Oumbärlighet

Det måste bli ett slut på alla utflykter utanför den akademiska världen. Man kan ju snart börja tro att jag inte är någon riktig doktorand eftersom jag aldrig skriver om doktorandsaker. Det ska jag ändra på nu, genom att ge en inblick i livet på:

Kontoret

Jag delar det med min kollega B som började samtidigt som jag. Förra hösten såg detta kontor oerhört stramt, avskalat och seriöst ut. Sedan dess har det omärkligt pågått någon slags förändring. Saker och ting har under alla omständigheter förökat sig. Vi har fler böcker, fler stolar (många fler än vi behöver), fler pärmar, fler post it – lappar på villovägar och fler onödiga prylar på rummet än förra året. Ett kaos har i all stillsamhet brett ut sig över alla ytor. I fredags tog vi oss samman och röjde upp, så nu ser mitt skrivbord faktiskt inte ut som ovan längre.

Frågan är vad man egentligen behöver för att bedriva forskningsarbete? En stor röd mugg med en dödskalle på? Ett flaskskepp?En bild på Arnold Schwarzenegger? En fåtölj? Svar: ja, allt det här är oumbärligt. Jag kommer inom kort att förklara varför.

Jag står till tjänst!

Jaha, så är det ett faktum. Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen och ingen som läst opinionsmätningarna före valet är väl egentligen förvånad. Och här sitter man som isolerad doktorand på sitt kontor och känner sig ganska försumbar i denna politiska skräckfilm. Men jag tänker inte vara bitter, åtminstone inte offentligt. Jag erbjuder istället vänligt och öppet mina tjänster. Sverigedemokraterna vurmar ju för mer historia. Och lever själva mitt uppe i en (påhittad) historieskrivning. Jag passar nu på att hälsa det nya riksdagspartiet att jag ställer upp! Jag tar gärna på mig rollen som historieförmedlare och historieutbildare. Och jag börjar gärna med SD:s partitopp för de som behöver bättra på sina akademiska poäng (och jag vet att ni är ett par stycken). Här är ett kursförslag för vår första termin tillsammans:

Svensk historia Grundkurs! 7,5 hp: Vi börjar terminen med att från grunden reda ut hur Sverige en gång blev till. Extra fokus riktas mot utvecklingen från rike till nation, hanteringen av minoritetsgrupper, handelns betydelse, klassisk svensk expertimport och gränsdragningar. Vid behov kan momentet läsas två gånger för säkerhets skull.

Den svenska nationalismens framväxt 7,5 hp (eller: varför Carl Larssons målningar inte är realistiska skildringar av svenskt 1800-tal) För att ge SD:s politiker en större förtrogenhet med sin egen ideologi läser vi sedan om nationalismens ursprung, nationalromantikens storhetsperiod och hur de nationalistiska idéerna så småningom blandas med socialdarwinism och rasbilogiskt tänkande vilket utmynnade i en inte så lyckad tysk regim 1933.

Xenofobi 7,5 hp  Om främlingsfientlighet och främlingsfientligt tänkande från antiken och framåt. Sverigedemokraterna är inte de enda som känt skepsis inför främlingar. Det är en högst mänsklig egenskap, men det betyder inte att den lämpar sig att bygga politik på.  Innehåller sedelärande historiska exempel: öppenhet och kulturella utbyten resulterar vanligen i kreativitet, utveckling och blomstring, medan stängda gränser leder till stagnation.

Socialhistorisk fördjupning 7,5 hp: alla människor var inte heterosexuella, vita, blonda, blåögda bönder förr i tiden heller. Det homogena Sverige är en fluffig historisk lögn som aldrig har existerat än som en sverigedemokratisk våt fantasi. Sorry.

Väl mött!

Det här med forskningsmetodik…

Att det här med forskningsmetodik kan vara lite trixigt bevisas av följande artikel i Svd. Inte ens om man är professor blir det alltid rätt. I artikeln går professor Anders Ahlbom till storms mot de 1,8 miljoner kronor som Elöverkänsligas riksförbund varje år får i bidrag från staten. Elöverkänslighet är nämligen inte en vetenskapligt fastställd diagnos, hävdar han. De besvär som elöverkänsliga upplever av strålning är med andra ord helt och hållet inbillade besvär. Det är den typen av resonemang som kan få en historiker att, mot bättre vetande, känna att det trots allt inte händer så mycket med människans tänkande över århundradena. Detta tröga tänkande tycks nämligen fungera så att om någonting, med våra faställda metoder av idag, inte går att bevisa så finns det inte. Man litar alltså hellre på metoden, än på bevittnandet av ett fenomen. (Tänkandet är gammalt. Länge hette det att det som inte beskrevs i Bibeln fanns inte heller.) Läser man humaniora lär man sig redan på A -nivå att som man frågar får man svar, men det är kanske ett faktum som gått epidemiologerna förbi. (Vad nu en sjukdomsdemograf har för expertkunskaper om elöverkänslighet) De studier som Anders Ahlbom hänvisar till är för övrigt genomförda på ett sådant sätt att de även dömda efter dagens vetenskapliga kriterier borde få en forskare som Anders Ahlbom att rodna av skam. De har varit så kallade provokationsstudier vars genomförande bäst kan beskrivas ungefär såhär: föreställ dig att du är en pälsdjursallergiker. Under ett dygn har du vistats i ett rum med allsköns pälsdjur, långhåriga och korthåriga, hundar och katter. Snorig, täppt och rödögd bjuds du äntligen in till en pälsdjursfri lokal där du får en ögonbindel och hörselkåpor. Därefter placeras du med ryggen mot en liten lucka som med jämna mellanrum nu öppnas och stängs. Din uppgift är att tala om när det kommer in ett pälsdjur genom luckan och gärna också beskriva vilken sort det är och hur du reagerar på pälsdjuret i fråga. Knäckt av allergiska symptom känner du förstås ingenting och missar åtta av de fjorton kaninerna. Summa summarum: du är inte pälsdjursallergier utan lider endast av pälsdjursfobi. Vetenskap när den är som bäst.

Att de symptom som elöverkänsliga uppvisar i skrämmande hög utsträckning påminner om de skenande diffusa folkhälsoproblemen sömnproblem, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, stress och hudrelaterade åkommor berättar inte artikeln. Det skulle förvisso kunna tas som en intäkt för att elöverkänsliga lider av samma problem som alla andra, bara lite värre och bara det att de inbillar sig att orsaken är strålkällor. Men det skulle också kunna tas som en varningssignal att det är långt fler än elöverkänsliga som reagerar på den ökande strålningen. Eller varför sammanfaller ökningarna med utbyggnaden av mobiltelefonin och det trådlösa samhället? Den som är intresserad av forskningsfrågor kontra demokrati ska följa elöverkänslighetsfrågan. Ingen annanstans blir det så tydligt hur bräckligt forskarsamhället är för starka ekonomiska inflytanden och hur detta i förlängningen hotar ett demokratiskt samhälle. För om man inte kan lita på forskarna, vem kan man då lita på? För en ordenligt genomgång av problemet som är baserad på riktig forskning läs Mona Nilssons bok Mobiltelefonins hälsorisker som kom i somras.