Sällskapslivets lexikon

Nej, det har inte varit tyst här i över två veckor för att min avhandling blev underkänd och jag utkickad ur akademin. Det har varit tyst här för att rituellt gränspasserande är fullständigt utmattande och för att även fantastiska dagar kan leda till att man måste ta en paus för att hinna samla upp spillrorna av sig själv. Så det har jag gjort, allt medan min syster pyntat min balkong och sommarvädret kommit och gått. Min hjärna tog genast semester, vilket den inte får eftersom det inte är semester än. (Tekniskt sätt kommer det inte bli semester heller, eftersom min triumf – liksom för många andra humanister – omedelbart följdes av arbetslöshet, men det är en detalj.)

En del av tiden har jag ägnat åt en pärla i min bokhylla: Sällskapslivets lexikon från 1944 i åtta band. Själva böckerna är inte särskilt grandiosa. De är inte större än en pocketbok och ganska fult inbundna. Dessutom kommer de från ett hus med inbitna rökare och är i skick därefter. Men innehållet! Detta är ett lexikon som inte räds någonting. Uppslagsorden sträcker sig från absint till ättartavlor och däremellan täcker den allt från konversation och kortspel, till ost, ungdomens förvildande, typlära, semestervett, sensationslystnad, tältliv och vitalitet.  Om semestervett står det till exempel:

Alla människor ha semester nuförtiden. Utom förstås de, som kunna rå sig helt själva men inte unna sig någon fritid. Och dessa begå en stor dumhet. Man bör inte fortsätta med sitt arbete år ut och år in utan att unna sig avkoppling och vila. Det är helt enkelt en dålig affär. Nej, man måste ha avkoppling. Varje människa borde ha åtminstone tre veckors ledighet om året. De flesta får nöja sig med mindre, några en hel månad, och vissa gynnade kategorier har ett par månader. Den intelligente läsaren gissar genast att jag syftar på lärarna. Nu skall ingen tro att jag missunnar lärarna deras frihet, ty de få säkerligen arbeta desto mera koncentrerat under terminerna, och deras lön är så liten, att de säkerligen få betala dyrt för sin frihet.

Semesterstycket fortsätter med tips på hur semestern ska disponeras och hur roligt det är att planera den långt i förväg. Lantställen rekommenderas, fotvandring hyllas och unga flickors kyskhet problematiseras. Min favorit är dock avsnittet om titlar och särskilt stycket där författaren tipsar om hur man bäst lägger bort titlarna.

Bland yngre akademiker är det brukligt att lägga bort titlarna vid första sammanträffandet. Den äldre nämner därvid sitt namn och det år, då han tog studentexamen, t.ex. ”Olsson 24”, varpå den andre svarar: ”Persson 26”. Vanligen säger då den förstnämnde: ”Tack skall du ha!”, och så är saken klar. I många fall får en tredje person stå fadder vid titelbortläggningen. Denne säger kanske: ”Jag tycker, att herrarna har så mycket gemensamt, att ni borde lägga era titlar”. Förslaget antas givetvis med entusiasm. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende in i ögonen.

Så till er som glatt ropat ”hej doktorn” till mig i korridorerna de senaste veckorna: när jag säger ”Hammar 14” vet ni vad som gäller!

Att lexikonet gavs ut mitt under brinnande världskrig gör bara dess käcka, förnumstighet ännu bättre. På något sätt inger det lite hopp om världen att Malmö förlag bekymmerslöst satsade på sällskapslexikon medan Europa stod i lågor. Jag har i alla fall en slags dimmig idé om att trivialiteter är vårt bästa skydd mot ondska. Att människor ivrigt sysselsatta med den lilla världen inte kommer ägna sig åt sådant som massmord och storhetsvansinne. Men jag kan förstås ha fel.

 

 

 

 

På väg mot ett avslut

Sakta faller allt på plats. Boken är tryckt. Servetterna inköpta. Tågvirket beställt och uthämtat. Hatten nästan färdigsydd. Familjemedlemmarna är på väg norrut eller kommer snart att vara det. Hela tiden tänker jag att disputera är sådant som andra gör. Att jag aldrig riktigt räknat med att sitta där framme och i två timmar kläcka ur mig kloka (?) svar på kloka frågor framför familj, vänner och kollegor. Men nu händer det. Fyra (och ett halvt) års arbete är till sist slut. Och sällan blir ett slut så uppmärksammat som vid en disputation. Jag tror att jag de senaste veckorna har fått mer uppmuntran och glada tillrop än vad jag fått under hela den övriga forskarutbildningen sammanlagt. Klackarna i taket, Pippi!

Samtidigt som jag försöker förbereda mig inför fredagens ceremonier och galej, försöker jag också smälta intrycken från förra veckans historikermöte. Besvikelsen på vissa diskussioner jag hade hoppats skulle vara djärvare, vassare och mer initierade blandas med inspirationen jag fick från andra diskussioner, peppade anteckningar om (kanske) nya projekt och roliga möten med både nya och gamla vänner och en och annan idol. Jag kom hem dödstrött och uppfylld av entusiasm på samma gång (ett tillstånd som hos mig brukar leda till att hjärnan ohejdat skissar upp storslagna planer för flera år framöver medan jag ligger utmattad i soffan och ignorerar hjärnans alla rop på att plocka fram papper och penna. ) Men det är i alla fall något fint att se den svenska historikerkåren med tillskott samlas, dricka kaffe, snacka historia, beklaga sig över vädret och sina forskningsproblem, ställa frågor, trängas i baren och ge en och annan känga åt rådande nyttoparadigm. Jag känner att jag gärna vill vara en del av en sådan kår. Att jag är lite stolt över den. Typ. Vilket gör att det skulle kännas lite olyckligt om jag, gud förbjude,  blev underkänd på fredag.

 

 

Det egna obehaget

Under våren har det i Umeå dykt upp ett nytt inslag på gatorna: liksom i många andra europeiska städer ser vi nu människor som tigger. Eftersom Umeå är en liten stad – centrum består praktiskt taget av ett par enstaka gator – är deras närvaro mycket synlig och har de senaste veckorna diskuterats ganska livligt både i lokalpressen och i sociala medier. (Här glömmer vi för anständighets skull bort kommunalråd Lennart Holmlunds bedrövliga blogginlägg härom veckan). Jag tänker här inte orda om tiggarnas situation och vad man eventuellt bör göra eller inte göra för att hjälpa dem att få det bättre. Istället vill jag diskutera reaktionerna som både förbryllar och förskräcker mig. Framför allt förskräcker mig.

En vanlig reaktion som cirkulerar i kommentatorsfält och på bloggar  är att tiggarna väcker obehag. Det är en begriplig reaktion: vem tycker inte att det är plågsamt att se när en annan människa lider? Men det som förbryllar mig – nej, det som upprör mig – är när diskussionen stannar vid dessa obehagkänslor. Som att det vore själva obehaget som var problemet. Det är det inte. Det är inte obehaget hos människor med inkomst, tak över huvudet och mat för dagen som är problemet. Problemet är att människor inte har inkomst, tak över huvudet och mat för dagen och därför tigger. När obehaget hamnar i fokus fastnar diskussionen kring hur tiggeriet på något sätt ska upphöra så att man slipper se det. Antingen genom att tiggarna ges så mycket hjälp att de inte behöver tigga, eller genom att de på något sätt förmås att ge sig av härifrån. Att det egna obehaget tillmäts större värde än andra människors rätt att försöka skapa sig drägliga liv måste vara ett av de mer bedrövliga exemplen på överflödssamhällets egoism

Hand i hand med obehaget  går misstänkliggörandet. Det är en gammal reaktion som kanske framför allt är ett sätt att försöka slå obehaget ifrån sig. Så att det inte kommer så nära. Så att en annan människans uppenbara lidande inte kommer så outhärdligt nära. Misstänkliggörandet går ut på att de fattiga själva bär ansvaret för sin situation. Sådana åsikter har funnits så länge det har funnits fattiga. De fattiga har på något sätt förtjänat sitt elände och måste därför vara lite sämre än andra. Här slår misstänkliggörandet över i en moraliserande attityd.  Ve den fattiga som stjäl, som samarbetar (”organiserar sig” ) eller kanske lurar någon.  En riktig fattig måste vara ärlig och underdånig för att förtjäna medlidande och hjälp. Det hjälper inte om det är ren desperation som föregått stölden eller bedrägeriet. En riktig fattig bör hellre svälta ihjäl än stjäla. Helst ska den fattiga vara bättre, ärligare och ädlare än alla oss andra.

Jag har för min del en historia om moral. Den är helt sann och den utspelade sig för tio år sedan eller så, gissningsvis omkring 2002. En färja med afghanska båtflyktingar fick motorhaveri och drev omkring utanför Australiens kust i flera veckor. Vattnet ombord började ta slut. Färjan var överfull. Katastrof hotade. Men av något skäl som jag har glömt vägrade Australien ta emot flyktingarna. Då grep det lilla landet Östtimor in. Nyligen självständigt och plågad av ett långt, uppslitande krig erbjöd det fattiga Östtimor afghanerna en fristad. ”Vi har alltid plats, på något sätt ska vi ta hand om dessa människor” eller något liknande, sa den nyligen utnämnda presidenten Xanana Gusmão när han fick frågan om Östtimor verkligen klarade av att ta emot flyktingar. Men det stora, rika Australien klarade inte av det. Tydligen. Frågan är: vill Umeå vara Östtimor eller Australien?

Både obehaget, misstänkliggörandet och moraliserandet leder  till en ganska förskräckande bild av världen. Plötsligt förvandlas det hela till någon slags uppgörelse mellan gott och ont. Den goda, fina staden har invaderats av obehagliga (och kanske kriminella) element som liksom stör den fina, trivsamma stadsbilden. När allt det handlar om är människor som desperat försöker hantera en ohållbar livssituation och en liten stad som är ovan att öppet konfronteras med ett krackelerande Europa. Jag för min del tänker att Umeås lyckligt lottande människor med tak över huvudet, mat på bordet och inkomst att leva av åtminstone har råd att göra en sak: att inte låta de fattiga bära ansvaret för lyckligt lottade människors obehag.