Kölhalningens mysterier

Under mitt första doktorandår har det gått upp för mig att jag sysslar med ett område där folk gärna kastar ur sig glada, obekräftade påståenden om allt möjligt. I synnerhet tycks finnas starka uppfattningar om hur grymt, hårt, orättfärdigt och eländigt livet till sjöss var förr i tiden. Sadistiska kaptener piskade och kölhalade folk dagarna i ända, och kölhalning var ju, det vet ju alla, i praktiken samma sak som en dödsdom. Ett sådant påstående verkar förvisso kanske klokt. Att bli nedhissad och dragen runt kölen på ett större skepp måste ju enligt all logik vara förenat med livsfarlighet. Ofta resoneras ganska omsorgsfullt för de krosskador och skärsår som följde,  för att inte tala om den uppenbara drunkningsrisken. Jag skulle så gärna vilja lugnt luta mig tillbaka och acceptera detta påstående som en sanning men…

… efter att ha umgåtts ett år med rättskipningen inom stormaktstidens flotta går det att se ganska tydliga mönster. Straffen må varit hårda, med våra ögon sett kanske rentav grymma, men godtycklighet tillhörde inte amiralitetsrättens brister. Tvärtom var den ytterligt pragmatisk och ytterligt noggrann i sitt avstraffande. Om en sådan rätt verkligen såg anledning att döma någon till döden skulle den utan tvekan tillämpa ett vedertaget dödsstraff, som halshuggning, arkebusering eller hängning (vid stöld), inte ett nästan-dödsstraff. Det är en invändning. En andra invändning kommer från ett exempel som Rudolf Thunander nämner i sin bok Hovrätt i funktion (Lund 1993). Där ledde ett gatlopp 1694 till att två tjuvar efter gatloppet dog. Händelsen blev en skandal. Den ansvariga exekutorn avsattes och blev dessutom tvungen att betala dryga böter, 200 daler silvermynt, till tjuvarnas änkor. Alltså:ett hårt kroppsstraff var ett hårt kroppsstraff, inte ett dödsstraff. Om straffet ändå ledde till att den dömde dog, hölls räfst och rättarting med de ansvariga.

Nu har jag närmat mig en tredje invändning. Jag har lyckats matcha ihop 1692 års dombok med volontärregementenas mönsterrullor. Det är inte en helt lätt sak att göra eftersom källäget är så hopplöst fragmentariskt och både rullor och domböcker har stora luckor. Till saken hör att 1692 dömde amiralitetsrätten fem volontärer till kölhalning, av vilka jag lyckats spåra upp två stycken. Vid 1692 års slut levde de fortfarande, trots straffet. Vad betyder det? Dömdes straffet inte ut? Jo, i 1692 års dombok står ingenting om mildring eller benådning. Men var de verkligen arbetsföra? Ja, i rullan står ingenting om någon sjuklighet. Två fall är naturligtvis patetiskt lite. Men de pekar i alla fall på en sak: kölhalning var inte i praktiken en dödsdom. Om någon dog av en kölhalning var det ett misstag. Att straffet trots detta var ett hårt och tortyrliknande straff är väl närmast självklart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s