändning. En andra invändning kommer från ett exempel som Rudolf Thunander nämner i sin bok Hovrätt i funktion (Lund 1993). Där ledde ett gatlopp 1694 till att två tjuvar efter gatloppet dog. Händelsen blev en skandal. Den ansvariga exekutorn avsattes och blev dessutom tvungen att betala dryga böter, 200 daler silvermynt, till tjuvarnas änkor. Alltså:ett hårt kroppsstraff var ett hårt kroppsstraff, inte ett dödsstraff. Om straffet ändå ledde till att den dömde dog, hölls räfst och rättarting med de ansvariga.

Nu har jag närmat mig en tredje invändning. Jag har lyckats matcha ihop 1692 års dombok med volontärregementenas mönsterrullor. Det är inte en helt lätt sak att göra eftersom källäget är så hopplöst fragmentariskt och både rullor och domböcker har stora luckor. Till saken hör att 1692 dömde amiralitetsrätten fem volontärer till kölhalning, av vilka jag lyckats spåra upp två stycken. Vid 1692 års slut levde de fortfarande, trots straffet. Vad betyder det? Dömdes straffet inte ut? Jo, i 1692 års dombok står ingenting om mildring eller benådning. Men var de verkligen arbetsföra? Ja, i rullan står ingenting om någon sjuklighet. Två fall är naturligtvis patetiskt lite. Men de pekar i alla fall på en sak: kölhalning var inte i praktiken en dödsdom. Om någon dog av en kölhalning var det ett misstag. Att straffet trots detta var ett hårt och tortyrliknande straff är väl närmast självklart.