Barbro Alving (mer känd under signaturen Bang) tar tåget ned till Småland för att hälsa på Elin Wägner.

Precis den scenen fick mig att önska att jag var född ett antal decennier tidigare. Tänk att bara kunna ta tåget och hälsa på Elin Wägner!

För övrigt fylls jag alltid av en känsla av att på något sätt blivit grundlurad när jag läser biografier om kvinnor.  Med alla dessa starka människor som tog plats i samtidsdebatten – hur kan historieskrivningen, litteraturvetenskapen och alla de andra förment objektiva vetenskaperna, ständigt reducera dem till skuggor, till ett betydelselöst intet? Varför framstår det hela tiden som om det är först nu, 2010 som kvinnor är en kraft att räkna med? Skräckslaget undrar jag om alla dagens kvinnliga författare, skribenter, politiker, forskare och tänkare också kommer att sorteras ut ur historieböckerna på samma maniska och omsorgsfulla vis vi sorterat ut gårdagens!