Det händer ibland att mina vänner läkarstudenterna sitter framför Grey’s anatomy och skakar bistert på huvudet: ”Sådär gör man faktiskt inte”, korrigerar de låtsasläkarna på TV. Jag beundrar deras självförtroende att omedelbart gripa in och berätta när folk har fel. Historiker är av ett mycket mer lågmält och tålmodigt släkte. Det spelar ingen roll hur mycket dumheter folk dagligen häver ur sig om historia och historiska händelser, en historiker suckar mest tyst för sig själv och låtsas som om hon inget hörde. Man vill ju inte vara en besvärlig besserwisser. Nå, det tänker jag i alla fall vara nu ändå. Jag tänker ta ett steg från denna tålamodets gyllne stig och bryta mot den kollegiala etiken:

För folk har fel. Det gör mig ingenting att de har fel om årtal, personer eller platser. Att blanda ihop siffror och namn kan hända den bäste. Ofta har folk dessutom ganska lite fel om dessa saker eftersom de bemödat sig om att slå upp dem på Wikipedia för att sedan kunna briljera i offentlighetens ljus. Det som retar mig är när folk har fel om hela skeenden, tankesätt och samhällen. Det händer som oftast i andra sammanhang än när det talas om historia och då liksom mest i förbifarten. Som i gårdagens DN, där den intervjuade psykologen Helena Bjuhr förklarar fenomenet otrohet och dess plats i dagens samhälle. Det är mycket intressant och tänkvärt på alla sätt, men sedan försöker Bjuhr, eller om det är DN:s journalist som missuppfattar henne, göra en lärd parallell och sätta in otroheten i ett historiskt sammanhang. Det låter såhär:

–Våra ideal för äktenskap och parrelationer är baserade på trohetslöften som formulerades av kyrkan för flera hundra år sedan. Men på exempelvis 1700-talet var medellivslängden för kvinnor knappt trettio år och ett livslångt äktenskap varade i kanske tolv år.
Ekonomin och samhällsstrukturen såg annorlunda ut. I ett samhälle där alla kämpade för överlevnad var sexualiteten ofta bara reproduktiv.(DN 19/11-10)

Sådana påståenden dyker upp lite överallt om allt möjligt. Rappt redovisade slutsatser som låter ganska bra och synes ganska rimliga. Det är de inte. Detta lilla stycke innehåller inte mindre än fem ganska grova fel om 1700-talet.

Fel nummer ett: Medellivslängden för kvinnor under 1700-talet var inte 30 år. Det är den höga barnadödligheten som drar ned medellivslängden dit. Det flickebarn som föddes under 1700-talets andra hälft kunde till exempel förvänta sig att leva till 35 års ålder. Men hade hon bara överlevt sitt första år steg den förväntade livslängden raskt till omkring 45 år. Den flicka som passerat sin femtonde födelsedag skulle, med hänsyn till 1700-talets alla faror och sjukdomar, ändå ganska tryggt kunna räkna med att fylla 68.

Fel nummer två: om man ska följa logiken i artikeln att kvinnor blev 30 år gamla och kunde vänta sig att äktenskapet varade i tolv år borde de ha gift sig vid 18 års ålder. Detta stämmer alldeles utmärkt när det gällde adeln – ett par procent av befolkningen – men de allra flesta gifte sig i regel sent. Oftast hade man hunnit fylla 25 innan man ingick sitt första äktenskap. Med förväntad livslängd till nästan 70 år var det dessutom inte orimligt att kunna föreställa sig fyrtio års äktenskap.

Detta leder till fel nummer tre: att folk skulle ingått äktenskap och sedan kallt räknat med att det endast skulle vara för en kort period. Det finns någon slags märklig föreställning om att det förflutnas hårda och krassa livsvillkor skulle göra människan till en slags kalkylerande reproduktionsmaskin och att vi först nu blivit fria, tänkande, levande känslovarelser. Det finns ingenting i historiskt källmaterial som tyder på det. Att sexualiteten i första hand skulle varit ”bara reproduktiv” är som ett dåligt skämt för alla som någon gång sysslat med äldre tiders rättsmaterial då folk alldeles uppenbarligen hoppade i säng med andra människor än sin lagstadgade make/maka.

Fel nummer fyra: slutsatsen av hela jämförelsen skulle vara att kyrkan, ekonomin, samhällets struktur och livets allmänna djävlighet skulle gjort folk mindre otrogna på 1700-talet än i dagens moderna samhälle och att det är först nu som sexualiteten blivit en ”krydda” i tillvaron. Som bevis på detta funkar 1700-talet, då antalet utomäktenskapliga barn rakade i höjden, som ett ganska dåligt exempel. Folk kan ju förvisso ha varit mindre otrogna ändå. Men hur tar man reda på sånt? Det går ju inte att skicka ut enkätformulär med posten eller göra telefonintervjuer och fråga.

Fel nummer fem: att det när det dras historiska paralleller aldrig spelar någon roll med vad man jämför. Om det är medeltid eller 1800-tal bryr sig ingen om, huvudsaken är att det hände för länge sedan. Ska man nu nödvändigtvis jämföra med en period där man åtminstone kan argumentera för att otroheten tycks ha varit uppseendeväckande låg,  rekommenderar jag karolinsk tid.  Domstolarnas nitiska jakt på sedlighetsbrott tillsammans med en låg andel utomäktenskapligt födda talar för att folk faktiskt höll sig inom skaklarna. Den karolinska perioden slutar emellertid 1718 och följdaktligen är det en alldeles fantastisk skillnad om man med 1700-tal menar 1715 eller 1792.

Slutligen: otrohet är alltså inte alls särskilt typiskt för vår egen tid och dagens framgångsrika män är knappast de första som hållit sig med älskarinnor och erövringar som statushöjande symboler. Vår tid är heller inte en avvikelse från allt som hänt tidigare i historien. Tvärtom har det mesta vi sysslar med redan blivit gjort, på ett eller annat sätt. Däremot har kanske synen på otrohet har förändrats och dess konsekvenser blivit annorlunda. Men det är ju en helt annan historia.