Sällskapslivets lexikon

Nej, det har inte varit tyst här i över två veckor för att min avhandling blev underkänd och jag utkickad ur akademin. Det har varit tyst här för att rituellt gränspasserande är fullständigt utmattande och för att även fantastiska dagar kan leda till att man måste ta en paus för att hinna samla upp spillrorna av sig själv. Så det har jag gjort, allt medan min syster pyntat min balkong och sommarvädret kommit och gått. Min hjärna tog genast semester, vilket den inte får eftersom det inte är semester än. (Tekniskt sätt kommer det inte bli semester heller, eftersom min triumf – liksom för många andra humanister – omedelbart följdes av arbetslöshet, men det är en detalj.)

En del av tiden har jag ägnat åt en pärla i min bokhylla: Sällskapslivets lexikon från 1944 i åtta band. Själva böckerna är inte särskilt grandiosa. De är inte större än en pocketbok och ganska fult inbundna. Dessutom kommer de från ett hus med inbitna rökare och är i skick därefter. Men innehållet! Detta är ett lexikon som inte räds någonting. Uppslagsorden sträcker sig från absint till ättartavlor och däremellan täcker den allt från konversation och kortspel, till ost, ungdomens förvildande, typlära, semestervett, sensationslystnad, tältliv och vitalitet.  Om semestervett står det till exempel:

Alla människor ha semester nuförtiden. Utom förstås de, som kunna rå sig helt själva men inte unna sig någon fritid. Och dessa begå en stor dumhet. Man bör inte fortsätta med sitt arbete år ut och år in utan att unna sig avkoppling och vila. Det är helt enkelt en dålig affär. Nej, man måste ha avkoppling. Varje människa borde ha åtminstone tre veckors ledighet om året. De flesta får nöja sig med mindre, några en hel månad, och vissa gynnade kategorier har ett par månader. Den intelligente läsaren gissar genast att jag syftar på lärarna. Nu skall ingen tro att jag missunnar lärarna deras frihet, ty de få säkerligen arbeta desto mera koncentrerat under terminerna, och deras lön är så liten, att de säkerligen få betala dyrt för sin frihet.

Semesterstycket fortsätter med tips på hur semestern ska disponeras och hur roligt det är att planera den långt i förväg. Lantställen rekommenderas, fotvandring hyllas och unga flickors kyskhet problematiseras. Min favorit är dock avsnittet om titlar och särskilt stycket där författaren tipsar om hur man bäst lägger bort titlarna.

Bland yngre akademiker är det brukligt att lägga bort titlarna vid första sammanträffandet. Den äldre nämner därvid sitt namn och det år, då han tog studentexamen, t.ex. ”Olsson 24”, varpå den andre svarar: ”Persson 26”. Vanligen säger då den förstnämnde: ”Tack skall du ha!”, och så är saken klar. I många fall får en tredje person stå fadder vid titelbortläggningen. Denne säger kanske: ”Jag tycker, att herrarna har så mycket gemensamt, att ni borde lägga era titlar”. Förslaget antas givetvis med entusiasm. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende in i ögonen.

Så till er som glatt ropat ”hej doktorn” till mig i korridorerna de senaste veckorna: när jag säger ”Hammar 14” vet ni vad som gäller!

Att lexikonet gavs ut mitt under brinnande världskrig gör bara dess käcka, förnumstighet ännu bättre. På något sätt inger det lite hopp om världen att Malmö förlag bekymmerslöst satsade på sällskapslexikon medan Europa stod i lågor. Jag har i alla fall en slags dimmig idé om att trivialiteter är vårt bästa skydd mot ondska. Att människor ivrigt sysselsatta med den lilla världen inte kommer ägna sig åt sådant som massmord och storhetsvansinne. Men jag kan förstås ha fel.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s