Tillbaka i Umeå efter två lata, sävliga veckor i ett Småland som var klistrigt hett. En stor del av tiden spenderades på lämpliga platser i skuggan med någon bok. Till att börja med läste jag Virginia Woolfs Resan ut. Denna bok  har jag sparat hela våren eftersom det är en Woolf-roman och med sådana är det något alldeles speciellt. Man måste läsa dem vid rätt tillfälle. Rätt tillfälle månne nu kanske inte vara trettio graders hetta i gassande sol, men jag gjorde i alla fall ett försök. Romanen följer ett antal personer som till att börja med befinner sig på en båt, men som så småningom landsätts någonstans i Sydamerika i en före detta brittisk koloni. Framför allt följer den Rachel, som vid resans början är en oerfaren ung kvinna som levt instängd under sin fars och sina fastrars vakande ögon större delen av livet, och som nu för första gången möter människor utanför sin begränsade sfär. Berättarrösten är omisskänligt Woolfsk. De stora frågorna om livet och döden, meningsfullheten och friheten finns hela tiden närvarande, liksom i hennes senare romaner. Människors handlingar är på samma gång underligt lösryckta och osammanhängande som mänskliga och självklara. Men till den svindlande exakthet och speciella berättarteknik som hon använde i de stora verken, Mrs Dalloway, Mot fyren eller Vågorna, är det ännu ganska långt. Man kan ana vad som komma skall, och Resan ut är antagligen en mycket bättre roman än de flesta andra romaner som nuförtiden når bokhandelsdiskarna, men det är likväl fortfarande ett författarskap i vardande. Och tur är väl det, för det hade inte gått att läsa en Mrs Dalloway i den mördande hettan. (Apro på det så dyker faktiskt Mrs Dalloway upp i Resan ut liksom en del andra Woolfska karaktärer som senare får egna romaner. En kul lek hon säkert hade roligt åt.)

Sedan har jag också, plikttroget, tagit itu med Haruki Murakami. Efter lite beslutsvånda blev det Kafka på stranden som lästes först. Det är sällan jag blir sådär riktigt överrumplad av en roman, men det blev jag verkligen nu. Åh, vad det är trevligt när en författare vet vad hon/han faktiskt sysslar med. När man lugnt kan luta sig tillbaka och lita på att det finns goda skäl för allt som råkar dyka upp på vägen. När språket är ordentligt genomarbetat. När varje scen är välberättad och när sidorna vimlar av en massa guldkorn. Den var helt enkelt makalöst bra. Jag hade nästan glömt att det kunde vara så roligt att läsa en bok. Nu ska jag genast börja med Fågeln som vrider upp världen.

Kafka på stranden gav mig dessutom ett citat som ska vara min följeslagare på kontoret efter semestern: ”Det enda som händer när man tänker för intensivt med för liten hjärna är att man får ont i huvudet.”