Borde nog varit titeln på Svenskt näringslivs rapport med det utskällda förslaget att studenter i humaniora borde få minskat studiebidrag eftersom de ändå inte får några vettiga jobb. Men det heter den ju inte. Den heter ”Konsten att strula till ett liv”. Vad i hela fridens namn betyder en sådan rubrik? Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa den när jag kom tillbaka till Umeå. Den gör en lite trött. Eller rättare sagt: rapporten i sig gör en inte så trött, men de tankemönster den är en del utav. Ibland känns det som om vi lever i den mest kulturfientliga och kunskapsfientliga av världar. Det är sorgligt att värde ständigt mäts i pengar och lönsamhet. Särskilt när det kommer till kunskap. Kunskap sitter i en människas kropp, hennes hjärta, hennes huvud. Kunskap kan vara en människas lust och drivkraft, hennes levebröd eller hennes gissel. Man kan naturligtvis räkna på vad vissa människors särskilda kunskaper ger för fördelar rent samhällsekonomiskt. Men kan man räkna på vad kunskaper får för värde i en människas liv? Kan man beräkna kunskapens följder? Är kunskap som inte går att räkna i pengar detsamma som att strula till sitt liv?

För min del tycker jag att rapportens författare Stefan Fölster, Johan Kreicbergs och Malin Sahlén ska lyssna på Torgny Lindgrens sommarprogram från den 25 juni. Särskilt stycket där han berättar om att spela på såg och om människans begär till musik. För visst är det ett begär så som vi lyssnar, spelar och håller på? Visst är det väl ett begär som kan driva människor att offra nästan allting – inklusive ekonomisk trygghet – för att få göra det de älskar mest. Man kan kalla det för att strula till sitt liv. Jag kallar det tvärtom för att vara mycket förnuftig. Det är förnuftigt att välja det man tycker om att göra. Det är förnuftigt att ta sig själv på stort allvar. Det är nästan bottenlöst förnuftigt att inte göra sig själv olycklig.

Det är därför det blir så absurt när ett samhälle och människors utbildningsmönster reduceras till att enbart handla om ekonomiska aspekter. Det är förvisso Svenskt näringslivs rätt att göra så. Det är deras uppgift. Men låt oss göra ett experiment på vad som skulle hända om ett sådant perspektiv tillätts vara allenarådande. Då skulle man tvingas rensa ut alla ekonomiskt olönsamma verksamheter på stört. Bort med böcker och film, bort med musik och konst. Bränn biblioteken! Frakta bort statyerna ur parkerna! Förbjud innehavet av skadliga musikinstrument i hemmen som förleder de ungas sinnen till onyttigheter! Avskeda filosoferna från universiteten – ingen behöver ändå tänka! Låt historikerna omskola sig till flitiga, lönsamma små civilingenjörer – det förflutna har ju redan ägt rum! Här kanske någon försiktigt invänder att hon eller han har hittat livets mening i sådant som konst, poesi eller musik, men sådant kan det alltigenom moderna lönsamma samhället inte ta hänsyn till. Om livets mening inte är pensionsgrundande så är det oväsentligt och därmed basta!

Kära bloggläsare! Här kommer några tips på sant samhällsnyttiga svenskar:

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an. En brandfackla i sin tid och en skarpt formulerad påminnelse för vår egen. Att läsa Johan Svedjedals magnifika biografi i tre band över honom gör honom bara ännu bättre!

Selma Lagerlöf  – En herrgårdssägen. Förlusten av ett livskapital kan göra en människa galen. Men musik kan göra honom frisk igen.

Ingmar Bergman – Laterna Magica . Bättre bok om kreativitetens villkor har nog aldrig skrivits på svenska.

Kerstin Ekman – Herrarna i skogen. Den gamla balladen om Herr Olov och älvorna blir aldrig mer sig lik efter denna bok. Det blir inte skogen heller.

I veckan blev den gamla uppställda stridsvagnen utanför I 20 i Umeå plötsligt rosa. Det var det antimilitaristiska nätverket Ofog som ville göra oss uppmärksamma på de allestädes närvarande militära symbolerna och den ökade militarismen i samhället. Det passar ju så bra, för jag ska till Historikermötet i Göteborg om ett par veckor och diskutera just detta med mina militärhistoriska kollegor: civilt och militärt, militärt och civilt. När slutar det ena och börjar det andra? I mitt 1600-tal är det oerhört knepigt att dra en gräns. De båda flyter ihop på alla möjliga sätt. Det är inte bara samhället som är militariserat – i krigen skapas också ett civilt vardagsliv. Flottan tycks stundtals syssla betydligt mer med att skeppa ekvirke, lösa skuldtvister, bestraffa hustrumisshandlare och brygga öl än att föra krig. Och när folk frågar mig vad som hände med amiralitetsrättens verksamhet under Stora nordiska kriget – blev fler dömda till döden, rymde fler, blev det mer våld? – brukar jag numera lite raljerande svara: tja, folk började somna på sina poster. Det är förstås inte sant. Sovit på sin post gjorde man säkert förut också, men nu blev befälen plötsligt nitiska med att anmäla sådana brott. Men det är faktiskt slående hur långt bort kriget verkar i amiralitetsrättens protokoll, även när det pågår.

Den där sammanblandningen gäller även idag.  Som barn lär vi oss att hata kriget och hylla freden. Vi lär oss att kriget är ett barbariskt tillstånd när det civila samhällets fernissa har rämnat. Vi lär oss att det civila och det militära är varandras absoluta motsatser.  Jag skulle vilja hävda att den bilden är en lögn. Att det militära och det civila löper in och ut i varandra som hårt sammantvinnade trådar. Att vårt svenska samhälle är ett litet hus av civil fred med kriget som en byggnadställning. Med detta vill jag inte säga att kriget är önskvärt eller ens nödvändigt. Bara att det är djupt inbäddat i vår civilisation. I vårt ekonomiska liv, i vårt politiska liv och i vårt kulturella liv. Och det är med viss bestörtning som jag sett det militäras närvaro bli allt mer påtagligt sedan 11 september. Inte minst i språket där det åter är möjligt att på fullt allvar tala om goda och rättfärdiga krig. Som det var på 1600-talet.

De militära symbolernas närvaro i det offentliga rummet blir därför en slags brännpunkt. De är inte alls självklara. I ett land som så länge förskonats från krig på egen mark som Sverige är militära symboler på något något vis avvikande och främmande. Jag är därför säker på att många människor blev lite hemligt förtjusta över att se en den gamla skruttiga stridsvagnen rosa. På VK skräder man dock inte orden.Man skriver:

”Stridsvagnen utanför regementet i Umeå som utsattes för skadegörelse natten mot onsdag genom klotter har nu återställts. […] Det var det antimilitäristiska nätverket Ofog som vandaliserade stridsvagnen utanför I 20-området på Umestan. På så sätt ville de protestera mot militär verksamhet och militära symboler i samhället.”(Mina kursiveringar)

Jag håller inte med VK. Klotter och vandalism är för mig meningslös skadegörelse och att måla en stridsvagn rosa är inte meningslös skadegörelse utan ett politiskt debattinlägg. Sedan kan man förstås tycka vad man vill om själva metoden. Jag tycker den var lyckad för ändamålet. Relationen mellan det civila och det militära borde sannerligen diskuteras mycket mer, för det är en relation som i våra dagar är djupt problematisk.

Försvarets nya modefärg?