Kasta ett öga på den här bilden och våga sedan påstå att jag har fel eller överdriver det minsta lilla. Götheborg är världens vackraste skepp. Och hon är lika snygg i månljus under stjärnklar himmel vill jag påpeka. För övrigt är jag landsjuk och måste hålla i mig i skrivbordet när jag jobbar och jag är lite bekymrad över mina händer där fingeravtrycken är bortslipade. Kommer jag nånsin kunna flyga SAS med pekfingret som identitet igen? Hur blir det till jul? Men i övrigt…

…i övrigt är det märkligt hur en egen liten värld kan skapas på bara en vecka. Och hur människor som varit fullständiga främlingar så snabbt kan förvandlas till vänner man nu saknar. Det är underligt att det kan vara så ljuvligt att stå sömnig klockan två mitt i natten och huttra uppe på soldäck (föga soligt den tiden på dygnet)och sova ihopknycklad i en hängkoj som en sill i en sillåda och ha ont i varenda muskel och aldrig komma ur kläderna. Det är egendomligt hur snabbt allt det man i vanliga fall har runt omkring sig av vardagsliv, nyheter, media, identitetsmarkörer, börjar kännas som ett överflödigt brus. Allt som betyder något till sist är rätt tamp, rätt kläder för vädret, rätt tid för fika och rätt uppmuntran av skeppskamraterna. En förföriskt enkel värld. Inte helt enkel att återvända från. På tåget hem låg jag i min sovvagn och kände mig ihålig och tom.

Och nu är jag tillbaka i min vanliga värld där blåkläder och tjärhänder får stå tillbaka för tentarättningar och forskningsfrågor. Tack och lov har också studenterna återvänt. Sommarens tomma, ödsliga rum har fyllts av människor som pratar, dricker kaffe och gör saker. En frisk myllrande flod av förväntan och förvirring. Jag blir glad och upplivad av det. Och om inte det räcker för att hålla inspirationen vid liv under hösten har jag förstås Arnold.