Jag har i flera dagar försökt formulera mig till ett slags inlägg om bombdådet i Stockholm, men sanningen att säga har jag varit för chockad för att få ned ett enda ord. Inte av bombdådet, men av medias rapportering som för varje dag blivit mer och mer osannolik. Till att börja med är jag fullständigt förstummad över hur begreppen terrordåd och terrorist hunnit etablera sig som vedertagna sanningar utan att någon ens för en sekund verkat reflektera över vad orden egentligen betyder. I sin mest vida betydelse handlar det om en våldshandling riktad mot civila i syfte att skapa skräck. Med en sådan definition är ju bombattentaten definitivt att räkna som ett terrordåd, men det skulle i så fall också lika gärna kunna beskriva finska skolskjutningar eller Mattias Flink urskiljningslösa dödande av sju människor 1994. Sådana händelser kallar vi emellertid mycket hellre för vansinnesdåd. För att verkligen vara terrorism måste det liksom till något mer. Ett politiskt motiv helst och kanske även ett slags nätverk. Men var går gränsen mellan politisk drivkraft och sinnesförvirring? Vad innebär egentligen ett nätverk? Föreställ er att Mattias Flink hade varit djupt kristen. Föreställ er att hans motiv för att döda sju människor den där kvällen den 10 juni 1994 hade varit att han ansåg dem vara otrogna och att han ville hämnas på ett dekadent och sjukligt samhälle. Föreställ er att han hade varit i kyrkan och haft ett samtal med en präst veckan innan. Hade han då varit en terrorist? Hade prästen haft ansvar för hans gärningar? Hade det då stått såhär på ledarsidan i DN ett par dagar efteråt:

Kristna ledare är nyckelpersoner för att motverka radikalisering. Men för att kunna hjälpa måste det kristna civilsamhället börja med att erkänna problemet

Nej, antagligen inte. Mattias Flink, oavsett motiv och drivkraft hade antagligen fortfarande ansetts vara en sinnesförvirrad galning. Men det här var ingressen till dagens  ledare i DN:

Muslimska ledare är nyckelpersoner för att motverka radikalisering. Men för att kunna hjälpa måste det muslimska civilsamhället börja med att erkänna problemet

Ledaren fortsätter sedan med att ge en analys över den ”våldsbejakande islamismen” i Sverige och de antal personer som kan tänkas vara drivande. Ledarskribenten gissar att det åtminstone är fler än vad SÄPO känner till:

Vad vi vet är att den man som sprängde sig själv i luften i helgen i alla fall inte räknats med, eftersom Säpo inte kände till honom. Hur många fler med hans idéer, tankar och handlingskraft det kan tänkas finnas är det förstås ingen som vet. Detta betyder inte nödvändigtvis att Säpos uppskattning är fel. Men det kan vara värt att notera att ljusskygga jihadister inte alltid är så lätta att räkna.

”Ljusskygga jihadister”. Ja, vilka politiska extremister framträder glatt i offentlighetens ljus med skyltar där det står: vi planerar att döda en massa människor onsdag klockan tre? De extremistiska islamisterna (det finns islamister som inte är ett dugg extremistiska också) beskrivs som en slags mörk, hotfull hydra som dväljs i det tysta för att när samhället som minst anar det sticka upp ett av sina huvuden och bita till. Man vet otäckt nog inte vilka som tillhör hydran vilket gör att alla som på det minsta sätt liknar den suddiga fantombild man skapat sig, kan anklagas och ifrågasättas.

Efter att på detta sätt ha lyckats bygga upp en diffus och mörk hotbild går skribenten vidare med att peka ut de islamistiska extremisterna som annorlunda än andra extremister. De har till exempel inte vett att lugna ned sig och bilda familj som ”vanliga” vänster – eller högerextremister. Detta borde enligt skribenten hanteras med att

bemöta dem [muslimerna] värdigt, respektera deras religion, ge dem arbete och bekämpa boende- och skolsegregering.

Vilka det är som ska bemöta muslimerna värdigt är här underförstått. Det är ju vi. Vi som inte är muslimer. Vi som inte heter något konstigt outtalbart i efternamn. Vi som är Riktiga svenskar. Vi måste bli lite snällare mot de Andra så att de inte känner sig utanför och spränger sig själva i luften. (Här kan inflikas att det finns många av de där Andra som systematiskt diskrimineras i samhället och som likväl inte spränger sig själva i luften.) Men allra mest måste de muslimska ledarna ta sitt ansvar, erkänna och inte blunda för sin religions extremistiska element. Det här är hela ledarens poäng. De muslimska ledarna har tydligen ett ansvar för varenda muslim som passerar ut och in i deras moskéer. När senast ålades en kristen präst samma skyldighet?

Om man verkligen vill underblåsa främlingsfientlighet och motsättningar ska man antagligen formulera sig exakt såhär. Att ringa in en grupp människor, peka ut dem som främmande och annorlunda – även i välmenande termer – koppla ihop dem med en mystisk, svårdefinierbar hotbild, anklaga dem för att vara kollektivt skyldiga för samtliga individers agerande, missförtroendeförklara deras kompetens och misstänkliggöra deras motiv är historiskt sett ett mycket framgångsrikt recept för att skapa rädsla, hat och utanförskap. Det prövades bland annat på 1930-talet och jag vet att det aldrig är populärt att komma dragandes med den gamla förintelsen när man talar om dagens integrationsproblem, men är det någon som på allvar tror att de tyska nationalsocialisterna inledde sin antisemitiska kampanj med att säga: låt oss gasa ihjäl hela bunten? Att chefen för Islamic Center i Malmö, Bejzat Becirov, själv drar parallellen mellan utpekandet och ihopbuntandet av alla muslimer till en enda kollektivt agerande enhet och gula judestjärnor är redan det något mycket sorgligt och borde vara en varningsklocka för varje journalist på landets tidningar.

Intervjun med Bejzat Becirov, som får representera den vanliga muslimen, bidrar för övrigt till att göra rapporteringen närmast schizofren. Först har man framsidor med stora svarta skuggfigurer som flankeras av rubriker som ständigt kopplar ihop muslimer, terror  och hot och sedan låter man någon enskild person försöka övertyga allmänheten om att den där kopplingen inte finns. Att å ena sidan bedyra att muslimer är snälla och vänliga människor och å andra sidan hela tiden löst antyda att det pågår en slags islamistisk krigföring mot vår fria västerländska värld är att inge läsarna en ständig illusion av att det är något man undanhåller, något man inte vågar säga högt. Att man på grund av en politisk korrekthet inte vågar ta bladet från munnen utan försöker släta över ett gigantiskt problem. Jag behöver inte ens säga vilka som drar nytta av en sådan form av rapportering, det begrips antagligen ändå.  

Nå, man behöver faktiskt inte släta över någonting. Om jag får citera några uppgifter från Sverker Lenas: ”Av de 1770 terrordåd som begicks i Europa mellan 2006 och 2009 stod islamister för sex stycken, enligt Europols statistik. Det motsvarar 0,3 procent av terrorismen i Europa.” Farliga? I behov av överslätning från den politiskt korrekta, mångkulturella diktatoriska demokratin? (det sista uttrycket lånat från svenska nazister under 1930-talet) Nja. Däremot bedriver den kristna västvärlden krig på åtskilliga platser i den muslimska världen just nu. Jag undrar vem som egentligen har anledning att känna sig hotad.

Det är också värt att påpeka att det för tillfället inte är fastslaget om mannen hade några medhjälpare. Men man håller på slå knut på sig själv i sin iver att få det att framstå så. Man reser till Luton och poängerar noga och omsorgsfullt att just här har en rad extremister hängt i moskéerna. Man gör kartor över länder dit människor reser för att bli terrorister och han har naturligtvis varit i ett av dem. Och även om han nu verkligen skulle varit knuten till ett terrornätverk och agerat med hjälp av andra, så undrar jag varför det i hela fridens namn är just muslimerna som så särskilt ska ta itu med problemet? Är det verkligen så att bara för att man råkar ha en viss tro ska ställas till svars för en sinnesförvirrad svensk som spränger sig själv i luften i Stockholms julhandel? Är inte det allas vårt ansvar?

Men framför allt undrar jag när man så slentrianmässigt blev definierad som terrorist på grund av sin tro, sitt namn och sitt ursprung. För det är väl det som är definitionen? En svensk med tillgång till ett vapenförråd som plötsligt ger sig ut på gatorna för att skjuta ned oskyldiga människor är inte terrorist. En muslim som kommer från Iran och har sprängämnen kring magen kvalar in omedelbart. Jag gillar det inte. Det är något mycket oskarpt och oprecist med begrepp som byter skepnad när det passar. Det luktar 1930-tal.

Det händer ibland att mina vänner läkarstudenterna sitter framför Grey’s anatomy och skakar bistert på huvudet: ”Sådär gör man faktiskt inte”, korrigerar de låtsasläkarna på TV. Jag beundrar deras självförtroende att omedelbart gripa in och berätta när folk har fel. Historiker är av ett mycket mer lågmält och tålmodigt släkte. Det spelar ingen roll hur mycket dumheter folk dagligen häver ur sig om historia och historiska händelser, en historiker suckar mest tyst för sig själv och låtsas som om hon inget hörde. Man vill ju inte vara en besvärlig besserwisser. Nå, det tänker jag i alla fall vara nu ändå. Jag tänker ta ett steg från denna tålamodets gyllne stig och bryta mot den kollegiala etiken:

För folk har fel. Det gör mig ingenting att de har fel om årtal, personer eller platser. Att blanda ihop siffror och namn kan hända den bäste. Ofta har folk dessutom ganska lite fel om dessa saker eftersom de bemödat sig om att slå upp dem på Wikipedia för att sedan kunna briljera i offentlighetens ljus. Det som retar mig är när folk har fel om hela skeenden, tankesätt och samhällen. Det händer som oftast i andra sammanhang än när det talas om historia och då liksom mest i förbifarten. Som i gårdagens DN, där den intervjuade psykologen Helena Bjuhr förklarar fenomenet otrohet och dess plats i dagens samhälle. Det är mycket intressant och tänkvärt på alla sätt, men sedan försöker Bjuhr, eller om det är DN:s journalist som missuppfattar henne, göra en lärd parallell och sätta in otroheten i ett historiskt sammanhang. Det låter såhär:

–Våra ideal för äktenskap och parrelationer är baserade på trohetslöften som formulerades av kyrkan för flera hundra år sedan. Men på exempelvis 1700-talet var medellivslängden för kvinnor knappt trettio år och ett livslångt äktenskap varade i kanske tolv år.
Ekonomin och samhällsstrukturen såg annorlunda ut. I ett samhälle där alla kämpade för överlevnad var sexualiteten ofta bara reproduktiv.(DN 19/11-10)

Sådana påståenden dyker upp lite överallt om allt möjligt. Rappt redovisade slutsatser som låter ganska bra och synes ganska rimliga. Det är de inte. Detta lilla stycke innehåller inte mindre än fem ganska grova fel om 1700-talet.

Fel nummer ett: Medellivslängden för kvinnor under 1700-talet var inte 30 år. Det är den höga barnadödligheten som drar ned medellivslängden dit. Det flickebarn som föddes under 1700-talets andra hälft kunde till exempel förvänta sig att leva till 35 års ålder. Men hade hon bara överlevt sitt första år steg den förväntade livslängden raskt till omkring 45 år. Den flicka som passerat sin femtonde födelsedag skulle, med hänsyn till 1700-talets alla faror och sjukdomar, ändå ganska tryggt kunna räkna med att fylla 68.

Fel nummer två: om man ska följa logiken i artikeln att kvinnor blev 30 år gamla och kunde vänta sig att äktenskapet varade i tolv år borde de ha gift sig vid 18 års ålder. Detta stämmer alldeles utmärkt när det gällde adeln – ett par procent av befolkningen – men de allra flesta gifte sig i regel sent. Oftast hade man hunnit fylla 25 innan man ingick sitt första äktenskap. Med förväntad livslängd till nästan 70 år var det dessutom inte orimligt att kunna föreställa sig fyrtio års äktenskap.

Detta leder till fel nummer tre: att folk skulle ingått äktenskap och sedan kallt räknat med att det endast skulle vara för en kort period. Det finns någon slags märklig föreställning om att det förflutnas hårda och krassa livsvillkor skulle göra människan till en slags kalkylerande reproduktionsmaskin och att vi först nu blivit fria, tänkande, levande känslovarelser. Det finns ingenting i historiskt källmaterial som tyder på det. Att sexualiteten i första hand skulle varit ”bara reproduktiv” är som ett dåligt skämt för alla som någon gång sysslat med äldre tiders rättsmaterial då folk alldeles uppenbarligen hoppade i säng med andra människor än sin lagstadgade make/maka.

Fel nummer fyra: slutsatsen av hela jämförelsen skulle vara att kyrkan, ekonomin, samhällets struktur och livets allmänna djävlighet skulle gjort folk mindre otrogna på 1700-talet än i dagens moderna samhälle och att det är först nu som sexualiteten blivit en ”krydda” i tillvaron. Som bevis på detta funkar 1700-talet, då antalet utomäktenskapliga barn rakade i höjden, som ett ganska dåligt exempel. Folk kan ju förvisso ha varit mindre otrogna ändå. Men hur tar man reda på sånt? Det går ju inte att skicka ut enkätformulär med posten eller göra telefonintervjuer och fråga.

Fel nummer fem: att det när det dras historiska paralleller aldrig spelar någon roll med vad man jämför. Om det är medeltid eller 1800-tal bryr sig ingen om, huvudsaken är att det hände för länge sedan. Ska man nu nödvändigtvis jämföra med en period där man åtminstone kan argumentera för att otroheten tycks ha varit uppseendeväckande låg,  rekommenderar jag karolinsk tid.  Domstolarnas nitiska jakt på sedlighetsbrott tillsammans med en låg andel utomäktenskapligt födda talar för att folk faktiskt höll sig inom skaklarna. Den karolinska perioden slutar emellertid 1718 och följdaktligen är det en alldeles fantastisk skillnad om man med 1700-tal menar 1715 eller 1792.

Slutligen: otrohet är alltså inte alls särskilt typiskt för vår egen tid och dagens framgångsrika män är knappast de första som hållit sig med älskarinnor och erövringar som statushöjande symboler. Vår tid är heller inte en avvikelse från allt som hänt tidigare i historien. Tvärtom har det mesta vi sysslar med redan blivit gjort, på ett eller annat sätt. Däremot har kanske synen på otrohet har förändrats och dess konsekvenser blivit annorlunda. Men det är ju en helt annan historia.

Barbro Alving (mer känd under signaturen Bang) tar tåget ned till Småland för att hälsa på Elin Wägner.

Precis den scenen fick mig att önska att jag var född ett antal decennier tidigare. Tänk att bara kunna ta tåget och hälsa på Elin Wägner!

För övrigt fylls jag alltid av en känsla av att på något sätt blivit grundlurad när jag läser biografier om kvinnor.  Med alla dessa starka människor som tog plats i samtidsdebatten – hur kan historieskrivningen, litteraturvetenskapen och alla de andra förment objektiva vetenskaperna, ständigt reducera dem till skuggor, till ett betydelselöst intet? Varför framstår det hela tiden som om det är först nu, 2010 som kvinnor är en kraft att räkna med? Skräckslaget undrar jag om alla dagens kvinnliga författare, skribenter, politiker, forskare och tänkare också kommer att sorteras ut ur historieböckerna på samma maniska och omsorgsfulla vis vi sorterat ut gårdagens!