Sakta faller allt på plats. Boken är tryckt. Servetterna inköpta. Tågvirket beställt och uthämtat. Hatten nästan färdigsydd. Familjemedlemmarna är på väg norrut eller kommer snart att vara det. Hela tiden tänker jag att disputera är sådant som andra gör. Att jag aldrig riktigt räknat med att sitta där framme och i två timmar kläcka ur mig kloka (?) svar på kloka frågor framför familj, vänner och kollegor. Men nu händer det. Fyra (och ett halvt) års arbete är till sist slut. Och sällan blir ett slut så uppmärksammat som vid en disputation. Jag tror att jag de senaste veckorna har fått mer uppmuntran och glada tillrop än vad jag fått under hela den övriga forskarutbildningen sammanlagt. Klackarna i taket, Pippi!

Samtidigt som jag försöker förbereda mig inför fredagens ceremonier och galej, försöker jag också smälta intrycken från förra veckans historikermöte. Besvikelsen på vissa diskussioner jag hade hoppats skulle vara djärvare, vassare och mer initierade blandas med inspirationen jag fick från andra diskussioner, peppade anteckningar om (kanske) nya projekt och roliga möten med både nya och gamla vänner och en och annan idol. Jag kom hem dödstrött och uppfylld av entusiasm på samma gång (ett tillstånd som hos mig brukar leda till att hjärnan ohejdat skissar upp storslagna planer för flera år framöver medan jag ligger utmattad i soffan och ignorerar hjärnans alla rop på att plocka fram papper och penna. ) Men det är i alla fall något fint att se den svenska historikerkåren med tillskott samlas, dricka kaffe, snacka historia, beklaga sig över vädret och sina forskningsproblem, ställa frågor, trängas i baren och ge en och annan känga åt rådande nyttoparadigm. Jag känner att jag gärna vill vara en del av en sådan kår. Att jag är lite stolt över den. Typ. Vilket gör att det skulle kännas lite olyckligt om jag, gud förbjude,  blev underkänd på fredag.