En egen liten värld

Kasta ett öga på den här bilden och våga sedan påstå att jag har fel eller överdriver det minsta lilla. Götheborg är världens vackraste skepp. Och hon är lika snygg i månljus under stjärnklar himmel vill jag påpeka. För övrigt är jag landsjuk och måste hålla i mig i skrivbordet när jag jobbar och jag är lite bekymrad över mina händer där fingeravtrycken är bortslipade. Kommer jag nånsin kunna flyga SAS med pekfingret som identitet igen? Hur blir det till jul? Men i övrigt…

…i övrigt är det märkligt hur en egen liten värld kan skapas på bara en vecka. Och hur människor som varit fullständiga främlingar så snabbt kan förvandlas till vänner man nu saknar. Det är underligt att det kan vara så ljuvligt att stå sömnig klockan två mitt i natten och huttra uppe på soldäck (föga soligt den tiden på dygnet)och sova ihopknycklad i en hängkoj som en sill i en sillåda och ha ont i varenda muskel och aldrig komma ur kläderna. Det är egendomligt hur snabbt allt det man i vanliga fall har runt omkring sig av vardagsliv, nyheter, media, identitetsmarkörer, börjar kännas som ett överflödigt brus. Allt som betyder något till sist är rätt tamp, rätt kläder för vädret, rätt tid för fika och rätt uppmuntran av skeppskamraterna. En förföriskt enkel värld. Inte helt enkel att återvända från. På tåget hem låg jag i min sovvagn och kände mig ihålig och tom.

Och nu är jag tillbaka i min vanliga värld där blåkläder och tjärhänder får stå tillbaka för tentarättningar och forskningsfrågor. Tack och lov har också studenterna återvänt. Sommarens tomma, ödsliga rum har fyllts av människor som pratar, dricker kaffe och gör saker. En frisk myllrande flod av förväntan och förvirring. Jag blir glad och upplivad av det. Och om inte det räcker för att hålla inspirationen vid liv under hösten har jag förstås Arnold.

Just nu…

… älskar jag att det står Ostindiefararen Götheborg i min kalender. Det får mig att känna mig cool och häftig på något vis. Jag är inte bara en gammal dammig doktorand på ett kontor som luktar av krigsarkivets trehundraåriga volymer (som gör de vita arkivhandskarna alldeles grå om fingertopparna) utan en doktorand som ska klättra i högsta masten.

… förundras jag över att det går att göra en film om en man som är förvandlad till en gris och flyger stridsflygplan över det tidiga 1900-talets Medelhav utan att det på något sätt känns osannolikt. Men Hayao Miyazaki kan.

… hoppas jag att min rumskollega har rätt när hon menar att vi nu har tagit kontrollen över vår doktorandtillvaro. För att illustrera detta gav hon mig en fin bild av en muskulös Arnold Schwarzenegger på en vit häst. Jag är Arnold och hästen är avhandlingsarbetet. Såhär:

Full kontroll och total coolhet! Vilken symbol för hösten!

Den bästa av världar

I den bästa av världar skulle det funnits mönsterrullor för vanliga båtsmanskompanier i flottan samt utförliga kyrkböcker från samma år som mitt domboksmaterial är ifrån. Det finns det inte. Jag har spenderat dagen för att försöka se om det någonstans finns någonting som klaffar, men resultatet är klent. Det är vid sådana tillfällen som man svär över att man valt att ägna sig åt 1600-tal då hälften brunnit, somligt slarvas bort och annat aldrig har existerat. Det är som att sitta med en handfull avklippta gardtrådar i handen och försöka gissa sig till vad för slags mönster som trådarna en gång var en del av. De källor som man trots allt faktiskt har kan tolkas på alla möjliga sätt, har tusen förbehåll och ständigt misstänkta slagsidor åt alla möjliga (fel) håll.

Jag tror att det är det är den blodiga källhanteringen då man sitter gråtfärdig med sina anteckningar och register som får akademiska historiker att bli så djupt provocerade av klåpare som till exempel Herman Lindqvist eller Christopher O’Reagan. Dessa hitte – på – historiker lever nämligen i den bästa av världar. De sysslar bara med eliten där källmaterialet vanligtvis är gott, funderar aldrig över källornas tvetydighet eller eventuella olämplighet utan plockar glatt bland gobitarna utan ett trist källkritiskt raster som smular sönder fantasin. De utvalda gobitarna klistras sedan ihop lite hursomhelst, om det bara gör historien spännande. Tråkigheter som  pålitlighet eller sanningshalt verkar aldrig ha bekymrat dem. Berättarglädjen och fascinationen över det förflutna liksom vibrerar från sidorna: ”ser ni nu hur lustigt herr Y och X tänkte under denna konstiga tid!” Eller: ”tänk att alla missförstod den stackars snälla kung Gustaf och var sådana elaka skurkar.” Man kan påstå att den ena var god och den andre ond, att misslyckade krigståg berodde på att fel hjärnor planerade dem, att folk tänkte si eller så utan att grunda sina påståenden på annat än dramaturgisk lämplighet. I den bästa av världar behöver man inte ens några båtsmansrullor som klaffar med domstolsprotokollen. Om man tycker att båtsmännen verkar vara ett gäng unga, ogifta råa sällar så är det helt enkelt bara så. Jag skulle just nu vilja leva i den världen åtminstone lite grann. Själv funderar jag nämligen över varje stavelse. Kan jag verkligen påstå det här? Är det sant? Är det troligt? Har jag tolkat det hela rätt nu? Vad händer om man vänder på alltihop och istället ställer en sådan här fråga? Varför bygger ingen en tidsmaskin så jag kan åka tillbaka och kolla upp vissa detaljer? I den bästa av världar skulle varje historisk institution ha en tidsmaskin och vi tidigmoderna historiker med våra skrala källor skulle få använda den mest. Den som forskar om något som hänt efter 1920 får fråga mormor istället. I den bästa av världar.