Det egna obehaget

Under våren har det i Umeå dykt upp ett nytt inslag på gatorna: liksom i många andra europeiska städer ser vi nu människor som tigger. Eftersom Umeå är en liten stad – centrum består praktiskt taget av ett par enstaka gator – är deras närvaro mycket synlig och har de senaste veckorna diskuterats ganska livligt både i lokalpressen och i sociala medier. (Här glömmer vi för anständighets skull bort kommunalråd Lennart Holmlunds bedrövliga blogginlägg härom veckan). Jag tänker här inte orda om tiggarnas situation och vad man eventuellt bör göra eller inte göra för att hjälpa dem att få det bättre. Istället vill jag diskutera reaktionerna som både förbryllar och förskräcker mig. Framför allt förskräcker mig.

En vanlig reaktion som cirkulerar i kommentatorsfält och på bloggar  är att tiggarna väcker obehag. Det är en begriplig reaktion: vem tycker inte att det är plågsamt att se när en annan människa lider? Men det som förbryllar mig – nej, det som upprör mig – är när diskussionen stannar vid dessa obehagkänslor. Som att det vore själva obehaget som var problemet. Det är det inte. Det är inte obehaget hos människor med inkomst, tak över huvudet och mat för dagen som är problemet. Problemet är att människor inte har inkomst, tak över huvudet och mat för dagen och därför tigger. När obehaget hamnar i fokus fastnar diskussionen kring hur tiggeriet på något sätt ska upphöra så att man slipper se det. Antingen genom att tiggarna ges så mycket hjälp att de inte behöver tigga, eller genom att de på något sätt förmås att ge sig av härifrån. Att det egna obehaget tillmäts större värde än andra människors rätt att försöka skapa sig drägliga liv måste vara ett av de mer bedrövliga exemplen på överflödssamhällets egoism

Hand i hand med obehaget  går misstänkliggörandet. Det är en gammal reaktion som kanske framför allt är ett sätt att försöka slå obehaget ifrån sig. Så att det inte kommer så nära. Så att en annan människans uppenbara lidande inte kommer så outhärdligt nära. Misstänkliggörandet går ut på att de fattiga själva bär ansvaret för sin situation. Sådana åsikter har funnits så länge det har funnits fattiga. De fattiga har på något sätt förtjänat sitt elände och måste därför vara lite sämre än andra. Här slår misstänkliggörandet över i en moraliserande attityd.  Ve den fattiga som stjäl, som samarbetar (”organiserar sig” ) eller kanske lurar någon.  En riktig fattig måste vara ärlig och underdånig för att förtjäna medlidande och hjälp. Det hjälper inte om det är ren desperation som föregått stölden eller bedrägeriet. En riktig fattig bör hellre svälta ihjäl än stjäla. Helst ska den fattiga vara bättre, ärligare och ädlare än alla oss andra.

Jag har för min del en historia om moral. Den är helt sann och den utspelade sig för tio år sedan eller så, gissningsvis omkring 2002. En färja med afghanska båtflyktingar fick motorhaveri och drev omkring utanför Australiens kust i flera veckor. Vattnet ombord började ta slut. Färjan var överfull. Katastrof hotade. Men av något skäl som jag har glömt vägrade Australien ta emot flyktingarna. Då grep det lilla landet Östtimor in. Nyligen självständigt och plågad av ett långt, uppslitande krig erbjöd det fattiga Östtimor afghanerna en fristad. ”Vi har alltid plats, på något sätt ska vi ta hand om dessa människor” eller något liknande, sa den nyligen utnämnda presidenten Xanana Gusmão när han fick frågan om Östtimor verkligen klarade av att ta emot flyktingar. Men det stora, rika Australien klarade inte av det. Tydligen. Frågan är: vill Umeå vara Östtimor eller Australien?

Både obehaget, misstänkliggörandet och moraliserandet leder  till en ganska förskräckande bild av världen. Plötsligt förvandlas det hela till någon slags uppgörelse mellan gott och ont. Den goda, fina staden har invaderats av obehagliga (och kanske kriminella) element som liksom stör den fina, trivsamma stadsbilden. När allt det handlar om är människor som desperat försöker hantera en ohållbar livssituation och en liten stad som är ovan att öppet konfronteras med ett krackelerande Europa. Jag för min del tänker att Umeås lyckligt lottande människor med tak över huvudet, mat på bordet och inkomst att leva av åtminstone har råd att göra en sak: att inte låta de fattiga bära ansvaret för lyckligt lottade människors obehag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s