Varning för terrorism?

Jag har i flera dagar försökt formulera mig till ett slags inlägg om bombdådet i Stockholm, men sanningen att säga har jag varit för chockad för att få ned ett enda ord. Inte av bombdådet, men av medias rapportering som för varje dag blivit mer och mer osannolik. Till att börja med är jag fullständigt förstummad över hur begreppen terrordåd och terrorist hunnit etablera sig som vedertagna sanningar utan att någon ens för en sekund verkat reflektera över vad orden egentligen betyder. I sin mest vida betydelse handlar det om en våldshandling riktad mot civila i syfte att skapa skräck. Med en sådan definition är ju bombattentaten definitivt att räkna som ett terrordåd, men det skulle i så fall också lika gärna kunna beskriva finska skolskjutningar eller Mattias Flink urskiljningslösa dödande av sju människor 1994. Sådana händelser kallar vi emellertid mycket hellre för vansinnesdåd. För att verkligen vara terrorism måste det liksom till något mer. Ett politiskt motiv helst och kanske även ett slags nätverk. Men var går gränsen mellan politisk drivkraft och sinnesförvirring? Vad innebär egentligen ett nätverk? Föreställ er att Mattias Flink hade varit djupt kristen. Föreställ er att hans motiv för att döda sju människor den där kvällen den 10 juni 1994 hade varit att han ansåg dem vara otrogna och att han ville hämnas på ett dekadent och sjukligt samhälle. Föreställ er att han hade varit i kyrkan och haft ett samtal med en präst veckan innan. Hade han då varit en terrorist? Hade prästen haft ansvar för hans gärningar? Hade det då stått såhär på ledarsidan i DN ett par dagar efteråt:

Kristna ledare är nyckelpersoner för att motverka radikalisering. Men för att kunna hjälpa måste det kristna civilsamhället börja med att erkänna problemet

Nej, antagligen inte. Mattias Flink, oavsett motiv och drivkraft hade antagligen fortfarande ansetts vara en sinnesförvirrad galning. Men det här var ingressen till dagens  ledare i DN:

Muslimska ledare är nyckelpersoner för att motverka radikalisering. Men för att kunna hjälpa måste det muslimska civilsamhället börja med att erkänna problemet

Ledaren fortsätter sedan med att ge en analys över den ”våldsbejakande islamismen” i Sverige och de antal personer som kan tänkas vara drivande. Ledarskribenten gissar att det åtminstone är fler än vad SÄPO känner till:

Vad vi vet är att den man som sprängde sig själv i luften i helgen i alla fall inte räknats med, eftersom Säpo inte kände till honom. Hur många fler med hans idéer, tankar och handlingskraft det kan tänkas finnas är det förstås ingen som vet. Detta betyder inte nödvändigtvis att Säpos uppskattning är fel. Men det kan vara värt att notera att ljusskygga jihadister inte alltid är så lätta att räkna.

”Ljusskygga jihadister”. Ja, vilka politiska extremister framträder glatt i offentlighetens ljus med skyltar där det står: vi planerar att döda en massa människor onsdag klockan tre? De extremistiska islamisterna (det finns islamister som inte är ett dugg extremistiska också) beskrivs som en slags mörk, hotfull hydra som dväljs i det tysta för att när samhället som minst anar det sticka upp ett av sina huvuden och bita till. Man vet otäckt nog inte vilka som tillhör hydran vilket gör att alla som på det minsta sätt liknar den suddiga fantombild man skapat sig, kan anklagas och ifrågasättas.

Efter att på detta sätt ha lyckats bygga upp en diffus och mörk hotbild går skribenten vidare med att peka ut de islamistiska extremisterna som annorlunda än andra extremister. De har till exempel inte vett att lugna ned sig och bilda familj som ”vanliga” vänster – eller högerextremister. Detta borde enligt skribenten hanteras med att

bemöta dem [muslimerna] värdigt, respektera deras religion, ge dem arbete och bekämpa boende- och skolsegregering.

Vilka det är som ska bemöta muslimerna värdigt är här underförstått. Det är ju vi. Vi som inte är muslimer. Vi som inte heter något konstigt outtalbart i efternamn. Vi som är Riktiga svenskar. Vi måste bli lite snällare mot de Andra så att de inte känner sig utanför och spränger sig själva i luften. (Här kan inflikas att det finns många av de där Andra som systematiskt diskrimineras i samhället och som likväl inte spränger sig själva i luften.) Men allra mest måste de muslimska ledarna ta sitt ansvar, erkänna och inte blunda för sin religions extremistiska element. Det här är hela ledarens poäng. De muslimska ledarna har tydligen ett ansvar för varenda muslim som passerar ut och in i deras moskéer. När senast ålades en kristen präst samma skyldighet?

Om man verkligen vill underblåsa främlingsfientlighet och motsättningar ska man antagligen formulera sig exakt såhär. Att ringa in en grupp människor, peka ut dem som främmande och annorlunda – även i välmenande termer – koppla ihop dem med en mystisk, svårdefinierbar hotbild, anklaga dem för att vara kollektivt skyldiga för samtliga individers agerande, missförtroendeförklara deras kompetens och misstänkliggöra deras motiv är historiskt sett ett mycket framgångsrikt recept för att skapa rädsla, hat och utanförskap. Det prövades bland annat på 1930-talet och jag vet att det aldrig är populärt att komma dragandes med den gamla förintelsen när man talar om dagens integrationsproblem, men är det någon som på allvar tror att de tyska nationalsocialisterna inledde sin antisemitiska kampanj med att säga: låt oss gasa ihjäl hela bunten? Att chefen för Islamic Center i Malmö, Bejzat Becirov, själv drar parallellen mellan utpekandet och ihopbuntandet av alla muslimer till en enda kollektivt agerande enhet och gula judestjärnor är redan det något mycket sorgligt och borde vara en varningsklocka för varje journalist på landets tidningar.

Intervjun med Bejzat Becirov, som får representera den vanliga muslimen, bidrar för övrigt till att göra rapporteringen närmast schizofren. Först har man framsidor med stora svarta skuggfigurer som flankeras av rubriker som ständigt kopplar ihop muslimer, terror  och hot och sedan låter man någon enskild person försöka övertyga allmänheten om att den där kopplingen inte finns. Att å ena sidan bedyra att muslimer är snälla och vänliga människor och å andra sidan hela tiden löst antyda att det pågår en slags islamistisk krigföring mot vår fria västerländska värld är att inge läsarna en ständig illusion av att det är något man undanhåller, något man inte vågar säga högt. Att man på grund av en politisk korrekthet inte vågar ta bladet från munnen utan försöker släta över ett gigantiskt problem. Jag behöver inte ens säga vilka som drar nytta av en sådan form av rapportering, det begrips antagligen ändå.  

Nå, man behöver faktiskt inte släta över någonting. Om jag får citera några uppgifter från Sverker Lenas: ”Av de 1770 terrordåd som begicks i Europa mellan 2006 och 2009 stod islamister för sex stycken, enligt Europols statistik. Det motsvarar 0,3 procent av terrorismen i Europa.” Farliga? I behov av överslätning från den politiskt korrekta, mångkulturella diktatoriska demokratin? (det sista uttrycket lånat från svenska nazister under 1930-talet) Nja. Däremot bedriver den kristna västvärlden krig på åtskilliga platser i den muslimska världen just nu. Jag undrar vem som egentligen har anledning att känna sig hotad.

Det är också värt att påpeka att det för tillfället inte är fastslaget om mannen hade några medhjälpare. Men man håller på slå knut på sig själv i sin iver att få det att framstå så. Man reser till Luton och poängerar noga och omsorgsfullt att just här har en rad extremister hängt i moskéerna. Man gör kartor över länder dit människor reser för att bli terrorister och han har naturligtvis varit i ett av dem. Och även om han nu verkligen skulle varit knuten till ett terrornätverk och agerat med hjälp av andra, så undrar jag varför det i hela fridens namn är just muslimerna som så särskilt ska ta itu med problemet? Är det verkligen så att bara för att man råkar ha en viss tro ska ställas till svars för en sinnesförvirrad svensk som spränger sig själv i luften i Stockholms julhandel? Är inte det allas vårt ansvar?

Men framför allt undrar jag när man så slentrianmässigt blev definierad som terrorist på grund av sin tro, sitt namn och sitt ursprung. För det är väl det som är definitionen? En svensk med tillgång till ett vapenförråd som plötsligt ger sig ut på gatorna för att skjuta ned oskyldiga människor är inte terrorist. En muslim som kommer från Iran och har sprängämnen kring magen kvalar in omedelbart. Jag gillar det inte. Det är något mycket oskarpt och oprecist med begrepp som byter skepnad när det passar. Det luktar 1930-tal.

4 thoughts on “Varning för terrorism?

    • Nja, det skrev jag inte. Däremot exellerar medierna i sällsynt ogenomtänkt rapportering varav somliga uttryck balanserar farligt nära gammal unken 1930-tals logik. Med ”allas ansvar” menar jag just alla. Varken mer eller mindre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s